Idag är jag Magnus Betnér

Tänk att vara Magnus Betnér …  samvetsömt cool när han lägger sig på golvet i blå t-shirt, med skäggstubb och crew cut. Han ser bekymrad ut, som en reko storebror med omsorg i blicken, spänner ögonen i Youtubetittarna och talar så som jag också ville kunna tala i min ungdom: med street smart Stockholmsdialekt.

Nej, jag kan nog inte låta bli. Jag lägger mig ned och ställer mobilen i selfieläge. Jäklar, jag som sprang maraton förra året! Hur kan jag ha lagt på så mycket? Det är en perfekt pose för dubbelhakor. Men det får bära eller brista. Försöker att inte låta så förbannat akademiskt nasal när jag spelar in:

”Ni får lägga av nu, alltså. Jag orkar inte mer. Det är astragiskt att någon tänt kors utanför en flyktingförläggning. Det är astragiskt att tiggare misshandlas. Men ni får lägga av nu med dom här uppdateringarna om ’den normaliserade rasismen’”. Och så himlar jag med ögonen och säger ironiskt med pipig, ängslig röst, sådan som tolvåriga tuffa grabbar har när dom imiterar tjejer: ”Vad är det som händer med Sverige nu? Gränsen har flyttats för vad man kan säga och tänka…” Och så en liten konstpaus, som följs av det auktoritativa beskedet: ”Det är inte farligt. Sverige har aldrig varit mindre rasistiskt än nu. Svenskarna har aldrig varit mer toleranta än dom är nu. Jag upprepar: Sverige. Har. Aldrig. Varit. Mer. Tolerant. Än. Nu.”

Och så låter jag det sjunka in.

”Ja! Vi har haft massor med dårar. Vi har haft Salemdemonstrationer, Lasermannen och Peter Mangs; vi har haft Rättviseförmedlingen och hudfärgsräknare på tidningsredaktioner. Massor med sådant – glöm inte Björn Söders sillamacka! – men trots allt detta så är Sverige otroligt fritt från rasism. Nästan ingen av er som ser det här kommer att nekas ett arbete på grund av er härkomst, ingen kommer att förvägras att rösta av samma orsak. Och utsätts ni ändå för fördomar, så är det nästan säkert att det sker i ett nära sammanhang, i vardaglig intolerans, sådant som har förekommit sedan stenåldern, inte random struktur som ställer till det för er på något obegripligt men ödesmättat sätt. Fast det kan se ut så, för att tidningarna inte kan låta bli att hetsa upp sig. Men läs inte bara dom artiklarna! Läs också World Value Survey, [förtjänstfullt refererat av Washington Post] och kolla: Ynka 1,2 procent av svenskarna har något emot att vara granne med någon av en annan ’ras’.” (Jag gör förstås de obligatoriska kaninöronen i luften.) ”I Indien var samma siffra över fyrtio procent.

Nu kommer jag till min viktigaste poäng.

”Läs gärna World Value Survey, men läs den här också: ” Jag och håller upp ett exemplar av  C. Northcote Parkinsons Parkinson’s Law and other Studies in Administration från 1957. ”Den kan verka träig, men den innehåller en ganska självklar sanning: Man sågar inte av den gren man sitter på. Man ser till att det man försörjer sig på är jätteviktigt. Om någon anställer dig för att motverka rasism, så kommer du att se rasism överallt. Om du bygger din politiska karriär på ’antirasism’, så vore det ett hot mot din politiska identitet – och mot din försörjning – om kampen skulle lyckas! Varje meddelande om seger är felaktigt alltså, som en general skulle ha sagt. Ni kan läsa den, eller läs på Wikipedia om ni inte orkar, men kom ihåg: det är inte farligt eller läskigt. Jag fattar att det kan kännas så. Det känns farligt för att någon tjänar på att du är rädd. Det som är farligt är inte random slipsklädd sverigedemokrat som säger att tiggarna ska köras ut. Det där sa alla i min farfarsgeneration. Det var en självklarhet, så så farligt kan det inte vara om någon säger det idag. Nej, det som är farligt är rädda människor. Och ni som sprider det där, ni bidrar till att skapa fler rädda människor. Rädda människor kan inte tänka. Rädda människor kommer att stifta fel lagar; dom kommer att strukturera sitt samhälle fel. Till slut kommer vi alla att dansa efter deras pipa som bara vet hur man varnar och pekar ut skyldiga, inget om hur man bygger upp och skapar. Det är det som är farligt … Okej?”

Och så reser jag mig upp och väntar på alla likes…

Annonser

Att återuppfinna en borgerlig självförståelse: Ilan Sadés Frommare kan ingen vara

Det måste vara närmast förnedrande att vara vänsterjournalist idag. Kartan stämmer ju inte med verkligheten! Kanske värmer det lite att yla om ”brunblå” fiender, men det börjar väl ändå att eka tomt? Det är ju uppenbart att en avsevärd och växande del av väljarskaran inte är med på noterna. Nya perspektiv behövs. Det går inget gammalt nazispöke genom Sverige, utan borgare – borgare som faktiskt har en del att säga.

