Att återuppfinna en borgerlig självförståelse: Ilan Sadés Frommare kan ingen vara

Det måste vara närmast förnedrande att vara vänsterjournalist idag. Kartan stämmer ju inte med verkligheten! Kanske värmer det lite att yla om ”brunblå” fiender, men det börjar väl ändå att eka tomt? Det är ju uppenbart att en avsevärd och växande del av väljarskaran inte är med på noterna. Nya perspektiv behövs. Det går inget gammalt nazispöke genom Sverige, utan borgare – borgare som faktiskt har en del att säga.

För visst ser man i Sverige idag konturerna av en ny borgerlig rörelse? Som ser med förskräckelse på hur de gamla borgerliga partierna tappat greppet? Det är förstås frestande att förminska dessa till medelålders, bittra, kränkta, vita, heterosexuella, ja, ni vet, men det vore orättvist. Kanske stämde det där med bitterheten för ett år sedan, när Gudrun Schyman fick hela etablissemanget att dansa efter sin pipa, med en politik som till slut lyckades samla 2,9 procent av väljarna. Det såg ut som om det aldrig skulle ta slut. Men nu, när hon tappat initiativet, vädrar den nya borgerligheten morgonluft, och varför inte i alla fall för ett ögonblick överväga möjligheten att den har ett angeläget ärende? Om det ska finnas någon vänster kvar till slut gör den nog klokt i att lyssna. De frågor den ställer borde inte bara bekymra högern.

En värdig representant för denna nya borgerlighet är Ilan Sadé, som givit ut essäsamlingen Frommare kan ingen vara – texter om blågul renlärighet (Mummelförlaget 2014). Han börjar i en religiös feministisk extas på centerstämman 2005, där han var med i egenskap av studentförbundets ordförande:

Talarlistan var lång. Vad som hände nu var att manliga ombud stod i kö för att inför ett allt mer uppeggat auditorium avlägga något slags bekännelse av strukturernas existens och ombudets egen påtvingade roll i spelet. Alla var strukturernas offer. En överväldigad herre brast till och med ut i gråt i talarstolen, till stämmans stora bifall. Bekänn och kom in i värmen!

Om vi inte är försiktiga, menar Sadé, styr vi rakt mot ny medeltid, där den enskilde är rättslös mot kollektivet, där suggestiva myter om offer och förtryckare ersätter tanken om människan som en fri individ. Man behöver inte ta det där med medeltid som en elakhet. Sadé är mycket sansad. Men de som varnar för de ”brunblå” har väl inte monopol på att slå larm när de ser obehagliga tendenser?

Den borgerlighet jag syftar på här kanske kan sammanfattas som respektfullhet: Ha respekt för att kapitalismen är den enda system som lyckats producera ett anständigt samhälle! Ha respekt för att människor inte bara är statens undersåtar utan också är del av ett civilsamhälle som är något annat än stat och kommun! Ha respekt för att bildning är något djupare än vad som kan sammanfattas med slagord och värdegrunder!

Vad har hänt, när ”journalister” rotar igenom människors privata, anonyma elektroniska spår, på jakt efter förgripligheter? Skulle en John F. Kennedy eller Churchill haft en chans i politiken idag? Tron att den som säger hemska saker privat också måste bli en hemsk politiker är omänsklig. Mänskligt är att vilja leva på flera plan. Mänskligt är också att längta till fristäder bortom gott och ont.

Det är något som har hänt med vuxenheten. I domstolsprövningar av lagstiftningen som i princip gör allt sex med någon under femton till våldtäkt blottas en tidstypisk schizofreni. Det här är landet där å ena sidan public service gör ungdomsprogram om analsex och å andra sidan ungdomar som haft sex trots att en av dem varit under femton avkrävs ett gammaldags, stadigt förhållande för att inte den äldre ska dömas för våldtäkt. Sadé skriver:

Normer om trofasthet och kyskhet dyker plötsligt likt blixtar från en klar himmel upp som avgörande faktorer i brottmål. Vad vi ser i dessa domskäl är förmodligen ett samhälle som hastigt och godtyckligt drar i nödbromsen när det finner att sexualliberalismens tåg dundrar fram alltför snabbt mot en skarp kurva. Först full kraft i skepnad av fri könsutlevelse, sedan nödbromsning i form av straffdomar. Att några tågresenärer som har sprungit ovanligt ledigt mellan kupéerna får skador för livet på grund av nödstoppen rör inte de styrande i ryggen.

