Sverigedemokraterna från båda hållen

Ett lejon hade fått en tagg i foten och linkade omkring bedrövligen på tre ben. Då kom där ett lamm som sade:

– Gärna vill jag draga ut taggen ur din fot, o lejon. Men då måste du först lyssna på min framställning om godheten utan åtskillnad eller den allomfattande kärleken i anslutning till Mo Ti (eller Mo Tsï) från Lu (ca 400 fKr.).

– Låt gå, sade lejonet.

Lammet talade nu i fjorton dagar och fjorton nätter om den allomfattande kärleken i anslutning till Mo Ti (eller Mo Tsï) från Lu. Därpå drog hon ut taggen.

Denna berättelse ur Willy Kyrklunds Om godheten (Bonniers 1988) fortsätter inte, som man skulle kunna tro, med att det vrålhungriga lejonet äter upp lammet. Nej, han blir verkligen övertygad om den allomfattande kärlekens förträfflighet och börjar äta gräs och blir vegetarian. Den olämpliga födan bekommer honom illa och han håller på att svälta ihjäl. Lammet föreslår en lösning:

– Med hänsyn till godheten utan åtskilllnad, sade lammet, ser jag ingen annan utväg än att du äter upp mig.

– Icke, sade lejonet. Jag har vunnit insikt.

– I så fall, sade lammet, måste även jag avstå från min naturliga föda och svälta ihjäl. Godhetens budskap är riktat till oss alla utan anseende till pälsfärg.

Då lade sig lejonet vid lammets sida och smekte försiktigt dess läckra buk, där magsäck, lever och tarmar pyste under det tunna lena skinnet. Och lammet betraktade alpängens friska gräs som gnistrade grönt i morgonsolen. Så förflöto deras återstående dagar, vilka blevo få, innan de svulto ihjäl.

Det är ingen slump att ett land som klarade sig undan andra världskriget håller på att köra sin asylpolitik i botten. (Jo, just så är det. Den som inte tror mig uppmanas att läsa valfri tidning till höger om ETC och Arena.) Inte heller att samma lands politiker blir helt handlingsförlamade när gatorna fylls av tiggare. När man inte på mycket länge fått sin existens i grunden ifrågasatt är det lätt hänt att man börjar tänka som lammet och lejonet: Hur främjar mitt handlande principen om den allomfattande godheten?

Bekämpa fattigdomen – inte tiggarna har sagts tusentals gånger. Fattigdomen i Rumänien och Bulgarien? Ett allmänmänsklig plikt att hjälpa till har vi naturligtvis, men är det inte magstarkt att framställa det som om det huvudsakligen var vårt ansvar?

Tiggare och sådana som uppehåller sig olovligen i landet ska garanteras sjukvård. Man talar rentav som om detta vore en mänsklig rättighet de hade. Tänk efter! Kan Sverige ta på sig rollen som garant för i princip hela världens behov av sjukvård? För det är ju faktiskt det detta innebär. Det är inte fråga om vad som är önskvärt, utan om vad som är möjligt.

Så länge världens fattiga räknas i miljarder kommer fri invandring att vara samma sak som nationellt självmord. Bara den som anammat lammets och lejonets vansinne förspåkar något sådant på rent principiella grunder.

(Jag ska inte dröja vid det här, som till exempel Hans Bergström skriver så mycket bättre om, men vart har vi kommit, när en mening som denna ens måste skrivas: ”Ju fler syriska flyktingar vi vill ta emot, desto mer angeläget blir det att skärpa övrig invandringspolitik för att skapa utrymme för personer med verkliga flyktingskäl.”(Från nämnde Bergströms länkade artikel i DI.))

Låter det känslolöst? Världen är så stor så stor. Tänk på hjälpverksamhet som ett överansträngt fältsjukhus. Sentimentalitet är det sista man behöver.

Migrationsfrågan kommer bara att öka i betydelse, det börjar stå klart nu. Det är svårt att föreställa sig en fråga mindre lämpad för känslostyrd idealism. Och det är allvar. Missköts det här är det ett allvarligt hot mot stabiliteten och i förlängningen mot demokratin. Det visste Palme och Ingvar Carlsson och agerade därefter. Det borde Reinfeldt också ha förstått, liksom Löfven.

Det är säkert provocerande, men jag tror att man ska erkänna att Sverigedemokraterna är nyttiga för Sverige. Den här kallduschen behövdes. All den här medelklassångesten har urholkat landets självbevarelsedrift. På sikt är det riktigt farligt.

