Skolavslutning: religion med cykelhjälm och skyddsdräkt

Vi hedningar borde ju vara glada, men det här är fesljummet. Elbas och trumset i Lunds domkyrka till avslutningen. Barnen ska sjunga om jordgubbar och hallonsaft. Antjes kyrka har bjudit ut sig för många gånger och som straff ligger hon här fjättrad och förnedrad (kyrkan alltså, inte Antje). Inte ett ord om Gud, vid hot om att barnen inte kommer nästa år.

Nu drar det igång. Alla barnen i en jättekör framme vid altaret. Värmen är trosneutral. Den kan man sjunga om. Skolmässig fyrtakt på trummorna. Basen mal på. Det blir ännu rockigare. Några headbangar. Ingen skolmat! Inga glosor! sjunger barnen kompade av sina lärare.

Rektor talar: om sommaren. Det är fredag den 13 säger hon olycksbådande. Annars praktikaliteter och avtackningar. Det luktar vuxenkroppar här. Tiden segar sig fram. Oj, en psalm!

En vänlig grönskas … NEJ!!! De sjunger väääänlig med långt ä! Lär de sig ingenting i skolan? Jag ger akt på om detta högre väsen vi tillbedja nämns, kan inte riktigt höra … men jag gillar att de sjunger ”allt kött är hö”. Barn behöver obegripligheter, hur ska de annars få någon känsla för det outgrundliga?

Trumsetet igen. Sommar, sommar … Måste vara utvecklingsstörd för att se mysteriet i den sången. Uti vår hage, tja det tar sig. Elgitarren tiger. Astrid Lindgren-potpuri. Ho som sket på broa. Herr Nilsson. Ska inte tro. Bas och trummor igen.

Änglarna med basunerna, döden med sin lie i den gamla sandstenskatedralen, känner de en rebellisk glädje över det profana, eller vill de bara hem till medeltiden? Sommaren har här ersatt Gud som föremål för hyllning och tillbedjan. Som religion med cykelhjälm, skyddsdräkt och dubbla kondomer!

Bongotrummor, samma vilda driftsutlevelse som Schartau, som står staty härutanför, nedkallade straffdom över i Stora Råby kyrka. Men kanske är det rätt. Dessa överbeskyddande, aldrig minsta kränkta barn behöver kanske skolans uppmaning för att våga komma upp i ett normalt mått av synd.

Prästen säger sig vara ”fågel”. Lite läskigt är det, säger han. Omöjliga saker kan bli möjliga, det är meningen med fågelmetaforen. En ballong ska kastas till Maria (Nej, det är naturligtvis inte hon!). Maria står längst fram i lokalen, prästen längst bak. Med publikens hjälp förs ballongen fram. Det omöjliga blir möjligt om man hjälps åt.

We are the World. Varför tappar barnen sugen? Kom hit och se! Allt är lika bra, lika kul, lika tråkigt …

Jag sitter här och längtar att dagen ska ta slut … I morgon är det lov! Texten har entusiasm. Varför har inte barnen det? Och så kommer i alla fall Den blomstertid.

Västerländsk humanism och kristen tradition, var är ni? Se vår nöd, vår skriande ytlighet!

Varkunna er över oss!


(Ursprungligen ett Facebookinlägg 13 juni 2014)

Annonser

Låt Émile Zola rädda Jan Lööf och barnen undan normkritikens rödpenna!

Ett konstverk är ett hörn av skapelsen, sett genom ett temperament.

Émile Zola skrev denna klassiska formel i en text i Paristidningen L’Evénement 11 maj 1866  på tal om några målningar på Parissalongen. Han uppehåller sig vid den realistiska skolan, som han dock har ett svalt intresse för.

Det där med att avbilda som det verkligen är, som realismen ville, intresserar honom föga. Den verklige konstnären ger uttryck för sin personlighet, sitt temperament, genom det sätt han avbildar skapelsen, så må han bekänna sig till vilken skola han vill. Zola skriver om sitt besök på Salongen:

[…] den målning som jag uppehöll mig längst vid är Camille av monsieur Monet. Det är en målning med energi och liv. Jag hade genomströvat dessa kalla och tomma salar, trött på att inte stöta på några nya talanger, när jag såg denna unga kvinna, som drar med sig sin långa klänning och rör sig in i väggen, som funnes där ett hål. Man kan inte tro hur skönt det är att stå och beundra en liten stund efter att bara ha skrattat trött och ryckt på axlarna.

