Ordens makt

Det var en riktigt bra film. Bara en sak retade mig. Det så kallade F-ordet användes i var och varannan mening. Jag är inte pryd, men det gör liksom ont i trumhinnorna att behöva höra kraftuttryck i tid och otid.

F-ordet är ju egentligen beteckningen för ett kärleksmöte. Även om det inte hamnar i fotoalbumen handlar det om några av de verkliga höjdpunkterna i en människas liv. Inte varje gång förstås, men ibland: intensivt, andlöst … i de bästa stunderna en känsla av blodfylld helighet!

Är det inte synd då att detta vackra dras i smutsen vareviga dag genom att brukas som svordom? Vad betyder det egentligen för sexlivet hos dem som pratar engelska? Skadar det inte dem inte? Får de inte neuroser?

Svaret vet vi ju allihopa, egentligen: Nej, det betyder ingenting. Det skadar dem inte. De får inga neuroser. De engelskspråkiga har nog sin beskärda del av könslig ångest, men den har inget att göra med att könsakten är en svordom. Ingenting alls!

Vågar vi dra slutsatsen av det här? Orden har inte den makt man tror.  Det är t.ex. fullt möjligt att tänka sig att man i vårt upplysta land fortfarande sa … om chokladbollar. Det skulle inte ha inneburit lidande för någon. Faktiskt.

”Husband” är ett av dessa ord som engelskan lånat från oss nordmän. Det betyder egentligen husbonde och borde, om orden hade den makt man ibland föreställer sig, vara ett svårartat hinder för nedrivande av patriarkala strukturer i äktenskapet på engelskt språkområde. Vilket det naturligtvis inte är!

Vad har Finland, Ungern och Iran gemensamt? Jo, de skiljer i sina majoritetsspråk inte mellan ”han” och ”hon”. Från Finland har vi ju till exempel pronomenet ”hän” som lånats till svenska och blivit ”hen”.  Vore orden vore så viktiga borde jämställdheten ha kommit särskilt långt i dessa länder. Det har den ju inte!

Så varför denna upptagenhet med enkla ord? Jag misstänker att det är härsklystnad. För den som hör till statliga kommittén mot ditt eller datt eller anti-så och så är det störande att livet levs i oåtkomliga, mångskiftande mönster.

I Alexandra Pascalidous dokumentär ”Vi kallas tiggare” hade hon fullt sjå att försöka trumfa igenom ordet ”rom”. Tiggarna själva kallade sig oftast ”z…”, ja, ni vet.

Pascalidou talade maktspråk utan att förstå det. För henne är en ”rom” ett föremål för omsorger som hon kan kontrollera och begripa. Det hotande gamla Z-ordet, däremot, innehåller en sky av vildsinta associationer, ambivalenta, laddade både med fara och mystik. Detta folk har i århundraden satt fantasin igång hos den bofasta befolkningen i Europa. På gott och ont.

F-ordet, N-ordet, Z-ordet … vart bär det? Ingenting meningsfullt är på bara gott. Enda sättet att aldrig skada är att göra allt tomt på innehåll – harmlöst!

Finns det inte någon annan väg? Mera fylld med värme! Och blodfylld helighet!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s