Men, som Lars Gustafsson sa när han kom hem till Sverige efter många år i USA: Det finns en särskild sorts svensk hygglighet. (Jag hittar inte referensen men minns det tydligt – från DN eller SvD tror jag.) Jag tror inte det var inte den politiska korrektheten han tänkte på, men den passar in där ändå. Människor som försöker göra rätt: köpa ekologiskt, inte vara rasister och sexister, inte slita onödigtvis på planeten, uppfostra barnen till ansvarskännande individer osv. Sådana människor har hånats alldeles för onyanserat. Det är lite som med Kulla Gulla eller med Spara i Spara och Slösa: Några snubbor förtjänar de för sin självhögtidlighet, men seriösa människor som vill väl måste man väl på ett eller annat sätt respektera? Det är på många sätt bra att det finns sådana.

Vore det så omöjligt för de där genomreko, ehuru lite naiva, personerna att ta till sig, naturligtvis inte Sverigedemokraternas politik, men partiets utmaning? Det är en vinn-vinn-situation! Varenda tonåring med oskulden kvar vill ju bli av med den. Det kunde vara dags för de politiskt korrekta också. Det är befriande när man insett att man inte bara får tänka på sitt egenintresse, man rentav måste det.

Förr i tiden laborerade lärde män och politiker med ett ordet statsnytta. Men det var inget man basunerade ut till folket. Det fick sig istället till livs religion och mytologiserande beskrivningar om nationens mission att frälsa andra folk. Samhället var så hierarkiskt att bara några få ansågs behöva veta vad som krävdes för att hålla näsan över vattnet – ibland hårda beslut som i bästa fall kunde beskrivas som amoraliska. De andra fick sagor. Ska vi nu ha demokrati på riktigt och ett samhälle som inte går under, kommer hårda beslut att krävas – inte av några få, utan i folkligt förankrade processer. Är vi mogna för det? Borde vi kanske sträva efter att bli mogna för det?

I så fall behövs flera sorters medborgare: Både sverigedemokraten med kardinalssynden småsnålhet och den goda egenskapen verklighetssinne och den politiskt korrekta med kardinalssynden naivitet och den goda egenskapen tro på människans godhet. Man ska inte underskatta den senare egenskapen. Utan tro kommer man ingenstans. Det behöver man inte vara religiös för att begripa.

Glöm förresten inte att de flesta varken är politiskt korrekta fariséer eller sverigedemokrater, men det är ju kring dessa intresset har samlats det senaste året. Saken är egentligen rätt enkel: Ur en strid kan man antingen komma ännu envisare och dummare – eller så har man blivit klokare. Se gärna det här som ett slag för det senare alternativet.

Anmärkning. Bilden, Lion & Lamb, the Golden Age, är gjord av Sir Edwin Henry Landseer (1802-1873).

Annonser

Puberteten, friheten, moralen och taxen

Don’t apologize, heter det ju, men jag gör ett undantag. Jag tror nämligen att mitt misslyckande att förklara en sak i förra bloggposten, den om Chronschough, var beklagligt. Det handlade om något viktigt – inte minst för den som har barn att uppfostra och funderar över vilka moralkakor de ska få med sig ut i livet.

Härmed ber jag alltså om ursäkt för att följande rader blev svamliga:

En tanke: Människan mognar som fri varelse i två steg. Alla djur genomgår den första fasen, för människan fullbordas den ungefär vid tioårsåldern. Lyssna på en tioåring som talar om miljö! Så skulle en tax ha talat om den kunde. Det som behövs för att gå vidare är det för människan speciella bad i irrationalitet som inträder i puberteten. Först därefter har hon, i bästa fall, uppnått det djup som krävs för att vara andligt fri.

Med sådant man gått och grunnat på länge blir det lätt att man hoppar över tankeled som den som råkar ha tillbringat sin tid någon annanstans än i ens huvud missar. Vafalls? frågar sig sådana, är det barnen som är de rationella och vuxenblivandet består i att bli irrationell? Och vad gör taxen där?

Jo, jag tänkte så här. Alla djur mognar till sin nivå. Taxen förstår förstås inget om global uppvärmning, men den blir klok till sin nivå. Om människan hade varit ett djur bland andra, som inte byggde pyramider eller jämnade Karthago med marken, utan levde i enkla hyddor, jagade, bråkade med grannbyar och förde släktet vidare, men inte strävade längre än så, då hade en tioårings förstånd räckt, precis som taxens begränsade förstånd räcker för den.

