Vem är Chronschough idag?

Vad man kan lära av nästan bortglömd litteratur? Låt mig dra en sedelärande historia!

Gymnastikläraren sa åt oss att hoppa höjdhopp med ”sax”-stilen, där man i en pendelrörelse svänger benen över ribban, som man kunde se i gamla journalfilmer. På teve ”floppade” de med ryggen före, men det var inget för oss, fick vi veta. Tydligen fungerande det för eliten, men vi var ju motionärer. De andra killarna struntade i det. Vad har en gymnastiklärare att sätta emot när barn uppfattar det ena som mossigt och det andra som coolt? Själv gjorde jag som läraren sa och se: det funkade. Jag hoppade högre än de andra – till att börja med! Men snart fick jag se hur de kom i kapp och gick om. Utan att vara så slängd i idrottspsykologi tror jag det var för att de fattat ett självständigt beslut, ville ”spela tuffa”, som man sa. Själv hade jag bara lyssnat på de vuxna.

En som skulle ha gjort likadant när han var barn är den ökände skolmästaren från August Bondessons fiktiva självbiografi: Skolläraren John Chronschoughs memoarer från 1897. Det handlar om en uppåtsträvande man ur enkla förhållanden man som gör allt rätt, som har papper på att han gjort rätt, men som just därför ställs utanför gemenskapen – för att han fattat allt med ett för fyrkantigt förstånd. Han har ingen kärna att knyta an till och blir därför hopplöst och löjligt ensam. Men han kommer aldrig att förstå sin egen tragedi. Han inleder sina uppblåsta memoarer med ett anslag värdigt en helgonberättelse:

Min moder har ofta omtalat, att medan hon ännu bar mig under sitt hjärta, så hade hon en dröm, hvilken hon sedan tillämpade på mig. Hon drömde nemligen om natten, straxt före min födelse, att ur hennes hjerta rann upp ett ljus. Dess veke tändes utaf sig sjelf, och det brann till en början med allt klarare och klarare sken.

Det som följer är banalt. Det börjar i Glimminge socken i Halland, där den lille Johannes Perssons håg för studier upptäcks. Han blir tidigt faderlös och är enda barnet till en fattig men beundrande mor. Efter att ha gått i skola på två ställen finner han för gott att bedriva sina studier själv, lite senare under ledning av kyrkoherden själv. Han undervisar barnen i bygden i några år innan han åker till den stora staden Göteborg för att med naiv vördnad insupa lärar­seminariets lärdom. Det är också här han tar sig namnet med den tillkrånglade stavningen (uttal: ”Kronskog”). Själv tror han sig beundrad av kamraterna för sina studieframgångar, men det skiner igenom att de tycker han är mallig och dryg. Han förstår sig inte på kamraternas nöjen. Flickor tittar han vanmäktigt på. Riktigt illa går det när han i svartsjukt moraliskt nit avslöjar rumskamraten Tegnéhr i säng med pigan. Hyrestanten kör ut de älskande att irra husvilla i natten, men Chronschough har ingen aning om vilken förrädare han gjort sig till. Tvärtom förväntar han sig tacksamhet för sin insats för moralens höjande. En period efter det kan han njuta av sin värdinnas särskilda gunst, men det visar sig vara orsakat av att hon, som är femtio år äldre än han, vill gifta sig. Han körs omedelbart på dörren när hon förstår att han inte är intresserad. Han gör militärtjänst under delar av två sommarlov innan han är beredd att anträda lärarbanan.

Det är i grova drag allt. (Det kom en fortsättning 1904 men jag begränsar mig här till den första boken.) En modern läsare kan glädja sig åt en fin rundmålning av en tid: några decennier efter den allmänna folkskolans införande, där skolläraren vördas och smörjs med kalvstek och kyrkans män är kontakten med överheten. Men det är som satir av en människotyp man måste läsa den om inte enformigheten ska ta över. I den lite äldre litteraturen finns åtskilliga satirer över halvbildade besserwissrar,  ”Chronschoughar”: Grönköpings diktare A:lfr-d V:stl-nd, ingenjör Planertz i Kvartetten som sprängdes och bodbetjänten/skalden i Fridas visor är de jag kommer på. I en tid då bildningen stod högt i kurs intresserade man sig naturligtvis mer för dess avarter. Orsaken till att vi inte några Chronschoughar i dagens litteratur är väl densamma som att artonhundra­nittotals­­litteraturen saknade en Percy Nilegård.