För visst ser man i Sverige idag konturerna av en ny borgerlig rörelse? Som ser med förskräckelse på hur de gamla borgerliga partierna tappat greppet? Det är förstås frestande att förminska dessa till medelålders, bittra, kränkta, vita, heterosexuella, ja, ni vet, men det vore orättvist. Kanske stämde det där med bitterheten för ett år sedan, när Gudrun Schyman fick hela etablissemanget att dansa efter sin pipa, med en politik som till slut lyckades samla 2,9 procent av väljarna. Det såg ut som om det aldrig skulle ta slut. Men nu, när hon tappat initiativet, vädrar den nya borgerligheten morgonluft, och varför inte i alla fall för ett ögonblick överväga möjligheten att den har ett angeläget ärende? Om det ska finnas någon vänster kvar till slut gör den nog klokt i att lyssna. De frågor den ställer borde inte bara bekymra högern.

En värdig representant för denna nya borgerlighet är Ilan Sadé, som givit ut essäsamlingen Frommare kan ingen vara – texter om blågul renlärighet (Mummelförlaget 2014). Han börjar i en religiös feministisk extas på centerstämman 2005, där han var med i egenskap av studentförbundets ordförande:

Talarlistan var lång. Vad som hände nu var att manliga ombud stod i kö för att inför ett allt mer uppeggat auditorium avlägga något slags bekännelse av strukturernas existens och ombudets egen påtvingade roll i spelet. Alla var strukturernas offer. En överväldigad herre brast till och med ut i gråt i talarstolen, till stämmans stora bifall. Bekänn och kom in i värmen!

Om vi inte är försiktiga, menar Sadé, styr vi rakt mot ny medeltid, där den enskilde är rättslös mot kollektivet, där suggestiva myter om offer och förtryckare ersätter tanken om människan som en fri individ. Man behöver inte ta det där med medeltid som en elakhet. Sadé är mycket sansad. Men de som varnar för de ”brunblå” har väl inte monopol på att slå larm när de ser obehagliga tendenser?

Den borgerlighet jag syftar på här kanske kan sammanfattas som respektfullhet: Ha respekt för att kapitalismen är den enda system som lyckats producera ett anständigt samhälle! Ha respekt för att människor inte bara är statens undersåtar utan också är del av ett civilsamhälle som är något annat än stat och kommun! Ha respekt för att bildning är något djupare än vad som kan sammanfattas med slagord och värdegrunder!

Vad har hänt, när ”journalister” rotar igenom människors privata, anonyma elektroniska spår, på jakt efter förgripligheter? Skulle en John F. Kennedy eller Churchill haft en chans i politiken idag? Tron att den som säger hemska saker privat också måste bli en hemsk politiker är omänsklig. Mänskligt är att vilja leva på flera plan. Mänskligt är också att längta till fristäder bortom gott och ont.

Det är något som har hänt med vuxenheten. I domstolsprövningar av lagstiftningen som i princip gör allt sex med någon under femton till våldtäkt blottas en tidstypisk schizofreni. Det här är landet där å ena sidan public service gör ungdomsprogram om analsex och å andra sidan ungdomar som haft sex trots att en av dem varit under femton avkrävs ett gammaldags, stadigt förhållande för att inte den äldre ska dömas för våldtäkt. Sadé skriver:

Normer om trofasthet och kyskhet dyker plötsligt likt blixtar från en klar himmel upp som avgörande faktorer i brottmål. Vad vi ser i dessa domskäl är förmodligen ett samhälle som hastigt och godtyckligt drar i nödbromsen när det finner att sexualliberalismens tåg dundrar fram alltför snabbt mot en skarp kurva. Först full kraft i skepnad av fri könsutlevelse, sedan nödbromsning i form av straffdomar. Att några tågresenärer som har sprungit ovanligt ledigt mellan kupéerna får skador för livet på grund av nödstoppen rör inte de styrande i ryggen.

Omognad ger den hänsynslösa ryckigheten i de moraliska bedömningarna. Sex är ett svårt ämne. Olika tabubeläggningar gör det frestande välja enkla vägar. Vem vill säga emot den som skriker ”Ett nej är ett nej är ett nej!”? Samtidigt vet ju alla att det där med ja och nej är betydligt svårare än så – och att rättssäkerhet är något viktigt.

Låt mig ta ett eget exempel, som Sadé inte ska lastas för. I september förra året fick en chockad kvinna på ICA ett kvitto där det stod: ”Heil Hitler, kom aldrig tillbaka!” Någon verkar ha mixtrat med funktionen som producerar text på kvittona. (Aftonbladet) Osmakligt! Om det till slut reddes ut vem som var ansvarig borde någon eller några ha fått en rejäl avbasning, kanske rentav avsked. Ändå blir jag närmast bestört över den reaktion det väckte. Det sades att ”klimatet har blivit hårdare” och: ”Rasismen har normaliserats.” Nej! Det vi fick se var en liten hälsning från människans lust till trots, som för bara tio år sedan inte hade väckt någon uppmärksamhet alls i tidningarna. Dumt, men den intressanta samhälls­tendensen var att nyheten spreds över hela landet.

