Jag vill ha en näthatare som statsminister

Linnéa Claesons fåniga krönika i Aftonbladet 2 december 2017, Jag ha representation – på riktigt, bara ökar bruset, tycker många. Varför bry sig om eländet när hon inte ens förstår att representativ demokrati handlar om att du och jag väljer dem vi tycker är bäst lämpade att representera oss? Om man, som hon antyder, istället satsar på att kvinnor, svarta, handikappade och så vidare ska få sin rättmätiga del av utrymmet i media och stolarna i riksdag och kommunfullmäktige, så har man ett modernt stamsamhälle, inte representation.

Men tänk om hon skrivit så här istället för att börja med att väluppfostrat förorda en svart kvinna som statsminister:

Jag vill ha en näthatare som statsminister, någon som hela tiden stängs av från Facebook, en månad i taget. Som jämställdhetsminister vill jag ha en hemmafru som älskar smink och hatar aborter. Jag vill ha någon som växte upp på ett ställe där man inte ens vet vad Göran Greider heter i efternamn …

Jag vill ha en statsminister som heilade framför en flyktingförläggning vid sexton års ålder och aldrig mer kan få ett arbete. Jag vill företrädas av någon som sagt sitt hjärtas mening och vetat att den som lyssnar kommer att fördöma honom som ovärdig att ha någon mening alls.

Jag vill ha någon som såg hur invandrarfamiljerna surfade in på socialen på en räkmacka medan de själva fick stå med mössan i hand. Jag vill ha någon som såg våldet i förorterna utan att en enda gång varit där, någon som aldrig kunnat hålla rågången mellan seriös kritik och osakligt, primitivt hat.

Någon som skrek med när apkören skanderade: Vi-sa pat-tar-na, vi-sa pat-tar-na! Jag vill ha någon som verkligen trodde det var coolt att köra epatraktor. Någon som lyssnar på Eddie Meduza. Någon som döljer homosexuella böjelser i homofoba skämt och sitt misslyckande i förhållande till kvinnor i misogyni. Jag vill ha någon med övervikt och dåliga tänder, som skrattar rått varje gång ekologisk mat kommer på tal och vars livsstil kommer att leda till en för tidig död. Som kan prata i timmar om varför Pippi i Söderhavet inte får ändras, fast han knappt är läskunnig. Någon som tror sig vara rebellisk när han köper smuggelcigaretter på parkeringsplatsen och bränner hemma.

Någon som konsumerar gratis vaniljporr framför datorn.

Och jag har börjat undra, någonstans djupt därinne, varför statsministern alltid är en PK-clown, som egentligen menar att till ofantliga kostnader smörja samvetet på välbeställda, ömhjärtade kvinnor, när han påstår sig kämpa för humanism.

Varför kan ingen någonsin ta på allvar det vi fick lära oss i Bibeln, att de sista ska vara de första?

Var det inte så ni sa? Var inte alla lika mycket värda?

Diskutera i smågrupper! Vad skiljer min föreslagna text från Claesons? Har inte de båda gemensamt att de utgår från att lidandet adlar och ger politisk legitimitet? Är den utgångspunkten verkligen en bra grund för ett gott samhälle?

Anmärkning. Det har framkommit att Claesons text är mer än lovligt lik Zoe Leonards text I Want a President … från 1992 – se Tobbes Medieblogg och bloggen Toklandet.

Vid skrivandet hade jag stor glädje av Mykki Blancos recitation av Leonards text.

Olyckligtvis ledde sjabbel från min sida med mobilens WordPress-app till att detta inlägg, publicerat 7 december 2017, togs bort, och texten raderades. Den text som syns nu kommer av att jag den 24 december rekonstruerat det ursprungliga inlägget utifrån en sen skiss i Word, som jag hade kvar. Skillnaden torde vara minimal.

Annonser