Generöst läst är boken helt enkelt en varning: Låt hjärtat va’ med, skulle man kunna säga, tro inte att lärdom klarar sig utan självständighet. Se till att du växer som människa när du bildar dig! Ytligt prål avslöjar bara din omognad. Den varningen skulle i så fall vara riktad till den vid tiden ganska nya folkskollärarkåren, som ofta kom ur folkets djup.

Ingen bra satir saknar helt sympati med sitt föremål, men visst är boken hånfull. Det är rörande att läsa recensionen i Läraretidningen 1897, som formar sig till ett sårat självförsvar:

Att rätt många lärares lif i det yttre kunna gestalta sig så som Chronschoughs, kan dock ingalunda förnekas. Från fattiga hem och med torftig underbyggnad komma många till seminariet. […] Det gäller […] framför allt att säkert ”slå i sig” de bestämda kurserna, så att man med heder kan bestå examina. Hvarken den strängt upptagna tiden eller deras ekonomiska förhållanden tillåta dem för öfrigt att begagna sig af de bildningstillfällen, som eljest kunde stå dem till buds. Ej heller erbjudes dem något uppfriskande samlif med bildade personer, hvarigenom deras möjligen frambrytande själfkärhet kunde stäckas, och där de kunde erhålla andliga väckelser och vidgade vyer.

En tanke: Människan mognar som fri varelse i två steg. Alla djur genomgår den första fasen, för människan fullbordas den ungefär vid tioårsåldern. Lyssna på en tioåring som talar om miljö! Så skulle en tax ha talat om den kunde. Det som behövs för att gå vidare är det för människan speciella bad i irrationalitet som inträder i puberteten. Först därefter har hon, i bästa fall, uppnått det djup som krävs för att vara andligt fri. Det är det steget Chronschough aldrig tar. Allt han gör gör han för att imponera på sin mor eller på någon annan. Han berättar aldrig om något intressant han lärt sig på en kurs, bara vilket betyg han fått. De få gånger han försöker ta ett självständigt steg återförs han motståndslöst till den rätta vägen av någon auktoritet. Han har hittat ett sätt att leva, men han förstår inte att det fjärmar honom från livet. Han blir evigt lillgammal.

Men vad ska vi sentida med boken till? Kanske kan vi ha den till att förstå att vi behöver komma närmre vår aggressivitet. Som alla vet, sedan Hans Rosling och Steven Pinker började undervisa oss om det, blir världen allt fredligare, trots uppenbara bakslag. Det är naturligtvis i stort sett bra, men det lämnar något ofullgånget i oss. Jag förklarar vad jag menar med Chronschoughs hjälp.

Vi får läsa om den lille Johannes’ barnsliga kärlekshistoria med en grannflicka, som bara möts av tråkningar av skolkamraterna. Paret retas för ”Krontorpafar och Liatorpamor”, och barnen slutar inte ens när flickan dör utan börjar kalla Johannes ”Änkemannen”. Johannes konstaterar bara att det hände, med en viss ledsnad. Han saknar naturlig aggressivitet. Fredrik Böök kunde i Storskolan låta ett helt livs upprorsanda börja med att stolt trotsa pennalism. För att inte tala om Jan Guillou! Hos Chronschough händer ingenting.

Jag blef intet ond, ty jag hade redan då en känsla af, att menniskornas oförstånd och lust att förlöjliga äfven det heligaste är långt större än deras grymhet. Men jag ville gråta. Och det var endast med den allra största möda i verlden, som jag kunde återhålla mina tårar, för att ej göra mig löjlig i barnens ögon. Men det var ej nog med denna första elakheten. Snart kommo flera barn omkring mig. Och så var der ett, som ropte:

”Se der ha vi Enkemannen!”

Enkemannen, Enkemannen skorrade det nu i mina öron från alla kanter. Och barnen skrattade, som om de lyckats hitta på det roligaste ord i verlden.

Se avståndet mellan orden och känslorna! ”Lust att förlöjliga även det heligaste” – bah! Far åt helvete ni grymma jävlar! borde han ha sagt. Här är den trista kärnan i Chronschoughs karaktär: fegheten. Det är visserligen synd om honom ändå, eftersom fegheten oftast drabbar honom själv, men hela hans liv har formats av ett ständigt undvikande av livets besvärligheter – oftast genom att gömma sig bakom sin lättköpta identitet som lärd. Helt ofarlig för sin omgivning blir han ju heller inte. Den där pigan och rumskamraten som han såg till att de blev utkörda i natten fick ju klart för sig vad den kan göra som inte vågar kärlek men hjälpligt kan ersätta förlusten genom att förstöra för andra.

