Hjälp, min fru läser hatsajter!

Riiiiing!

Radiopsykologen: Hallå!

Pelle W: Har jag kommit till Radiopsykologen?

RP: Ja, det har du. Vad är ditt ärende? Och så kan vi väl ta namnet, om du inte vill vara anonym. Bara förnamnet brukar funka.

PW: Jo, jag heter Pelle … och jag tror att min fru är otrogen.

RP: Hmmm, känsliga saker, Pelle … Varför tror du det?

PW: Hon beter sig så underligt. Hon har idéer som hon knappast kan ha fått från mig.

RP: Jaha …

PW: Jo det finns några här i byn som jag brukar kalla hatare. Jag är med i byalaget, men hatarna säger att det mesta vi gör är fel. Fel, fel, fel! säger de. Och jag vet inte vad jag ska göra med det.

RP: Jag hör vad du säger, Pelle … men vad har det med otrohet att göra? Tror du att det är någon av de här ”hatarna” som hon har fått ihop det med?

PW: Mmm … jag är lite rädd för det.

RP: Kan du utveckla det?

PW: Jo min fru säger saker som bara kan komma från dem. Som att inte lekplatsen sköts rätt.

RP: Gör den inte det då?

PW: Vad?!!!

RP: Hon kanske har rätt. Det kanske finns saker som ni kunde ha gjort bättre i byalaget?

PW: Nej, vad i allra glödhetaste helvete!!! Att påstå att hatarna skulle ha rätt, det är en sådan jävla förbannad brist på respekt för barnen! Om du inte aktar dig, skrynklarjävel, så lägger jag på. Och tar bort dig från alla sociala och asociala nätverk du bara kan tänka dig. Och anmäler dig till psykologförbundet och kvackare utan gränser och fan och hans moster!

RP: Pelle?

PW: …

RP: Pelle?

PW: Grrrrr…

RP: Pelle, står du upp nu?

PW: Ja … hur så?

RP: Har du en knytnäve i luften?

PW: Jo, det har jag. Men hur fan kan du veta det på telefon?

RP: Ja, du Pelle … Hur känns det i dig när hon säger så där?

PW: Jag blir så jävla besviken …

RP: Ser du framför dig en av de här ”hatarna” som talar med henne och som förstår henne så bra? Kanske bättre än du någonsin gjort?

PW: Kan jag sätta mig?

RP: Ja, men svara på frågan! Känns det som om det finns någon där som betyder mer för henne än du gör?

PW: Jag vet inte. Vi har alltid undvikit att tala med hatarna. Till och med att se på dem. Och det enda jag säkert vet är att hon varit inne på deras hemsida, deras hatsajt. Jag har sett det flera gånger när jag använt datorn och den föreslår sökningar. Jag har naturligtvis inte läst på sidorna. Det skulle jag aldrig göra.

Men det blev så tydligt nu i somras. Vi i byalaget står för öppenhet och vill att alla barn ska få använda lekplatsen, även de från andra byar. Hatarna började då säga att det från de andra byarna också kom vuxna, som de menade gjorde det omöjligt för de så kallade riktiga barnen att vara där.

”Riktiga barn”! Bah! Som om det fanns något som hette ”falska barn”! Där ser du deras människosyn! Och de föreslog att barnen skulle legitimera sig för att få komma in. Kan du tänka dig?! Som i Nazityskland: ”Papieren, bitte!” Det handlar om barn!

Men vi i byalaget stod fast och sa att vi vägrade göra skillnad på barn och barn. På den tiden stödde min fru oss också helhjärtat.

Jag tror det var när vår lilla Maja hittade en kanyl i sandlådan som min fru började säga konstiga saker. Jag sa åt henne att vi inte kunde veta att det var de där andra barnen, de hatarna kallar vuxna, som gjort det. Det kunde vara vem som helst. En sjuksköterska som haft bråttom, till exempel. Och vi kom överens om att det nog kunde vara så.

RP: Men det kändes ändå inte rätt? Som om du vunnit slaget men samtidigt startat ett krig som du aldrig kan vinna?

