Om banalitet

B-rr, jag är som en inneboende,
jag hyr ett möblerat rum;
värdinnan är mäkta troende
hon fyller varenda tum
varenda tum i mitt rum
med bilder och tänkespråk,
med fula och tarvliga bilder
och dåliga tänkespråk.

Nils Ferlin

Säga vad man vill om Ann Heberleins nya bok Den banala godheten: mångkultur, integration och svenska värderingar (Greycat Publishing 2017), men hon slår huvudet på spiken när hon använder ordet banalitet om den maktens naivitet som gjorde sig så märkbar i samband med migrantkrisen 2015. Vi medborgare behöver ord för att analysera makten, och den har blivit väldigt begiven på, som Ferlin skriver, dåliga tänkespråk, som tränger sig på med sitt låtsade djupsinne: ”öppna hjärtan”, ”inte bygga murar”. Det banala, lättgenomskådade önsketänkandet är illa dolt väljarförakt.

Uttrycket banal godhet är en medveten parallell till Hannah Arendts uttryck ondskans banalitet i boken Eichmann in Jerusalem: A Report on the Banality of Evil (Viking Press 1963; citatet nedan är ur den svenska översättningen: Den banala ondskan: Eichmann i Jerusalem, Daidalos 2013). Den handlar om rättegången mot naziförbrytaren och organisatören av förintelsen Adolf Eichmann. I sin bok, byggd på artiklar som hon skrev för The New Yorker, iakttar hon Eichmann, där han sitter i sin glasbur i rättssalen i Jerusalem med en polis på varje sida och inte riktigt vet var han ska fästa blicken. Han hade misslyckats med sina studier och innan han blev nazist egentligen inte lyckats med någonting. När hans chef Himmler mot slutet av kriget började se mellan fingrarna för att kanske dömas mildare efteråt, fortsatte Eichmann att skicka judar till slakt. Detta berodde inte på antisemitism, nej, han ville imponera på Hitler genom att överglänsa sin överordnade. In i det sista räknade han karriärpoäng utan tanke på den omänskliga apparat han skötte. Han saknade mognaden att fullt ut besinna allvaret i sina handlingar.

Arendt var av judisk börd. Man skulle kunna likna det hon uttrycker vid smärtan i att drabbas av en förödande tragedi och få reda på att den orsakats av en fjunig fjortonåring som trott att det hela var ett dataspel.

Det är i samband med Eichmanns avrättning som Arendt på första och enda stället i boken använder ordet banal. Han dömdes till döden och hängdes. Inför det som skulle ske kom han bara på ovidkommande floskler: ”Leve Tyskland!”, ”Leve Argentina!”, ”Leve Österrike!”. Till och med att säga att han var stolt över det han hade gjort hade varit bättre än dessa tomma fraser. Arendt skriver:

Det var som om han under dessa sista minuter sammanfattade allt som denna kurs i mänsklig gemenhet lärt oss: ondskans banalitet är alltför hemsk för att kunna uttryckas i ord.

Eichmann sökte sig till floskler ända in i det sista. Han skulle ha trivts som informatör i en kommun som skryter med att ”göra skillnad”. Med glädje skulle han med han ha stått på Medborgarplatsen och utslungat: ”Mitt Europa bygger inga murar.”

Tänk bara på frasen ”allas lika värde”, som för all del uttrycker något centralt i vår kultur. Men att så förenklat dra konkreta slutsatser ur den som man börjat göra blir banalt och missriktat. Vem förstår egentligen vad ”lika värde” betyder i praktiken? Hur absurt är inte det där med att man inte får ”ställa grupper mot varandra”? Envar förstår ju att det är just det politik ofta måste handla om.

Som en uppmaning att äntligen börja tala allvar, att lämna stereotyperna och ta ansvar på riktigt, är Heberleins bok lovvärd. Däremot har också hon en svaghet för fraser, av vilka följande är de mest framträdande.