Men allt detta är ju allmängiltigt: Man ska tänka självständigt. Puberteten behöver få utlopp. Man måste vara modig. Hur blir Chronschough relevant idag?

Ett annat skolminne: ”SÖ-stilen”, skolöverstyrelsens egna, opoetiska handstil lärdes ut på min tid. Man skulle inte göra sig till, binda ihop bokstäver och ha onödiga snirklar. Många barn reagerade genom att hitta på egna sätt att binda ihop fast de inte fick och skriv lilla ”r” som de sett sin mormor göra. En barnslig skönhetslängtan sprängde funkisskolans betong! Vem var Chronschough då?  Det är förvirrande att leva i postmoderna tider. Okritiska duktiga flickor skriver examensarbeten om normkritik! Vore det inte mer rebelliskt att bli en riktig Chronschough? Vem vet, kanske är det upprorsman han blivit. Det vore ju en revansch!

Så ärligt talat vet jag inte om jag var en liten Chronschough när jag ville hoppa höjdhopp som på Sven Jerrings tid. Rebeller och anpasslingar går i varandra. Jag tror jag avslutar med det chronschoughigaste jag läst de senaste åren, så får läsaren avgöra om det passar. Det är av en viss Alexander Pettersson:

Jag inser att jag måste bli någon annan. För jag vägrar att leva med skuld och skam. Jag famlar efter handlingskraft. Jag letar efter strategier för att transformera förtryckarens kropp. Jag målar naglarna röda, läpparna lila och ögonen svarta. Jag bär klänning eller färgglada leggings med för stor skjorta. Jag ber min flickvän penetrera mig. Jag försöker känna mig bekväm i sexuella situationer med andra män. Jag söker homoerotiskt fredagsmys. Jag tränar mig för att en dag kunna ligga med dem. Det handlar inte om att vilja ”bli homosexuell” eller ”bli kvinna”. Jag önskar inte att jag vore en kvinna. Jag behåller skäggstubben. Jag vill bara vara mindre heterosexuell. Jag vill bara sluta att vara man.

Övning: Finn osjälvständigheten! Finn den oförlösta puberteten och livsfegheten! Gör, i mån av tid, samma sak med Katti Hoflins artikel om tysthetsnormen på bibliotek.

Annonser

6 kommentarer

  1. Minerva · september 9, 2015

    Jag kommer att tänka på ytterligare en litterär Chronschough: Bendix Grünlich i Thomas Manns Huset Buddenbrooks. Nästan så att man undrar om inte Birger Sjöberg hittade sin förlaga till ingenjör Planertz i honom. Liksom chronschougharen Planertz framför chronschougaren Grünlich ett frieri på det mest fyrkantiga sätt man kan tänka sig. Romanens/Romanernas höjdpunkt!

    Gilla

  2. hagbergoskar · september 10, 2015

    Det stämmer, en riktig chronschoughare måste fria. Det sätter hans tillkortakommanden i blixtbelysning. Chronschough själv gör det in den där fortsättningen. Att han får korgen behöver väl inte sägas.

    Gilla

    • Minerva · september 10, 2015

      Där ser man: ett återkommande motiv, alltså. Finns det fler exempel i litteraturen? Mr Darcy i Jane Austens Stolthet och fördom är en annan stel man som framför ett klumpigt frieri. Han är dock mer butter och oförskämd än fyrkantig och auktoritetstroende. Bendrix Grünlich får faktiskt inte korgen, trots att man förväntar sig det. Men att han lyckas gifta in sig i huset Buddenbrook är beror snarare på hans tilltänkta gemål Tonys trotsiga natur än är hans förtjänst.

      Gilla

  3. Minerva · september 10, 2015

    Jag skickade visst iväg kommentaren utan att ha språkgranskat den. Ursäkta misstaget!

    Gilla

  4. hagbergoskar · september 10, 2015

    Det skulle du nog fått på fingrarna av från C. Men jag är mer tolerant. Jag får idén att C hade kunnat gifta sig om han varit av bättre börd och född tidigare. Han har drag av en manstyp som jag minns från Barberaren i Sevilla. Uppblåst, utan förmåga till samspel.

    Gilla

  5. Ping: Puberteten, friheten, moralen och taxen | Oskar Hagberg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s