Den som är någorlunda bildad, eller bara fri från självbedrägeri, vet att bråddjup döljer sig i människan. Vad är det att skriva ”Heil Hitler!” på en kvitto mot vad en Kurtz eller en Raskolnikov skulle kunna göra? Jag försvarar verkligen inte handlingen, men om den utmanar en så att man måste identifiera den med den bottenlösa ondskan för att lappa ihop sin rämnade världsbild, då kan man undra om man har den mognad som krävs i ett land där den offentliga makten utgår från folket.

Sadé tar i sina essäer upp företeelser där brist på vuxenhet att se problemen i vitögat kan ses som den gemensamma nämnaren: pedagogforskare som hellre gräver ned sig i identitetspolitiskt blame game än att fundera över hur elever kan lära sig mer och ett system för sjukskrivningar som skyddar den enskilde från den hårda insikten att det är dags att byta jobb. Kostnaderna läggs på skattebetalarna. Det moraliska ansvaret läggs på abstrakta agenter, som patriarkatet och rasismen, vilkas existens är omöjlig att bevisa, men som fråntar den enskilde ansvaret.

Sadé nämner invandringsfrågan bara i förbigående. Men visst är det samma sak där. Mogna, övervägda perspektiv har givit vika för meningslösa, välmenande mantran: Att ytterligare inskärpa ”principen om allas lika värde” ger ju inte ett enda jobb till i fattiga förorter.

Det är egentligen inte någon optimistisk bok, även om Sadé försöker hålla modet uppe. Som dystrast blir det om skolan. Återförstatligande, höjda lärarlöner, ännu större personaltäthet – det är inte där skon klämmer. Bildning är vad som behövs, mänsklig självförståelse på djupet, och då är dagens floskelmaskiner rena giftet – så må det vara värdegrundsarbete eller likabehandlings­planer.

Man skulle önska att Sadés bok kunde bli en hjälp för de vänster­journalister som tröttnat på att titta ut och bara se ondskan torna upp sig. Det finns allvarliga skäl till den anti­etablissemangsvåg som sköljer över landet. Det är inte bara, inte ens dominerande, så att mörka krafter håller på att ta över. Det handlar om längtan efter en vuxenhet som en gång kallades borgerlighet. När man väl förstått det kan man kanske börja tala allvar igen. Man måste ju inte hålla med varandra för det, och den som tycker ordet borgerlighet är för partipolitiskt kan ju istället säga medborgerlighet.

Migrationspolitik för vuxna: Paul Colliers ”Exodus”

Alltså, den svenska medierapporteringen om migration!  Att ge källor bryr jag mig inte om – det är ju bara att googla en stund. Det är inte lätt för den som vill ha underlag för att vuxet bilda sig en uppfattning. Texter skrivs ofta med en stark fiendebild – ibland uttalad, ibland underförstådd. Ni vet: ”PK-eliten” och ”rasisterna”. Det gynnar inga upplysta resonemang. Även om inte allt här hemma är dåligt, tror jag just nu att det är klokt att leta läsning utanför Sverige. Landet är fortfarande i chock efter att Sverigedemokraterna fick en maktlös huvudroll i politiken efter valet 2014; behovet av utifrånperspektiv är desperat.

Som alltid är det också bättre att satsa på genomarbetade texter, gärna hela böcker, istället för lättläst, klickvänlig opinionsjournalistik. Jag lånade Paul Colliers Exodus: How Migration is Changing our World, (Oxford University Press 2013). Jag är varken ekonom eller statsvetare. Inte heller har jag överblick nog för att kunna bedöma hans beskrivning professionellt. Se detta snarare som en rapport från ett försök av en novis att komma lite djupare. Collier, som jag inte hört talas om tidigare, verkar vara en av dessa akademiska världsstjärnor: ekonomiprofessor i Oxford, har arbetat för Världsbanken, av tidskriften Foreign Policy listad som en av hundra ”Top global thinkers” 2010 och 2011. (Wikipedia) Han har naturligtvis givit ”TED talks” (The ’Bottom Billion och New rules for rebuilding a broken nation Se dem gärna De är intressanta, även om det inte just handlar om migration.) Idén att läsa just den här boken kom från en blogg av Nils Lundgren.

Ett viktigt begrepp för Collier är diaspora. Diasporan består av personer med rötter i en främmande kultur som fortfarande identifierar sig med den. Det är t.ex. tveksamt om de flesta av de italienare som kom hit under femtio- och sextiotalen kan räknas till den italienska diasporan, eftersom de rotat sig så väl här. Däremot är det uppenbart att vi har en ganska stor syriansk och kurdiskt diaspora.