PW: Precis! Jag fattar inte hur du kan läsa mig som en öppen bok sådär. Hon började bli otillgänglig. Teveprogram vi brukade se tillsammans bara stack hon ifrån. Hon åt demonstrativt fort och reste sig sedan för att plocka av. Och så fick jag sitta där med min tallrik på ett renplockat bord. Förut kunde vi prata om lite ditt och datt – om hur hopplösa hatarna var, till exempel, men nu klippte hon av varje diskussion.

RP: Och då kände du dig ensam?

PW: Ja, tacka fan för det.

Men inte en enda gång fick jag bevis för att hon svek vår gemensamma värdegrund …

RP: Vad är det för något? Er värdegrund?

PW: Ja, du kanske tror att det här med otrohet har något med sängkamrater att göra. Nej, vi har ett fritt förhållande. Men när vi gifte oss svor vi på att aldrig svika vår värdegrund.

RP: Och vad är er värdegrund?

PW: Vi har valt att leva efter den allomfattande kärleken i anslutning till Mo Ti. Det är den hatarna inte vill skriva under på.

RP: Och enligt Mo Ti kan man inte begära legitimation för att kontrollera att någon är barn?

PW: Det var ju själva förbannade helvetes jävlar! Psykogubbe, kan du fatta att ett barn är ett barn är ett barn. Bara hatare vill göra barn illa. Din jääää…

RP: Pelle, står du upp? Var har du din näve?

PW: Om jag kunde fatta hur du kan se det där!

RP: Pelle, du ska nu få en övning av mig. Sätt dig först ned och pusta ut. Jag vet hur ditt hjärta slår. Adrenalinet är på topp. Det är bra, Pelle, det finns många känslor som vill komma ut där. Tänk dig att varje hjärtslag är någon eller något som vill komma ut. Se för din inre blick hur de kämpar om att få komma ut.

Pelle, tänk dig att du är sju år. Vad ser Pelle sju år när han ser den vuxne Pelle och ser in i hans hjärta?

PW (får en gråtattack men säger sedan:) Det är suddigt.

RP: Du kan kalla mig Henrik.

PW: Det är suddigt, Henrik, men jag tror det börjar klarna. Det är så ömt, det där bröstet. Så sönderbultat från insidan. O nej, det är hatare! Mitt hjärta är fullt av hatare. Gör det även mig till hatare?

RP: Nej, du är ingen hatare, men är du så säker på att någon annan är det? Du kanske klistrar på etiketten för lättvindigt?

PW: Grrrr… De har gjort mig så mycket ont, de där hatarna.

RP: Men vad har de gjort dig för ont?

PW: De har gjort hatsajter, till exempel. Hatsajter som min fru börjat läsa.

Och så var det det här med kostnaderna. Vi har valt att behandla barn som barn. Men det blir förstås problem när så många av barnen väger över nittio kilo. Barngungor håller så dåligt för tyngden. Så vi måste köpa nya hela tiden.

Hatarna tycker att det stjäl pengar från vägunderhållet. De menar att vi borde använda pengarna till att göra vägstumpen fram till ålderdomshemmet farbar igen. Människosynen, återigen människosynen! De tycker vi måste göra ett val, men det går ju inte. Det handlar om människor!

RP: Kan ni inte skaffa vuxengungor?

PW: Grrrr! Barn, barn, barn! Ditt lågpannade jävla as! Det här handlar om barn.

RP: Kära Pelle, jag kan nog inte hjälpa dig mer. Du vet faktiskt vad du behöver veta. Du ska bara våga lägga ihop två och två. Mitt råd är att lyssna på dig själv som sjuåring. Det skulle inte heller skada om du lyssnade på din fru – om du klarar det utan raseriutbrott. Hör av dig när du förstått. Vi kommer inte längre idag.

PW: Det är fel att hata. Det kommer jag aldrig att kompromissa med. Vad hatarna än säger!

RP: Adjö på ett tag!

PW: Snälla Henrik, lämna mig inte!