Men det är något med människan som gör att hon spränger gränserna. Som det heter om Syndafallet i Bibeln: på gott och ont. Min tes var att detta har att göra med människans frihet och att detta på allvar börjar i puberteten. Om vi verkligen visste vad som var gott och ont, vore det ju inga problem, men så enkelt är det inte. Låt oss se på några exempel.

Världslig kärlek består både av att ge och att ta, ta den kärlek man får, men också, mer brutalt, att ta den älskade från någon annan. Dessutom avstår man ibland från att ge det någon annan längtar sig fördärvad efter. Moralen: ”Du skall icke skada” fungerar inte! Enda sättet att inte skada är att lägga ned hela kärleksgrejen och lite lojt smågilla varandra, ha kompissex med vem som helst, men akta sig noga för att blanda in känslor.

Men kan vi då inte bara acceptera att vi skadar varandra i just kärlek? Det handlar ju ändå om ett rus, ett specialfall – ”jag var så full” ungefär. I allt annat är det lättare.

Men vänskapen då? Det är för all del möjligt att leva med samma gamla tråkiga vänner år efter år. Men kommer inte den som längtar efter mer efterhand att känna att han gör våld på sig själv och till slut inte vara rolig för någon – vare sig för sig själv eller för vännerna? Även i vänskap finns nödvändigheten av att såra och avvisa.

Eller i krig? All världens gränser ser ut som de gör för att några har dödat, skövlat och plundrat. Om man nu gillar det land man råkar vara född i, ska man då göra det trots allt det där hemska i historien? Eller bör man vara tacksam?

Tioåringar tror att det finns rätta svar på de där frågorna. Det är därför de inte har rösträtt.

Vi som genomgått puberteten tar inte lätt på de här frågorna men har förhoppningsvis lärt oss umgås med det motsägelsefulla i vår karaktär. Det finns inga genvägar. Moral är nämligen inte, som tioåringen tror, en fråga om bud utan om mödosamt förvärvad erfarenhet. Det som inte förstår det blir fyrkantig, ofri och, faktiskt, Chronschoughig.

Jag tror det är viktigt att vi som har barn att uppfostra ser det så. Det finns inga ”värderingar” vi kan marinera dem i, och så går de som målstyrda robotar rakt på rätt saker i livet. Vi kan inte ”vaccinera” dem mot det onda. Det vi kan lära dem är att gå genom livet som moraliskt medvetna individer på gott och ont. Resten kan de göra vad de vill med, för efter puberteten är de lika fria som vi.

Vem är Chronschough idag?

Vad man kan lära av nästan bortglömd litteratur? Låt mig dra en sedelärande historia!

Gymnastikläraren sa åt oss att hoppa höjdhopp med ”sax”-stilen, där man i en pendelrörelse svänger benen över ribban, som man kunde se i gamla journalfilmer. På teve ”floppade” de med ryggen före, men det var inget för oss, fick vi veta. Tydligen fungerande det för eliten, men vi var ju motionärer. De andra killarna struntade i det. Vad har en gymnastiklärare att sätta emot när barn uppfattar det ena som mossigt och det andra som coolt? Själv gjorde jag som läraren sa och se: det funkade. Jag hoppade högre än de andra – till att börja med! Men snart fick jag se hur de kom i kapp och gick om. Utan att vara så slängd i idrottspsykologi tror jag det var för att de fattat ett självständigt beslut, ville ”spela tuffa”, som man sa. Själv hade jag bara lyssnat på de vuxna.

En som skulle ha gjort likadant när han var barn är den ökände skolmästaren från August Bondessons fiktiva självbiografi: Skolläraren John Chronschoughs memoarer från 1897. Det handlar om en uppåtsträvande man ur enkla förhållanden man som gör allt rätt, som har papper på att han gjort rätt, men som just därför ställs utanför gemenskapen – för att han fattat allt med ett för fyrkantigt förstånd. Han har ingen kärna att knyta an till och blir därför hopplöst och löjligt ensam. Men han kommer aldrig att förstå sin egen tragedi. Han inleder sina uppblåsta memoarer med ett anslag värdigt en helgonberättelse:

Min moder har ofta omtalat, att medan hon ännu bar mig under sitt hjärta, så hade hon en dröm, hvilken hon sedan tillämpade på mig. Hon drömde nemligen om natten, straxt före min födelse, att ur hennes hjerta rann upp ett ljus. Dess veke tändes utaf sig sjelf, och det brann till en början med allt klarare och klarare sken.