Det speciella med en diaspora är att den har en dragningskraft. Ju större diaspora, desto fler kommer att söka sig hit varje år, eftersom de då kan vänta sig hjälp från fränder med att rota sig. Detta inflöde vägs upp av att individer hela tiden lämnar diasporan, när de går upp i, absorberas, i majoritetsbefolkningen. Det finns nu två scenarier. Om absorptionen (eller som man oftare säger: integrationen eller assimilationen) är liten i förhållande till inflödet, kommer fler invandrare att generera ännu större dragningskraft, som genererar fler invandrare. En stor, teoretiskt sett exploderande, diaspora uppstår. Politiska problem blir följden. Om å andra sidan absorptionen är större, eller infödet mindre, kommer så småningom ett jämviktsläge att uppstå där antalet invandrare precis balanserar antalet absorberade varje år. På ett eller annat sätt är detta det mål som föresvävar Collier: ett lugnt och kontrollerat flöde.

Detta är, som man säger, inte rocket science, men det är ett exempel på hur man kan abstrahera ett teoretiskt ramverk för att bättre förstå det sociala skeendet. Ingen påstår att modellen är heltäckande, men den gör vissa fenomen åtkomliga för ett analytiskt angreppssätt istället för det så tröttsamma tyckandet. Collier använder och utvidgar just den här modellen genom hela boken för att belysa olika poänger.  Han illustrerar den också i ett slags återkommande diagram, som läsaren gör klokt i att sätta sig in i.

Naturligtvis är Collier inte unik i detta teoretiserande kring kulturer. En tydlig åsiktsfrände, som han ofta citerar, är statsvetarprofessorn Robert Putnam, som på nittiotalet fick enormt genomslag för begreppet socialt kapital. (Robert D. Putnam, Robert Leonardi, and Raffaella Y. Nanetti: Making democracy work: Civic traditions in modern Italy, Princeton 1994.) Skillnaden, menade Putnam, mellan det välfungerande Norr och det korrumperade Syd i Italien är att människorna i Norr gradvis lärt sig lita på varandra. Collier använder begreppet ”mutual regard”, som här möjligen kan översättas till ömsesidig omtanke. Sådana tillstånd av ömsesidig omtanke är instabila jämviktslägen som fordrar mödosamt förvärvade kvalifikationer hos medborgarna. Invandringen sätter detta jämviktsläge i fara, både för att kulturkrockar i sig verkligen har en skadlig inverkan på den sociala väven, men också för att den som invandrade hade en anledning att invandra: fattiga länder är fattiga för att de har dysfunktionella ekonomier, vilket i sin tur beror på att de har dysfunktionella sociala system, och invandraren tar med sig en del dysfunktionella reaktionsmönster till det nya landet.

Att det avsnitt som handlar om invandringens sociala effekter i värdländerna är mycket längre än det om ekonomi är ingen slump. Ekonomi är, menar Collier, underordnat. De farhågor som finns för migrationens inverkan på arbetslöshet och lönestruktur har i praktiken visat sig överdrivna. Han använder empiri som visar att de allra fattigaste i den inhemska befolkningen i de länder invandrarna kommer till verkligen blir aningen fattigare, men att nästan alla övriga samhällslager vinner ekonomiskt på invandring. Emellertid är alla effekter marginella så när som på för en grupp: andra invandrare som nyligen anlänt påverkas tydligt negativt ekonomiskt av fler invandrare. De konkurrerar oftast om samma jobb. Att effekterna är marginella för övriga gäller dock under förutsättning att invandringen inte ökar hur mycket som helst, för då slår förr eller senare klassisk ekonomi igenom, och den förutspår lägre löner.

Han uppehåller sig länge vid hur effekten på ursprungsländerna blir. Jag tyckte först det kändes som ett poserande med pliktskyldig omtanke. Men resonemanget övertygade till slut: En av invandringens tydliga fördelar är att pengar skickas tillbaka till ursprungsländerna: ett decentraliserat bistånd, menar Collier. En möjlig nackdel är så kallad brain drain: att de bästa flyttar. Det senare är dock ofta en överdriven farhåga. Människors förmågor är inte så statiska. Om en flyttar, får andra möjlighet att utvecklas. Genom att de som migrerar skapar rollmodeller för framgång kan nettoeffekten mycket väl bli positiv, vilket den också i praktiken är i många fall. Men här, som så ofta, har Collier ett måttlighetsresonemang. Liten utvandring är bra, men blir det för mycket, tar de destruktiva effekterna över.