RP: Adjö!

PW: Heeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeenrik!

 

 

Annonser

Öppet brev till Dan Korn: Tag inte vårt mörka förflutna ifrån oss!

Bäste Dan Korn!

Din bok Rasister är vi allihopa (Carlssons 2016) är en intressant genomgång av svensk rasism, eller snarare av hur lite rasistiskt Sverige egentligen varit. Du riktar till att börja med in dig på själva juvelen i kronan: Rasbiologiska institutet. Detta fem man starka institut, som fanns mellan 1922 och 1958, har framställts som det rasistiska folkhemmets bultande mörka hjärta. Man kan knappast övervärdera dess symboliska betydelse – till exempel för att argumentera mot medicinsk åldersbestämning av asylsökande eller för att bevisa att Socialdemokraterna har lik i garderoben.

Självklart, Dan, är det vällovligt att undersöka hur det egentligen var: wie es eigentlich gewesen, som historikern Leopold Ranke lite naivt uttryckte det. Men Du saknar ett perspektiv: maktperspektivet.

Du har kanske hört talas om ”kulturkoftor”. Man hör ju redan på den nedsättande tonen vilka som är underordnade. Du har åtskilliga böcker bakom dig och går som barn i huset på Timbro. Kulturkoftorna gör sällan sin röst hörd, trots att de är förutsättningen för att mycket av svensk kultur ska få någon publik alls.

Jag ska berätta för Dig om när jag och en massa ”kulturkoftor” såg Maja Hagerman på Stadsbiblioteket. Hon har skrivit boken Käraste Herman (Norstedts 2015) om Rasbiologiska institutets grundare Herman Lundborg. Du skulle ha känt vreden!

När det var frågestund bedyrade de alla med en mun att Sverige har det svartaste av samveten. Dessa kvinnor, som vanligtvis reduceras till en passiv publik, kunde nu inte nog betyga hur mycket de vämjdes över det Rasbiologiska institutet, denna nazismens vidriga utpost i Uppsala! Men de såg klarare än så. De visste att detta inte var vårt enda brott.

Vi sålde järnet i slavarnas bojor.

Till oss vände sig Hitler för sin järnmalm.

Genom våra skogar dundrade permittenttrafiken medan steriliseringsknivarna skar i ickeariska kroppar.

Sveriges historia är ett enda långt – fortfarande pågående – brott. Skulden bär vi alla.

Och så skriver Du i din bok att Rasbiologiska institutet var en marginell företeelse i Sverige! Du menar att rasbiologin och rasismen aldrig fick något riktigt fäste. Tvärtom, påstår Du, förlöjligades de som pseudovetenskap nästan från början. Du har rent av samvete att förringa rasismen överhuvud taget i vårt land och påstå att det var bättre här än i många andra länder.

Jag tycker inte om den nedlåtande attityd till ”kulturkoftor”, som Du visar genom att skriva din bok. Är Du lika arrogant mot oss ”kulturknuttar”?

Jag var på vernissage i Malmö. En oljemålning föreställde en man i brun skjorta, brun slips och brunt koppel. På armen väntade man sig ett hakkors, men det var ersatt med Norrbottens landskapsvapen. En vitlysande dödskalle av ren hade ersatt huvudet, som han riktade en pistol mot. Och visst var de där i bakgrunden, fotona med människoansikten från Rasbiologiska institutet! Du kan inte ana hur viktig den här symbolen är för svenska konstnärer.

En annan tavla bestod av blyertsteckningar av Hitler i blöjor. Han kröp runt och heilade.

Under tiden knaprade Malmös ”kulturknuttar” chips och drack lådvin. Det är lätt, alltför lätt, att yla över de ”politiska klichéerna”, om man är näringslivsstödd författare av debattböcker, men varifrån tycker Du egentligen att våra konststuderande ska få sin politiska förståelse, om det sås tvivel om det faktum att Sverige före 1968 var ett inferno av rasism? Och egentligen fortfarande är det! Man kan ju inte begära att de ska ta pol. mag. när studiemedlen för länge sedan sinat!