Det som följer är banalt. Det börjar i Glimminge socken i Halland, där den lille Johannes Perssons håg för studier upptäcks. Han blir tidigt faderlös och är enda barnet till en fattig men beundrande mor. Efter att ha gått i skola på två ställen finner han för gott att bedriva sina studier själv, lite senare under ledning av kyrkoherden själv. Han undervisar barnen i bygden i några år innan han åker till den stora staden Göteborg för att med naiv vördnad insupa lärar­seminariets lärdom. Det är också här han tar sig namnet med den tillkrånglade stavningen (uttal: ”Kronskog”). Själv tror han sig beundrad av kamraterna för sina studieframgångar, men det skiner igenom att de tycker han är mallig och dryg. Han förstår sig inte på kamraternas nöjen. Flickor tittar han vanmäktigt på. Riktigt illa går det när han i svartsjukt moraliskt nit avslöjar rumskamraten Tegnéhr i säng med pigan. Hyrestanten kör ut de älskande att irra husvilla i natten, men Chronschough har ingen aning om vilken förrädare han gjort sig till. Tvärtom förväntar han sig tacksamhet för sin insats för moralens höjande. En period efter det kan han njuta av sin värdinnas särskilda gunst, men det visar sig vara orsakat av att hon, som är femtio år äldre än han, vill gifta sig. Han körs omedelbart på dörren när hon förstår att han inte är intresserad. Han gör militärtjänst under delar av två sommarlov innan han är beredd att anträda lärarbanan.

Det är i grova drag allt. (Det kom en fortsättning 1904 men jag begränsar mig här till den första boken.) En modern läsare kan glädja sig åt en fin rundmålning av en tid: några decennier efter den allmänna folkskolans införande, där skolläraren vördas och smörjs med kalvstek och kyrkans män är kontakten med överheten. Men det är som satir av en människotyp man måste läsa den om inte enformigheten ska ta över. I den lite äldre litteraturen finns åtskilliga satirer över halvbildade besserwissrar,  ”Chronschoughar”: Grönköpings diktare A:lfr-d V:stl-nd, ingenjör Planertz i Kvartetten som sprängdes och bodbetjänten/skalden i Fridas visor är de jag kommer på. I en tid då bildningen stod högt i kurs intresserade man sig naturligtvis mer för dess avarter. Orsaken till att vi inte några Chronschoughar i dagens litteratur är väl densamma som att artonhundra­nittotals­­litteraturen saknade en Percy Nilegård.

Generöst läst är boken helt enkelt en varning: Låt hjärtat va’ med, skulle man kunna säga, tro inte att lärdom klarar sig utan självständighet. Se till att du växer som människa när du bildar dig! Ytligt prål avslöjar bara din omognad. Den varningen skulle i så fall vara riktad till den vid tiden ganska nya folkskollärarkåren, som ofta kom ur folkets djup.

Ingen bra satir saknar helt sympati med sitt föremål, men visst är boken hånfull. Det är rörande att läsa recensionen i Läraretidningen 1897, som formar sig till ett sårat självförsvar:

Att rätt många lärares lif i det yttre kunna gestalta sig så som Chronschoughs, kan dock ingalunda förnekas. Från fattiga hem och med torftig underbyggnad komma många till seminariet. […] Det gäller […] framför allt att säkert ”slå i sig” de bestämda kurserna, så att man med heder kan bestå examina. Hvarken den strängt upptagna tiden eller deras ekonomiska förhållanden tillåta dem för öfrigt att begagna sig af de bildningstillfällen, som eljest kunde stå dem till buds. Ej heller erbjudes dem något uppfriskande samlif med bildade personer, hvarigenom deras möjligen frambrytande själfkärhet kunde stäckas, och där de kunde erhålla andliga väckelser och vidgade vyer.

En tanke: Människan mognar som fri varelse i två steg. Alla djur genomgår den första fasen, för människan fullbordas den ungefär vid tioårsåldern. Lyssna på en tioåring som talar om miljö! Så skulle en tax ha talat om den kunde. Det som behövs för att gå vidare är det för människan speciella bad i irrationalitet som inträder i puberteten. Först därefter har hon, i bästa fall, uppnått det djup som krävs för att vara andligt fri. Det är det steget Chronschough aldrig tar. Allt han gör gör han för att imponera på sin mor eller på någon annan. Han berättar aldrig om något intressant han lärt sig på en kurs, bara vilket betyg han fått. De få gånger han försöker ta ett självständigt steg återförs han motståndslöst till den rätta vägen av någon auktoritet. Han har hittat ett sätt att leva, men han förstår inte att det fjärmar honom från livet. Han blir evigt lillgammal.