Rent grafiskt är boken fylld med kurvor som ibland liknar skolans kastparabler: nyttofunktioner som stiger och faller, här som en funktion av utvandringen. Detta blir dock lite av ett problem. Väldigt mycket av hans teorier bygger på balans mellan motsatta tendenser. Som sådana där diagram där tillgång och efterfrågan balanserar varandra när två kurvor möts. Men vad gäller tillgång och efterfrågan handlar det om en strikt avtagande och en strikt växande funktion. Här kan i princip båda kurvorna både växa och avta. Var skärningen finns, om den ens finns, blir väldigt beroende av små, okontrollerbara detaljer. Man frågar sig om modellen är robust.

Men att se på migrationens effekt i ett globalt perspektiv med matematisk kyla kan hur som helst vara nyttigt: Oskuldsfulla svenskar med världsförbättrarnit har en tendens att bete sig som ett sentimentalt rikemansbarn som förirrat sig in i slummen och börjar dela ut sina pengar till första bästa lidande. På det viset dövar man framför allt sitt samvete. Någon verklig nytta gör man knappast. Alla ser vi de drunknande på Medelhavet. Men världens lidande är, nästan bokstavligt, oändligt. Ska vi med ändliga medel göra nytta behöver vi veta vad vi gör. Om vart tionde uppehållstillstånd till en båtflykting ökar ”pull-faktorerna” så att ytterligare en drunknar, finns mänskligt tvingande skäl att hålla huvudet kallt och fundera över alternativa lösningar. (För tydlighets skull: de exakta talen här har jag gripit ur luften för resonemangets skull.)

Något svårsmält för många svenskar, skulle jag tro, är perspektivet att migration nästan bara handlar om fattigdom. Han förnekar förstås inte att giltiga asylskäl förekommer, men han menar att antalet asylsökare är ”en storleksordning större” än det verkliga antalet med asylskäl:

The ugly pattern of repression in many poor countries creates an evident need for asylum. In turn, the willingness to grant asylum creates an opportunity to cheat. Falsely posing as an asylum seeker is doubly reprehensible because it undermines the legitimacy of a vital humanitarian institution, but such ethical considerations may cut no ice with desperate people. The number of asylum seekers is likely to be an order of magnitude greater than legitimately met needs, reflecting the extreme difficulty of refuting claims of abuse at the hands of authority.

Så när som på alldeles i slutet är detta det enda ställe i hela boken där flyktingskäl över huvud taget nämns. Jag finner resonemanget troligt. Det är bara att föreställa sig våra egna migranter Karl Oskar och Kristina från Mobergs Utvandrarserie. Om amerikanska myndigheter för att släppa in dem skulle ha krävt att de skulle duka upp en historia av religiöst förtryck liknande den den frireligiöse Danjel genomlevt, skulle de då inte ha gjort det? Särskilt om åtskilliga andra i den svensk-amerikanska diasporan redan gjort detsamma? Och, på sätt och vis, kunde inte alla undersåtar i det dåtida intoleranta Sverige betraktas som förtryckta? Så en ren lögn vore det ju inte – förutom att svår fattigdom av den enskilde kan uppfattas som ett lika giltigt skäl att fly som förföljelse.

I ett av de sista kapitlen behandlar han det lite knepiga ämnet nationalism. Ekonomiämnet och den liberala ideologin är inpyrt av föreställningen om samhällen och nationer som anhopningar av individer, ingenting annat. Det är säkert ofta bra. Att laborera med arbetarklassen eller nationen som vore de självständigt handlande subjekt har ju, milt sagt, skapat problem. Men vi kommer inte undan. Ett land är större än summan av sina delar. Han faller in i närmast existentiella funderingar:

Modern individualism has deep roots. Around the time of the birth of the modern concept of the individual, Descartes was deriving our knowledge of the existence of the world from his undeniable experience of his own thoughts: cogito, ergo sum. Many modern philosophers now think that Descartes got things back-to-front. We cannot have knowledge of ourselves except in the concept of an awareness of a society of which we are a part.

Han exemplifierar med hur Nyerere i Tanzania medvetet byggde en tanzanisk nationalkänsla, medan Kenyas Kenyatta byggde sin makt på allianser med olika klaner. Nyerere lyckades mycket bättre än Kenyatta. Det är alltså inte bara fråga om att gruppidentiteter kan vara bra, utan viktigare vilka kollektiva identifikationer som är bäst. Och där utmärker sig nationer positivt. (I förbigående sagt har det här rätt lite med den förvirrade debatt om nationer som fördes här hemma 2014. Då handlade det om ett ganska specifikt nationsbegrepp, med traditioner från Fichte och Herder, som inte är samma som det anglosaxiska nationsbegrepp Collier använder.) Här utmanar han den politiska korrektheten genom att ta ett så tydligt parti för nationalstaterna. Nationerna står inte i vägen för en fungerande integration. Tvärtom är de en förutsättning för att vi ska kunna ha tillräckligt med politisk kraft för att lösa problemen. Ingen annan stor institution kan kanalisera så mycket ömsesidig omtanke. Jag tror definitivt han har rätt.