Du myser när Du konstaterar att de flesta av de 63 000 steriliseringar som utfördes fram till och med tvångssteriliseringslagens avskaffande 1975 faktiskt var frivilliga – vanliga människor som helt enkelt inte ville ha fler barn. Jo, det är lite knasigt att, som faktiskt många gjort, hänvisa till den siffran när de vill beskriva tvångssteriliseringarnas omfattning. Men det är inte det jag vill tala med Dig om.

Dan, om Du bara visste hur mycket Du avslöjar om dig själv genom att skriva så här! Det är tydligt att Du inte hängt med. Du tror Du är djup men är i själva verket ytlig.

Låt mig hjälpa dig på traven i förståelsen genom att citera journalisten Petter Larsson i Sydsvenskan 23 oktober 2015.

I sin enklaste form: ett antal personer söker asyl i Sverige. Det är ett sakförhållande.

Ett ”samhällsproblem” blir det när politiker, medier och andra offentliga aktörer börjar tala om det som en utmaning, en kris, en belastning.

I denna till synes enkla journalistprosa döljer sig djupa visdomar, som kan tillämpas i helt andra sammanhang än asyl. Smaka på friheten i dessa rader! Ändra lite till: ”Ett antal personer saknar arbete i Sverige. Det är ett sakförhållande. ‘Arbetslöshet’ blir det när politiker börjar tala om det som ett problem.”

Tro inte att jag vill förringa arbetslöshet! Men man måste se att vi, Du, alla bestämmer! Sakförhållanden är, om man läser texten rätt, totalt ointressanta. Det är vad man gör med dem som betyder något.

Ditt så kallade avslöjande om Rasbiologiska institutet är just ett sådant ointressant sakförhållande. Ett sakförhållande som ändå alla redan egentligen kände till. Vem har inte blivit besviken när han gått på jakt efter snaskiga fördomar i en gammal uppslagsbok? Faktum är om man slår på ”neger” eller ”jude” även i gamla lexika, så får man oftast alldeles utmärkta, ickerasistiska förklaringar, om man bara undviker uggleupplagan av Nordisk familjebok.

Käre Dan, läs nu riktigt ordentligt, för nu handlar det om smärtpunkten, det riktigt pinsamma Du ofrivilligt avslöjar genom att skriva en sådan här bok.

Tag detaljerna metaforiskt, men jag kan faktiskt inte tänka mig att Du någon enda gång i Ditt liv druckit te en sen natt på en folkhögskola och känt suget i blicken hos en vacker rödhårig flicka som går skrivarkursen, när ni tillsammans förstått djupet i den svenska skulden och ruttenheten!

För om Du ens varit i närheten av något liknande hade Du aldrig skrivit sådana där näsvisa böcker!

Ha! Detta var alltså pudelns kärna!

Till och med den oskuldsfulle Nietzsche förstod att man inte skulle fråga efter sanningen utan efter sanningens värde.

Dags att växa upp Dannegubben!

Du visar din oskuldsfullhet genom att låta chanser gå Dig förbi. Tag bokens charmerande kapitel om Negern i Mölnlycke! Jo, alla fattar, Du tycker det är intressant att de få svarta som ändå levde i Sverige fram till andra världskriget inte alls bemöttes rasistiskt. Du vill ha det till ett bevis för att vi som står upp mot den historiska rasismen är ute i ogjort väder.

Men, snälla Du, ser Du inte? Detta är ju smashläge! Föreställ Dig den där historien i en bok som Sven Lindqvists samling av uppbyggliga historier: Antirasister! Du behöver ju bara göra provinsialläkaren till fullfjädrad nazist och låta en lite undanskuffad vegetarian och lärarinna ta den rasifierades parti – och Du får föreläsa på varenda humanistisk institution i gamla Svedala! Så skulle jag ha gjort, och många, många ”kulturknuttar” (som vi nedsättande kallas) med mig.