 

Jag känner inte till monsieur Monet; jag tror inte ens att jag någonsin tittat närmre på någon av hans målningar. Men nu känner jag mig som en gammal vän till honom. Det beror på att denna målning berättar en historia om makt och sanning.

 

Ja! Detta är ett temperament, det finns en man i mängden av eunucker. Se på de omgivande tavlorna, se vad ömkliga de verkar bredvid detta fönster mot naturen! Här finns det mer än realism, det finns en känslig och stark konstnär som har fångat varje detalj utan att förfalla till torrhet.

Man skulle vilja vända sig direkt till de ”normkritiska” duktiga flickorna och pojkarna på Bonniers. Tänk om de kunde läsa ovanstående innan de fäller sin dom över Jan Lööf!

För den som missat det som stått i tidningarna de senaste dagarna: I Jan Lööfs populära barnserieböcker ser araber ut som Usama bin Ladin i turban och bär kroksabel, medan svarta ömsom bär bastkjol, ömsom är coola jazzmusiker i solglasögon (i den mest omdiskuterade bilden båda två på en gång). Detta, menar Bonniers, är ”förlegat”, rentav rasistiskt (SvD 8 maj 2016.), och ifrågasätter den framtida utgivningen.

Vilket utlöst en livlig debatt, där, glädjande nog, de flesta tycks vara på Lööfs sida.

Men för dem som fortfarande håller på Bonniers: Läs Zola! Förstå att Lööf inte sysslar med avbildning. Han har aldrig påstått att verkliga araber och svarta ser ut som på bilderna. Istället ska de ses som ett hörn av skapelsen sett genom ett temperament.

Just detta temperament råkar vara starkt influerat av en svensk femtiotalspojke, som bytt filmisar med sina kompisar, sett indianfilmer och läst Min far är kannibal, men det är väl ett temperament så gott som något?

Hade jag mörkhyade barn, skulle jag förutom Jan Lööf för dem läsa Pyttans ABC och Pippi Långstrump i Söderhavet i original – precis som jag gjort med den ljushylta avkomma jag har! Inte för att härda dem, utan för att de ska förstå att det bakom alla dessa ”stereotyper” finns kännande och tänkande människor precis som de själva. Temperament genom vilka världen skådats!

Jag vet inget annat sätt att låta kulturen förstora deras värld, att visa mångfalden! En såg det så, en annan på ett annat sätt. Så uppstår frihet och tolerans!

I annat fall riskerar konstförståelsen att bli till en frågelek: ”Hitta rasismen!”, ”Hitta normerna!”. Sådant passar för enkla bokhållarsjälar, för duktiga flickor, som bekymrar sig mer om att göra rätt än att växa i anden. I deras händer blir världen snart en stor konspiration, som de själva kan brösta sig över att avslöja.

Men barnen då? Yasmin Hussein skriver på vänstersajten Politism 9 maj 2016 på tal om Lööf och Bonniers:

Det handlar inte om n-ordet, om nidbilderna på svarta eller censuren. Det handlar om barnen. För de kommer snart få veta sitt värde i den stora världen. De kommer inte undgå oavsett hur mycket föräldrarna försöker skydda. De kommer få veta vad det innebär att vara svart i Sverige.

Man kan ju förstå Husseins ilska. Hon skriver om hur hon, som själv är mörkhyad, sedan barndomen blivit tråkad för sin härkomst och hur ont det gjorde att få ”n-ordet” kastat efter sig.

Men vad är det egentligen hon vill? Hennes barn kommer att märka att de blir sedda med andra ögon än ljushyade barn, hur man än gör. Ändå menar hon att vi ska sätta till alla klutar för att dölja detta faktum för dem. Skulle det verkligen stärka dem?

Hur förståeligt det än är gör Hussein samma tankevurpa som de obscent naiva föräldrar som försöker dölja sitt barns kön för omvärlden och tona ned dess betydelse för barnet självt. Ett sådant barn kommer att bli helt besatt av kön. Den som aldrig tillåtits konfronteras med vad hans yttre väcker för associationer går ut i livet med ett infekterat tomrum i livsförståelsen.