Men när han i slutkapitlet ”Making Migration Policies Fit for Purpose” drar upp linjerna för en framtida upplyst migrationspolitik blir jag faktiskt tveksam. Boven i dramat med den exploderade diasporan är i stor utsträckning anhöriginvandringen. Tag bort den! säger han. Jag kan vara med på att åtstramningar kan behövas, men det verkar naivt att tro att det ens skulle vara politiskt möjligt att ha så strikta restriktioner som han föreslår. Eller, visst kan jag gå med på att han argumenterar väl för att släktingar bör stanna där de är och skapa dynamik med de pengar de får sig tillsända, men att inte få skicka efter sin fru eller sina barn, går det att vara så strikt? Än mer orealistiskt ter det sig när han vill specialbehandla politiska flyktingar, så att de måste återvända när orsaken till flykten är borta. Tillfälliga uppehållstillstånd används i Europa som ett sätt att göra det egna landet mindre attraktivt. Att verkligen skicka hem folk när konflikten är över kan kanske gå i några enstaka fall, om det gått fort, men är det verkligen möjligt att avvisa familjer som bott här i fem, tio eller femton år? Särskilt om de fått barn som rotat sig och lärt sig språket.

Det jag framför allt har svårt för är hans klockartro på att processen är så kontrollerbar: Om vi skruvar lite på inflödet där, så reagerar diasporan så här… Det vi hittills sett har varit betydligt mer kaotiskt än så. Det är väl knappast en överdrift att säga att politikerna inte vet vad de gör i den här frågan, och delvis kan det faktiskt ha att göra med att det inte går att veta. Möjligheterna att resa har skapat en helt ny situation utan riktigt bra historiska exempel att lära sig av. När jag slår igen boken kommer jag faktiskt att tänka på dem som varnar för den globala uppvärmningen. Mycket handlar om att extrapolera utanför de scenarier vi hittills upplevt. Därför är det väl inte någon stor brist att hans lösning verkar för enkel. Det viktiga är att skapa sig perspektiv på en fråga som behöver belysas från många håll, av många, och där har Collier givit mig en viktig pusselbit.

Ulf Grans nya roman om fälttåget i Tyskland ur romantikerns Clas Livijns synvinkel

Ämnet är Ulf Grans roman: Ett fall för krigsrätten: en berättelse om det svenska fälttåget i Tyskland 1813-14 ur Clas Livijns synvinkel, Monitorförlaget, 2014. Boken fick jag ur författarens hand för drygt en vecka sedan. Vi är alltså bekanta. (Så är det där med lojaliteter utrett.)

Det sägs ibland att svenskar är fredsskadade.Två sekel av sammanhängande fred har gjort oskuld till en del av vår nationalkaraktär. Vi förstår inte hur lyckligt lottade vi är, utan går på om futiliteter som vore de brott mot mänskligheten: könskodade leksaker till exempel – eller namnet på chokladbollar…

Nåja, alla håller kanske inte med om det, men man kan väl slå fast att den långa freden är en viktig förutsättning för svenskheten som den blivit. Därför är det lite märkligt att det inte uppmärksammades mer att det förra året var exakt tvåhundra år sedan Sverige var i med i sitt sista (?) krig. Fälttåget i Tyskland, med en epilog i Norge, slutade 1814 med freden i Kiel. Den svenske kronprinsen, Karl-Johan Bernadotte, sedermera krönt till Karl XIV Johan, deltog i alliansen mot Napoleon och skaffade oss på så sätt Norge som ersättning för Finland.

Men Ulf Gran har uppmärksammat saken. I romanen berättar han om det tyska fälttåget, och faktum är att framställningen gör det lättare att förstå glömskan. Detta krig är inte sådant stoff legender vävas av. Medan sjuttonhundratalets stora kungar, Carl XII och Gustaf III, var egensinniga fantaster, var Bernadotte ett headhuntat proffs som kallats till det stympade Sveriges tron för sin diplomatiska skicklighets och sina kontakters skull. Till skillnad från sina illustra företrädare gav han sig inte ut på ogenomtänkta krigsäventyr mot bättre vetande utan ägnade sig åt realpolitik. Osentimentalt, likt en ny VD som satsar på ”kärnverksamheten”, släppte han de sista tyska besittningarna och satsade allt på Norge. Karl-Johan hade en genomtänkt strategisk plan men ville spara sina mannar till striden mot danskarna. Därför deltog han som befäl på den mot Napoleon allierade sidan, men lät tyskarna stå för det egentliga krigandet.

För att beskriva skeendet har Ulf Gran tagit hjälp av en brevsamling: Bref från fälttågen i Tyskland och Norge 1813 och 1814 av överauditören Clas Livijn. (Överauditör är ett slags militärjurist.) I vår underbara tid finns den ett klick bort. Sagde Livijn är också romanens huvudperson och den vars blick och öra vi får låna. I förbigående sagt verkar brevsamlingen vara en veritabel guldgruva: en på respektlöst vardagsspråk författad rapport från det ännu inte enade Tyskland för tvåhundra år sedan. Skulle man, mot förmodan, inte ha någon annan behållning av läsningen av Ett fall för krigsrätten… får man i alla fall en väldig lust att läsa Livijns brev. Men låt oss återvända till romanen!