Känner Du till Maja Essebo, kulturgeograf i Lund? Jag såg henne på Akademiska föreningen i ”Debatt i Lund”, ett arrangemang av Sydsvenskan. Medan övriga paneldeltagare utmärkte sig för tråkig klädsel satt hon insvept i en stor senapsgul sjal och utstrålade att hon förstått spelets regler.

Under debatten framkom att det finns dårar som sprider ut myter om att journalisten på Sydsvenskan Andreas Ekström, som var moderator, inte har full koll på läget i landet och världen. Maja visste genast hur man skulle bemöta dem:

Inom mytteori kämpar man med det här jättemycket. Då säger man att jamen myter, de bygger inte på sanning. Det är irrelevant. De är immuna mot faktapresentationer… Vad gör man då? […] man ska [inte] bemöta de här myterna eller övertygelserna med motstridiga fakta, utan att man måste erbjuda en alternativ saga.

Jo du Danne, där fick du en lektion i modernt tänkande! Eller postmodernt, skulle man väl egentligen säga. Vad gör din saga till ett intressant alternativ? Och var inte så förtvivlat faktafixerad! Tänk på den rödhåriga skrivarkursflickan! Där har du Ditt sagolika sanningskriterium!

Du tror kanske inte att jag menar det, men jag föreslår på fullt allvar att du går över till vår sida, till ”kulturknuttarnas” sida.

Du kan ju skriva. Se all världens universitet! Fullt av rödhåriga, tankfulla flickor. (Blivande kulturkoftor!) Allt detta kan bli Ditt om Du bara kastar Dig ut i det okända och släpper taget om din gubbstruttiga, skolmästaraktiga sida.

Inte sanningen, Dannegubben, sanningens värde!

Eller, som det heter i Disneys Djungelboken:

Det svänger, katten!

——————————-

(Hade jag varit yngre hade jag kanske satt en smiley här, som skulle klargöra att det var ironiskt, men det föreföll mig övertydligt.)

Änglamakerskor i kaninbranschen? Några ord till mina kära döttrar om framtidens arbetsmarknad

Kära döttrar! Se på dessa era kaniner som jag med bristande eftertanke köpt till er det på det att ni ska bli lyckliga! Som ni kramat som små bebisar, som sett på er med rådjursögon och som i lyckliga stunder burrat in huvudet i armhålan på er!

Er hulde far, vars tankar ofta vandrar i snirkliga banor, fick av dessa små varelser idén att hålla en liten predikan om vad det ska bli av er. Om sanningen ska fram bekymrar ni ju er numera mer om era läsplattor än om kaninerna. Era tankar har börjat rikta sig mot världen. Så det är på tiden.

Jag kom faktiskt på ett förslag. Men innan jag ger er det vill jag att ni förstår vilken tid ni befinner er i. Det är nämligen viktigt.

Under industrins expansion skulle man bli ingenjör eller industriledare. Då den offentliga sektorn växte så det knakade var man med fördel läkare eller politiker. Att förstå vad ens tid kräver är nyckeln till ett framgångsrikt arbetsliv.

Alltså: Hur gör man sig behövd i vår tid, då taxibilar snart kör sig själva och universitetskurser levereras i virtuella paket från MIT i Boston?

Tyvärr får vi ett tag lämna de gosiga kaninerna. Men jag lovar att återkomma till dem.

Kära döttrar, jag har identifierat ett viktigt, växande behov av moraliska tjänster. Människan har uppfunnit sinnrika manicker som sköter det fysiska och numer även allt mer av det intellektuella arbetet. Däremot har nya behov uppstått på moralens område. Låt mig ge ett exempel.

Vid vårt äldsta lärosäte, det i Uppsala, invigdes nyligen en ”hen-toalett”.  (SVT nyheter 24 februari 2016) Det räckte inte att det redan fanns samkönade bekvämlighetsinrättningar. Biträdande universitetslektor Annika förklarade: ”De andra toaletterna som är samkönade är inte könsneutrala.” Man frågar sig om hon själv förstod vad hon menade.