Jag var nyligen på skolkonsert. Under rubriken ”Pop och politik” sjöng en nästan hundrahövdad kör av mellanstadiebarn musik av Lennon, Timbuktu, Michael Jackson, Zarah Larsson med flera.

Det var fint så när som på inramningen. Textbladet handlade nästan bara om rasism. Ingen plats lämnades åt de erfarenheter av det senaste halvseklets populärmusik som barnen skaffat sig. Genrer och influenser var tydligen ointressanta. Allt kokades ned till svartvit politik.

Artisterna framstod inte som de konstnärer de är, utan som politiker. De vuxna applåderade inte barnen för att de gjort fina musikaliska framsteg, utan för att de tagit ställning och stått upp mot rasismen.

Tänker inte lärarna på hur förminskande detta är?

Är det inte just i en sådan här skola som ordningsmännen på Bonniers gått? Det här är ju ingenting nytt. Även om det inte var lika uttalat då känner jag igen tendenserna från min egen skoltid. Är hit Bonniers’ småskurna attityd ska spåras?

Man blir inskränkt av att serveras triviala moraliska problem och hyllas  när man valt det enda möjliga. (Grattis, du har stått upp mot rasismen!) När man är ung behöver man utmanas och testa olika perspektiv. Nu ges istället barnen utan ansträngning domsrätt över en hel kultur. Kan de hitta rasismen är de i hamn och har löst uppgiften.

Det är mycket glädjande att reaktionen mot Bonniers blivit så stark. Skulle det fortsätta så här kan stora delar av kulturen rensas bort på ett barbariskt godtyckligt sätt.

Så nästa gång du ser en tveksamhet i en underbar barnbok, måste du inte tala om strukturell rasism! Säg istället till barnen: Detta är ett hörn av skapelsen, sett genom ett temperament. Och förklara sedan för dem vad du menar med det.

Så gör du deras värld lite större istället för tvärtom.

 

Kan vi inte sluta skriva om migration?

Två vänner uttryckte irritation igår. De tyckte det jag skriver är banalt. ”Allt det där du skriver, det vet alla redan. Jag håller med om vartenda ord, men det är långtråkigt.”

De var trötta på den evinnerliga migrationskrisen. ”Varför skriver du inte om något annat?”

”Ibland tror jag att du skriver om något annat, men sedan ramlar du dit igen. Till slut handlar alla texter om migration.”

Mitt svar är att jag också är trött på migrationskrisen, men att den dragit fram så mycket ruttet i ljuset att jag bara inte kan släppa taget.

Tag det inte som en fixering vid invandring! Det handlar om anständighet. Låt mig citera Gustav Fridolin inför valet 2014:

Att säga till kvinnor som flyr ISIS’ terror, homosexuella som lämnar länder där ens kärlek är belagd med dödsfara och barn som söker trygghet från krypskyttar att de ska tillbaka till de helveten de flytt ifrån, det är rasism.

Det gick ett år och lite till, och sedan blev hans egen regering tvungen att byta till den politik han själv kallat rasism.

Varken jag, Fridolin eller SD för den delen är okänsliga för dödshot mot homosexuella eller för krypskytte mot barn. Det var bara det att problemet inte kunde lösas med bara känsla. Det krävs erfarenhet, måtta och intelligens i politiken också – inte bara slagord!

Rasism är en allvarlig anklagelse. Jag tycker det är ett anständighetskrav att Fridolin ber om ursäkt. Vore jag hans rådgivare skulle jag säga åt honom att göra just det. Jag undrar om han förstår hur mycket hans arroganta och sårande attityd mot politiska motståndare kostat honom i förtroende. Politik är en förtroendebransch.

Jag betvivlar att de flesta politiker och journalister i Sverige vill förstå hur djupt deras förtroende skadats först av att de tog sig vatten över huvudet i migrationsfrågan och sedan av att de vägrade erkänna misstagen. (”Ingen kunde förutse det här …”)

Sakligt är det pinsamt enkelt: Bygger man en välfärdsstat som garanterar uppehälle för alla i landet, kan inte gränserna gradvis ställas på vid gavel. Det var försöket att göra det som havererade i höstas.

Våra folkvalda har prövats och befunnits för lätta. Sådant skapar ett vakuum. Vakuum fylls så småningom av något.