I materialet från förlaget talas om pacifism: ”Krig är barbari. Att hetsa arméer emot varandra är lika efterblivet som att fösa samman människor för att de ska knäfalla och ropa till Gud.” säger Livijn. Han föredrar alltså Karl-Johans kyliga nyttomaximeringstaktik. Men det har ett pris: Feghet, eller hellre skam att anses feg, är vad jag kan se ett viktigare tema i boken. Det var inte lätt att se sina bundsförvanter i ögonen när man stått och sett på medan de lät sig mejas ned. En scen med enklare soldater:

– Mach uns Kaffee. Wir wollen auch Kaffee. Den ene tysken knackade på en kopparflaska.

– De tror alltid att flaskorna är kaffekittlar, mumlade Dunder. Flink drog fram en brännvinsplunta och bjöd. Den ene preussaren drack och langade över pluntan till den andre, som höll i den och sa:

– In unserer Truppe sind alle verreckt [döda, min anm. för den med skraltig tyska]. Han illustrerade det. Nur wir beide nicht. Alle!

Flink förstod ungefär och svarade med en åtbörd som betydde: ”beklagar, men vi rår inte för det”.

– Feiglinge. Feiglinge. Feglinge.

– Die feigen Schweden, sa den andre och kastade pluntan så hårt han kunde mot Flinks fot.

Slaget vid Leipzig 1813 gås i romanen som hastigast förbi, en hastighet som förefaller motiverad när det gäller den svenska insatsen: Några hundra svenskar stupade – mot ryssarnas 22 800, preussarnas 16 600 och Habsburgarnas 14 400 (Wikipedia).

Vad gör man då när man är i krig som strategiskt placerad, men icke förd, schackpjäs? Man går på teater, insuper den blomstrande tyska romantiken och förälskar sig. Livijn gör detta med liv och lust, mer intresserad av att starta en romantisk rörelse i Sverige än av att utmärka sig på slagfältet (vilket man får förmoda att överauditörer ändå sällan gjorde). Han lyckas av en slump träffa ärkeromantikern och målaren Caspar David Friedrich, som lägger ut texten om hur hatet mot Napoleon är drivkraften i hans konst. Han studerar en bättre skådespelarkonst än den han sett i Sverige genom att göra aktrisen Amalias bekantskap och se alla hennes föreställningar.  En romans spirar. Det blir till ett chosefritt mönstrande av vem som har något att lära den andre:

De var för första gången i hans rum. De hade kopulerat något hastigt och var fortfarande halvklädda. Han sträckte ut sig av lättnad. Såg hennes ömma – väl inte medlidsamma? – blick.

– Blev det fel?

– Du är aptitlig. Men du vet ingenting om gudomlig lek. Du tömde din säd. Du brukar nog göra det i mörker. I portgångar.

– Han kunde inte förneka att det i stort ett förhållit sig så. Han förde långsamt handen över hennes sköte för att markera att han inte förväxlade henne med ett luder.

– Du har aldrig gjort det med kvinnor du älskat?

– De jag ”älskade” var alltid trogna hustrur. Eller okränkbara jungfrur.

– Stackars….

Men Amalia försvinner och lämnar en förkrossad Livijn. Hon, den i kärlek klokare, behövde honom mindre än han henne. Hon blir en av två förluster som driver Livijn till vansinnets och självmordets rand. Den andra är förlusten av den unge idealistiske hetsporren löjtnant Fredrik Silversparre, som han kommit i faderligt förhållande till. Med sorg i hjärtat försöker Livijn övertala honom att inte oombedd ge in i stridshandlingar, som visserligen ger ära men som, precis som Livijn befarar, blir hans död. Silversparre talar med Livijn:

– Jag tar över Ströms jägarpluton. Recognoscering. Han har diarré, han har ätit för många äpplen. Han avstod gärna sin plats. (Föraktet hördes.)

– Straffet för tjänstebyte är avsked! försökte den lagkunnige, djupt besviken över att det faktiskt fanns en order.

– Det är du som lärt mig att lita på en vän och att respektera hans beslut vilka de än månde vara. Om jag nu sagt för mycket och du utnyttjar det och försöker hindra mig, slår jag ihjäl dig.

– Nå, det ska inte behövas.

Medan Siversparre gjorde sig klar, ansträngde han sig för att komma ifrån situationen patos och ”normalisera” den, han pratade på:

– Lycka till! Men det är inte du personligen som ska vinna kriget. Ta det lugnt, lite professionellt. För de kommande stora drabbningarnas skull.

– Dina svar var otillräckliga. Men jag tyckte om dem. Du ljuger inte. Han tog Livijn i famn: På återseende. Om du vill.