Egentligen tror jag det så här: Hon och andra genomsnälla samtidsmänniskor är så abnormt rädda för att skada sin nästa att de börjat leta upp människor som det inte är alls synd om och hitta på problem som de kan lösa med en storartad gest. Liksom för säkerhets skull!

Först togs pissoarerna bort. Den halva av befolkningen som svårligen nyttjar sådana kunde ju ta illa vid sig. Så blev alla toaletter samkönade, på det att ingen skulle behöva bekänna kön bara för att det trängde på. Men då kom man på att det ju kunde finnas de som blev ledsna för att de samkönade toaletterna ser ut som vanliga, trista herr- eller damtoaletter.

Den enkla, självklara lösningen, att behandla alla lika och låta var och en bli salig på sin fason, räckte inte. Nej, här behövdes vattenklosetter som ber om ursäkt för århundraden av homoförtryck! Alltså fylldes hen-toaletten av läppstift i cocktailglas och fetischer! Annars kunde Annika inte sova gott om natten.

När hon sov så där gott, kanske extra bubblig i sinnet av det mousserade vinet vid invigningen av hen-toaletten, drömde hon om en stor och varm läderbög med svart skinnkeps som det satt en kedja i. Hon såg hans stolta blick och besvarade den med ögon som inte uttryckte en endaste enda liten fördom. – Jag bejakar ditt sätt att vara, tänkte Annika i ett tyst meddelande som hon var säker på att det nådde honom telepatiskt. Hans stora svarta mustasch vitnade och spred sig ut över hela ansiktet och sedan kroppen. Han krympte till en liten vit lejonkanin med päls som sockervadd. Hon tog upp honom och sa: – Lilla, älskade kanin! Inget kan hända. Ingen kan tråka dig för att du är homo. Annika är här.

Kära döttrar, det är en ynnest att leva i den stora famnens tid! Aldrig har fler varit lika ömhjärtade som idag. Men risken är att vår tids människor börjar likna indiska heliga män som vägrar att kröka så mycket som ett grässtrå på moder jords yta. Sådana kan bara existera om det också finns mer hårdhudade individer, som skyddar, försvarar och gör allmänt grovgöra.

Kära döttrar! Häng inte upp er på att jag här tog ett exempel från den så kallade HBTQ-världen! Samma vackra men till slut omöjliga tro på att inget ska behöva göra ont och ingen ska bli det minsta skadad går igen på många områden: Den betygsfria skolan, till exempel. Eller cykelhjälmar som krängs på barnen i tid och otid, när de inte badar med heltäckande, UV-avvisande dräkt, trots att de är inomhus. Eller lyssna på en arbetsgivare vars anställda börjat sjukskriva sig i övermått! Även i de helt uppenbara fallen finns en oskriven regel som säger att man inte ens får tänka tanken att de stannar hemma för att de kan och har annat än jobbet att göra. Nej, in med företagshälsovården och skyll på den ”psykosociala arbetsmiljön”! Eller patriarkatet, eller bristen på hen-toaletter! Då blir med hundraprocentig säkerhet ingen ledsen.

Här är alltså ett område där samtidsmänniskan har större behov än tidigare generationer. Hon behöver hjälp med moralen, med att utföra det som måste göras men inte får tänkas.

(Skulle regeringen läsa det här och nappa, så kalla det gärna ”SUM-tjänster”, som i ”Sopa Under Mattan”! Tjugofem procents avdragsmöjlighet, kanske?)

Kommer ni ihåg när vi skulle köpa ny kaninbur för drygt femtonhundra? Det gick att få tag på jättebra begagnade jättebilligt, ibland gratis. Men då medföljde kanin…

Och det gick ju inte. I den stora famnens tid klarar man inte sådant. Det är därför vart och vartannat barnrum innehåller en ledsen gnagare.

Kära döttrar, vet ni vad en änglamakerska är? (Om ni inte förstår ordet, så vänta med att googla! Det gör inget om det dröjer några år till innan ni förstår.)

Änglamakerskor i kaninbranschen är, och kommer även framdeles att vara, en riktig bristvara på arbetsmarknaden.