1. Individens autonomi. Detta är just en sådan där princip som låter strålande men som måste modereras. Ska föräldrar ha rätt att uppfostra sina barn i sin egen religion? De – banala – uttolkarna av denna princip har börjat gå så långt att de svarar nej och ser inte hur totalitära de blir. Alternativet till föräldrarnas rätt är inte barnets rätt utan statens oinskränkta rätt att definiera vad som är god uppfostran.
2. Kulturrelativism är fel, som Heberlein ser det. Hon antyder till och med att det finns en ”för alla tider och platser giltig moral”. Vilken då i så fall? Om det skulle avgöras med en folkomröstning i hela världen skulle den fria svenska sexualmoralen ligga väldigt illa till. Det är riktigt att relativistiska argument ofta missbrukas, men vi lever i kulturella kontexter, som man inte bör göra sig blind för.
3. Moralen i en handling ska bedömas efter handlingens konsekvenser (”konsekvensetik”), vilket ju låter rimligt. Men vem tycker egentligen inte att man ska handla så att resultatet blir så bra som möjligt? Det blir lite långrandigt när hon ägnar stor möda åt att bevisa att en handlings konsekvenser faktiskt är viktiga. Hon missar helt problemet att det ofta är omöjligt att avgöra konsekvenserna av sina handlingar. Gör en lista över den förra regeringens alla beslut och vart de var tänkta att leda. För väldigt många av dem kan man garanterat argumentera övertygande både för att de ledde i en riktning och den rakt motsatta. Detta betyder förstås inte att man inte ska bry sig om konsekvenserna av sina handlingar, bara att konsekvensetik inte är den dunderkur på moralens område som hon verkar mena.

Jag har ingen lust att plocka ned de fula bonaderna med de dåliga tänkespråken om ”lika värde” och ”inte ställa grupper mot varandra” bara för att sätta upp nya där det står ”konsekvensetik”, och ”nej till kulturrelativism”.  Det är inte fel med principer och slagord, men personligt ansvar är viktigt just för att fraserna aldrig räcker hela vägen. En hel del i boken luktar föreläsningssal med torra härledningar från grundprinciper. Det är som om man kunde räkna ut vad som är moraliskt och inte.

Hellre läser jag vidare i boken och hittar ett väldigt bra exempel från hennes erfarenheter som lärare i etik. Hon har låtit några humanister och några läkare fundera över hur man gör när dialysapparaten bara räcker till en av två patienter. Läkarna, som lyckligtvis är de som har ansvaret för sådana här saker, funderar länge och konstruktivt medan humanisterna får kortslutning. De ”vill inte välja”. När frasen om allas lika rätt till vård krockar med verkligheten väljer de frasen, vilket leder till dubbelt så mycket elände mot vad som är nödvändigt. Till skillnad från läkarna har humanisterna inga verkliga erfarenheter av liknande situationer. De bottnar inte mänskligt i skeendet och blir därför banala. Borde vi inte ha dömt dem hårt för det om de haft verkligt ansvar för ett sjukhus och handlat så här?

Frågan är inte ny. Utan jämförelser i övrigt, men alla förstår varför man säger ”aldrig mer” om nazismens illdåd. Däremot ser man aldrig bilder av mellankrigstidens ledande intellektuella, som Bertrand Russell, med texten ”aldrig mer”, trots att de argumenterade för nedrustning och därmed var del av en rörelse helt avgörande för att Hitler inte stoppades i tid. Miljoner och åter miljoner döda och stora delar av Europa förslavat ända till 1989 blev resultatet. När de som betraktar sig själva som goda begår fatala misstag förlåts de provocerande lätt.

Så visst förstår man att Heberlein insisterar på att det är resultatet som räknas. Problemet är framför allt att hon skriver som om det handlade om intelligens, när det egentligen handlar om mod. Den banala godheten beror på omognad och konflikträdsla, inte på att någon verkligen menar att en handlings konsekvenser saknar betydelse.

Men låt oss återvända till den svenska hanteringen av invandringen, som är den främsta måltavlan för Heberleins kritik. 2007-2016 beviljades 1 057 109 uppehållstillstånd, nästan dubbelt så många som 1997-2006 (548 490) och mer än fem gånger så många som 1980-1989 (206 839) (Källa: Migrationsverket.) Talen ger en känsla för storleksordning och proportioner, även om invandring naturligtvis är ett för mångfacetterat fenomen för att helt fångas av enstaka siffror. Det är lika banalt att tro att konsekvenserna på något sätt skulle kunna trollas bort med lite jävlar anamma och påstå att ”vi har gjort det förr” som att tro att vi skulle kunna skicka hem dem igen. Det här kommer att sätta det svenska politiska systemet på prov – både förmågan till nödvändig hårdhet och förmågan till osentimental empati.

En god början är att lära sig skilja de banala fraserna från ansvarstagande. Att slänga upp händerna i luften och hänvisa till ”mångkultur” är banalt och fegt. Det här är vår kultur och vi har både rätt och ansvar att utveckla den i riktningar vi önskar och undertrycka tendenser vi ogillar. Det finns ett jättejobb att göra, som i trettio år lämnats väsentligen ogjort. Om Heberleins bok kan bidra till att man repar mod till det, har hon gjort en stor insats.