Han drog sig ur, bagatelliserade: I morgon kommer du också att skratta åt det här samtalet, Fredrik.

Men så blir det förstås inte. Fredrik Silversparre ljuter hjältedöden i ett krig utan behov av hjältar.

Så är det ”fallet för krigsrätten” från romanens titel. Alldeles i början av boken uppsöks Livijn av en förorättad, degraderad militär från det förlorade Finland, en viss Wallmo. Denne har tydligt rättshaveristiska drag och vill sätta dit två korrumperade befäl som fuskat med mannarnas mat. Brännvin har de tydligen fått, men potatisen har varit rutten. Den tjänliga maten har försnillats. Livijn är till att börja med tveksam. Man får lätt för sig att han tänker som Captain Willard i Apocalypse Now:

Shit… charging a man with murder in this place was like handing out speeding tickets in the Indy 500. [Racertävlingen Indianapolis 500 alltså.]

Varför ägna sig åt just detta brott, av alla…? Men han tar på sig uppgiften att genomföra undersökningar, trots att han vet att de anklagade har vänner högre upp i hierarkin, och ingen egentligen vill att han fortsätter. Wallmo själv dör så småningom och kan alltså inte längre ha någon åsikt. Den av förlusterna stukade Livijn börjar alltmer börjar leva i en drömvärld. Han hemsöks av bilder av Silversparre som riddaren i Sankt Göran och draken. Amalia figurerar som prinsessa. I denna själsuppösning blir den oönskade brottsutredningen något fast att hålla sig vid och kanske ett sätt att protestera.

Vi vet det ju så här efteråt, att den långa freden skapade ett helt nytt Sverige. Kanske är det att fel- eller övertolka, men Livijns konvulsioner tillsammans med ett halsstarrigt fasthållande vid moraliska principer blir en gestaltning av övergången till det nya, från härskarmakten till det fattiga gamla sill- och brännvinslandet, som så småningom blev ett industriland. Livijn åkte hem till Sverige, motarbetade den föregående litterära generationen och skrev romaner i romantikens anda, det mesta ofullbordat. Endast brevromanen Spader Dame, om omöjlig kärlek och galenskap, blev färdig. (I förbigående sagt blev den till radioteater 2005, dramatiserad av Torbjörn Elensky , i en föreställning som finns tillgänglig på Youtube. Själva romanen finns här.) En hel del översättningar verkar han också ha hunnit med. Parallellt med detta gjorde han ämbetsmannakarriär och blev generaldirektör för Fängelsestyrelsen 1835, där han verkade i humaniserande anda.

Ganska mycket, som jag inte har återgivit här, har tydlig klangbotten i Ulf Grans långa karriär som påfallande intelligent teaterregissör, men det får man läsa boken för att se. Han gör det så mycket bättre än jag någonsin skulle kunna. Efter läsningen av Ett fall för krigsrätten… kommer jag att ha rätt mycket mer kött på benen när jag tänker på Bernadottes första tid i Sverige. Utöver en kyligt kalkylerande (ehuru till kynnet sangvinisk, underströk Ulf för mig när han läst den här texten – sen redigering) kronprins finns där numer också en vital och nyfiken men grubblande konstnärsnatur vid namn Clas Livijn.

Istället för Facebook

Så blev jag till slut färdig att öppna eget. Jag fick piska mig till att komma så här långt. Att det blev hagbergoskar.wordpress.com är förstås bara en teknikalitet. oskarhagberg var upptaget.

Inget fel på Facebook som sådant, men för min del blev det för provokativt. Därför detta: mer undersökande, bredare i ämnesval, mindre aggressivt men inte snällare, ungefär sådant jag skulle vilja läsa, och stundtals också läser, på tidningarnas kultursidor. Att det är självsäkert av en statistiker att skriva så bryr jag mig inte om. Om självförtroendet är befogat avgörs av inläggens kvalitet.

Ett längre inlägg är redan klart och kommer som bloggpost nummer två, men sedan är det tills vidare slut. Post nummer två är dessvärre lite på samma tema som jag redan skrivit om på Facebook, SD, vänstern och så, men jag har ansträngt mig för att göra den djupare. (Inget fel i de ämnena, men lite mer variation lovar jag för framtiden.) Jag har rentav bara för denna bloggposts skull läst en hel bok, den av Maria-Pia Boëthius som nämns i texten. Jag tyckte det var nödvändigt, ehuru de slutliga avtrycken i texten är förhållandevis få.

Framöver tänkte jag skriva om Birger Sjöberg, John Chronschough och halvbildningen, Bellman och humorn, Eddie Meduza och Folkhemmet och om Erik Wellander och språkriktigheten. Politik och så blir det alldeles säkert också. Det är i alla fall vad jag tänkt plus en hel del annat som jag inte kommer på i hastigheten eller som jag vill låta mogna utan att avslöja något. Nåja, man vet aldrig vad som bär frukt till slut, så det är en målsättning, inte ett löfte.