Det är därför man ska fortsätta att tala om migrationskrisen. Det är vårt val vad som ersätter det som prövats och befunnits för lätt. Vi måste grundligt förstå vad som orsakade misstagen och hur vi kommer härifrån på ett anständigt sätt.

Jag tycker inte det är ett banalt problem.

Hjälp, min fru läser hatsajter!

Riiiiing!

Radiopsykologen: Hallå!

Pelle W: Har jag kommit till Radiopsykologen?

RP: Ja, det har du. Vad är ditt ärende? Och så kan vi väl ta namnet, om du inte vill vara anonym. Bara förnamnet brukar funka.

PW: Jo, jag heter Pelle … och jag tror att min fru är otrogen.

RP: Hmmm, känsliga saker, Pelle … Varför tror du det?

PW: Hon beter sig så underligt. Hon har idéer som hon knappast kan ha fått från mig.

RP: Jaha …

PW: Jo det finns några här i byn som jag brukar kalla hatare. Jag är med i byalaget, men hatarna säger att det mesta vi gör är fel. Fel, fel, fel! säger de. Och jag vet inte vad jag ska göra med det.

RP: Jag hör vad du säger, Pelle … men vad har det med otrohet att göra? Tror du att det är någon av de här ”hatarna” som hon har fått ihop det med?

PW: Mmm … jag är lite rädd för det.

RP: Kan du utveckla det?

PW: Jo min fru säger saker som bara kan komma från dem. Som att inte lekplatsen sköts rätt.

RP: Gör den inte det då?

PW: Vad?!!!

RP: Hon kanske har rätt. Det kanske finns saker som ni kunde ha gjort bättre i byalaget?

PW: Nej, vad i allra glödhetaste helvete!!! Att påstå att hatarna skulle ha rätt, det är en sådan jävla förbannad brist på respekt för barnen! Om du inte aktar dig, skrynklarjävel, så lägger jag på. Och tar bort dig från alla sociala och asociala nätverk du bara kan tänka dig. Och anmäler dig till psykologförbundet och kvackare utan gränser och fan och hans moster!

RP: Pelle?

PW: …

RP: Pelle?

PW: Grrrrr…

RP: Pelle, står du upp nu?

PW: Ja … hur så?

RP: Har du en knytnäve i luften?

PW: Jo, det har jag. Men hur fan kan du veta det på telefon?

RP: Ja, du Pelle … Hur känns det i dig när hon säger så där?

PW: Jag blir så jävla besviken …

RP: Ser du framför dig en av de här ”hatarna” som talar med henne och som förstår henne så bra? Kanske bättre än du någonsin gjort?

PW: Kan jag sätta mig?

RP: Ja, men svara på frågan! Känns det som om det finns någon där som betyder mer för henne än du gör?

PW: Jag vet inte. Vi har alltid undvikit att tala med hatarna. Till och med att se på dem. Och det enda jag säkert vet är att hon varit inne på deras hemsida, deras hatsajt. Jag har sett det flera gånger när jag använt datorn och den föreslår sökningar. Jag har naturligtvis inte läst på sidorna. Det skulle jag aldrig göra.

Men det blev så tydligt nu i somras. Vi i byalaget står för öppenhet och vill att alla barn ska få använda lekplatsen, även de från andra byar. Hatarna började då säga att det från de andra byarna också kom vuxna, som de menade gjorde det omöjligt för de så kallade riktiga barnen att vara där.

”Riktiga barn”! Bah! Som om det fanns något som hette ”falska barn”! Där ser du deras människosyn! Och de föreslog att barnen skulle legitimera sig för att få komma in. Kan du tänka dig?! Som i Nazityskland: ”Papieren, bitte!” Det handlar om barn!

Men vi i byalaget stod fast och sa att vi vägrade göra skillnad på barn och barn. På den tiden stödde min fru oss också helhjärtat.

Jag tror det var när vår lilla Maja hittade en kanyl i sandlådan som min fru började säga konstiga saker. Jag sa åt henne att vi inte kunde veta att det var de där andra barnen, de hatarna kallar vuxna, som gjort det. Det kunde vara vem som helst. En sjuksköterska som haft bråttom, till exempel. Och vi kom överens om att det nog kunde vara så.

RP: Men det kändes ändå inte rätt? Som om du vunnit slaget men samtidigt startat ett krig som du aldrig kan vinna?