Men vad ska vi sentida med boken till? Kanske kan vi ha den till att förstå att vi behöver komma närmre vår aggressivitet. Som alla vet, sedan Hans Rosling och Steven Pinker började undervisa oss om det, blir världen allt fredligare, trots uppenbara bakslag. Det är naturligtvis i stort sett bra, men det lämnar något ofullgånget i oss. Jag förklarar vad jag menar med Chronschoughs hjälp.

Vi får läsa om den lille Johannes’ barnsliga kärlekshistoria med en grannflicka, som bara möts av tråkningar av skolkamraterna. Paret retas för ”Krontorpafar och Liatorpamor”, och barnen slutar inte ens när flickan dör utan börjar kalla Johannes ”Änkemannen”. Johannes konstaterar bara att det hände, med en viss ledsnad. Han saknar naturlig aggressivitet. Fredrik Böök kunde i Storskolan låta ett helt livs upprorsanda börja med att stolt trotsa pennalism. För att inte tala om Jan Guillou! Hos Chronschough händer ingenting.

Jag blef intet ond, ty jag hade redan då en känsla af, att menniskornas oförstånd och lust att förlöjliga äfven det heligaste är långt större än deras grymhet. Men jag ville gråta. Och det var endast med den allra största möda i verlden, som jag kunde återhålla mina tårar, för att ej göra mig löjlig i barnens ögon. Men det var ej nog med denna första elakheten. Snart kommo flera barn omkring mig. Och så var der ett, som ropte:

”Se der ha vi Enkemannen!”

Enkemannen, Enkemannen skorrade det nu i mina öron från alla kanter. Och barnen skrattade, som om de lyckats hitta på det roligaste ord i verlden.

Se avståndet mellan orden och känslorna! ”Lust att förlöjliga även det heligaste” – bah! Far åt helvete ni grymma jävlar! borde han ha sagt. Här är den trista kärnan i Chronschoughs karaktär: fegheten. Det är visserligen synd om honom ändå, eftersom fegheten oftast drabbar honom själv, men hela hans liv har formats av ett ständigt undvikande av livets besvärligheter – oftast genom att gömma sig bakom sin lättköpta identitet som lärd. Helt ofarlig för sin omgivning blir han ju heller inte. Den där pigan och rumskamraten som han såg till att de blev utkörda i natten fick ju klart för sig vad den kan göra som inte vågar kärlek men hjälpligt kan ersätta förlusten genom att förstöra för andra.

Men allt detta är ju allmängiltigt: Man ska tänka självständigt. Puberteten behöver få utlopp. Man måste vara modig. Hur blir Chronschough relevant idag?

Ett annat skolminne: ”SÖ-stilen”, skolöverstyrelsens egna, opoetiska handstil lärdes ut på min tid. Man skulle inte göra sig till, binda ihop bokstäver och ha onödiga snirklar. Många barn reagerade genom att hitta på egna sätt att binda ihop fast de inte fick och skriv lilla ”r” som de sett sin mormor göra. En barnslig skönhetslängtan sprängde funkisskolans betong! Vem var Chronschough då?  Det är förvirrande att leva i postmoderna tider. Okritiska duktiga flickor skriver examensarbeten om normkritik! Vore det inte mer rebelliskt att bli en riktig Chronschough? Vem vet, kanske är det upprorsman han blivit. Det vore ju en revansch!

Så ärligt talat vet jag inte om jag var en liten Chronschough när jag ville hoppa höjdhopp som på Sven Jerrings tid. Rebeller och anpasslingar går i varandra. Jag tror jag avslutar med det chronschoughigaste jag läst de senaste åren, så får läsaren avgöra om det passar. Det är av en viss Alexander Pettersson:

Jag inser att jag måste bli någon annan. För jag vägrar att leva med skuld och skam. Jag famlar efter handlingskraft. Jag letar efter strategier för att transformera förtryckarens kropp. Jag målar naglarna röda, läpparna lila och ögonen svarta. Jag bär klänning eller färgglada leggings med för stor skjorta. Jag ber min flickvän penetrera mig. Jag försöker känna mig bekväm i sexuella situationer med andra män. Jag söker homoerotiskt fredagsmys. Jag tränar mig för att en dag kunna ligga med dem. Det handlar inte om att vilja ”bli homosexuell” eller ”bli kvinna”. Jag önskar inte att jag vore en kvinna. Jag behåller skäggstubben. Jag vill bara vara mindre heterosexuell. Jag vill bara sluta att vara man.

Övning: Finn osjälvständigheten! Finn den oförlösta puberteten och livsfegheten! Gör, i mån av tid, samma sak med Katti Hoflins artikel om tysthetsnormen på bibliotek.