Omognad ger den hänsynslösa ryckigheten i de moraliska bedömningarna. Sex är ett svårt ämne. Olika tabubeläggningar gör det frestande välja enkla vägar. Vem vill säga emot den som skriker ”Ett nej är ett nej är ett nej!”? Samtidigt vet ju alla att det där med ja och nej är betydligt svårare än så – och att rättssäkerhet är något viktigt.

Låt mig ta ett eget exempel, som Sadé inte ska lastas för. I september förra året fick en chockad kvinna på ICA ett kvitto där det stod: ”Heil Hitler, kom aldrig tillbaka!” Någon verkar ha mixtrat med funktionen som producerar text på kvittona. (Aftonbladet) Osmakligt! Om det till slut reddes ut vem som var ansvarig borde någon eller några ha fått en rejäl avbasning, kanske rentav avsked. Ändå blir jag närmast bestört över den reaktion det väckte. Det sades att ”klimatet har blivit hårdare” och: ”Rasismen har normaliserats.” Nej! Det vi fick se var en liten hälsning från människans lust till trots, som för bara tio år sedan inte hade väckt någon uppmärksamhet alls i tidningarna. Dumt, men den intressanta samhälls­tendensen var att nyheten spreds över hela landet.

Den som är någorlunda bildad, eller bara fri från självbedrägeri, vet att bråddjup döljer sig i människan. Vad är det att skriva ”Heil Hitler!” på en kvitto mot vad en Kurtz eller en Raskolnikov skulle kunna göra? Jag försvarar verkligen inte handlingen, men om den utmanar en så att man måste identifiera den med den bottenlösa ondskan för att lappa ihop sin rämnade världsbild, då kan man undra om man har den mognad som krävs i ett land där den offentliga makten utgår från folket.

Sadé tar i sina essäer upp företeelser där brist på vuxenhet att se problemen i vitögat kan ses som den gemensamma nämnaren: pedagogforskare som hellre gräver ned sig i identitetspolitiskt blame game än att fundera över hur elever kan lära sig mer och ett system för sjukskrivningar som skyddar den enskilde från den hårda insikten att det är dags att byta jobb. Kostnaderna läggs på skattebetalarna. Det moraliska ansvaret läggs på abstrakta agenter, som patriarkatet och rasismen, vilkas existens är omöjlig att bevisa, men som fråntar den enskilde ansvaret.

Sadé nämner invandringsfrågan bara i förbigående. Men visst är det samma sak där. Mogna, övervägda perspektiv har givit vika för meningslösa, välmenande mantran: Att ytterligare inskärpa ”principen om allas lika värde” ger ju inte ett enda jobb till i fattiga förorter.

Det är egentligen inte någon optimistisk bok, även om Sadé försöker hålla modet uppe. Som dystrast blir det om skolan. Återförstatligande, höjda lärarlöner, ännu större personaltäthet – det är inte där skon klämmer. Bildning är vad som behövs, mänsklig självförståelse på djupet, och då är dagens floskelmaskiner rena giftet – så må det vara värdegrundsarbete eller likabehandlings­planer.

Man skulle önska att Sadés bok kunde bli en hjälp för de vänster­journalister som tröttnat på att titta ut och bara se ondskan torna upp sig. Det finns allvarliga skäl till den anti­etablissemangsvåg som sköljer över landet. Det är inte bara, inte ens dominerande, så att mörka krafter håller på att ta över. Det handlar om längtan efter en vuxenhet som en gång kallades borgerlighet. När man väl förstått det kan man kanske börja tala allvar igen. Man måste ju inte hålla med varandra för det, och den som tycker ordet borgerlighet är för partipolitiskt kan ju istället säga medborgerlighet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s