PW: Precis! Jag fattar inte hur du kan läsa mig som en öppen bok sådär. Hon började bli otillgänglig. Teveprogram vi brukade se tillsammans bara stack hon ifrån. Hon åt demonstrativt fort och reste sig sedan för att plocka av. Och så fick jag sitta där med min tallrik på ett renplockat bord. Förut kunde vi prata om lite ditt och datt – om hur hopplösa hatarna var, till exempel, men nu klippte hon av varje diskussion.

RP: Och då kände du dig ensam?

PW: Ja, tacka fan för det.

Men inte en enda gång fick jag bevis för att hon svek vår gemensamma värdegrund …

RP: Vad är det för något? Er värdegrund?

PW: Ja, du kanske tror att det här med otrohet har något med sängkamrater att göra. Nej, vi har ett fritt förhållande. Men när vi gifte oss svor vi på att aldrig svika vår värdegrund.

RP: Och vad är er värdegrund?

PW: Vi har valt att leva efter den allomfattande kärleken i anslutning till Mo Ti. Det är den hatarna inte vill skriva under på.

RP: Och enligt Mo Ti kan man inte begära legitimation för att kontrollera att någon är barn?

PW: Det var ju själva förbannade helvetes jävlar! Psykogubbe, kan du fatta att ett barn är ett barn är ett barn. Bara hatare vill göra barn illa. Din jääää…

RP: Pelle, står du upp? Var har du din näve?

PW: Om jag kunde fatta hur du kan se det där!

RP: Pelle, du ska nu få en övning av mig. Sätt dig först ned och pusta ut. Jag vet hur ditt hjärta slår. Adrenalinet är på topp. Det är bra, Pelle, det finns många känslor som vill komma ut där. Tänk dig att varje hjärtslag är någon eller något som vill komma ut. Se för din inre blick hur de kämpar om att få komma ut.

Pelle, tänk dig att du är sju år. Vad ser Pelle sju år när han ser den vuxne Pelle och ser in i hans hjärta?

PW (får en gråtattack men säger sedan:) Det är suddigt.

RP: Du kan kalla mig Henrik.

PW: Det är suddigt, Henrik, men jag tror det börjar klarna. Det är så ömt, det där bröstet. Så sönderbultat från insidan. O nej, det är hatare! Mitt hjärta är fullt av hatare. Gör det även mig till hatare?

RP: Nej, du är ingen hatare, men är du så säker på att någon annan är det? Du kanske klistrar på etiketten för lättvindigt?

PW: Grrrr… De har gjort mig så mycket ont, de där hatarna.

RP: Men vad har de gjort dig för ont?

PW: De har gjort hatsajter, till exempel. Hatsajter som min fru börjat läsa.

Och så var det det här med kostnaderna. Vi har valt att behandla barn som barn. Men det blir förstås problem när så många av barnen väger över nittio kilo. Barngungor håller så dåligt för tyngden. Så vi måste köpa nya hela tiden.

Hatarna tycker att det stjäl pengar från vägunderhållet. De menar att vi borde använda pengarna till att göra vägstumpen fram till ålderdomshemmet farbar igen. Människosynen, återigen människosynen! De tycker vi måste göra ett val, men det går ju inte. Det handlar om människor!

RP: Kan ni inte skaffa vuxengungor?

PW: Grrrr! Barn, barn, barn! Ditt lågpannade jävla as! Det här handlar om barn.

RP: Kära Pelle, jag kan nog inte hjälpa dig mer. Du vet faktiskt vad du behöver veta. Du ska bara våga lägga ihop två och två. Mitt råd är att lyssna på dig själv som sjuåring. Det skulle inte heller skada om du lyssnade på din fru – om du klarar det utan raseriutbrott. Hör av dig när du förstått. Vi kommer inte längre idag.

PW: Det är fel att hata. Det kommer jag aldrig att kompromissa med. Vad hatarna än säger!

RP: Adjö på ett tag!

PW: Snälla Henrik, lämna mig inte!

RP: Adjö!

PW: Heeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeenrik!

 

 

Öppet brev till Dan Korn: Tag inte vårt mörka förflutna ifrån oss!

Bäste Dan Korn!

Din bok Rasister är vi allihopa (Carlssons 2016) är en intressant genomgång av svensk rasism, eller snarare av hur lite rasistiskt Sverige egentligen varit. Du riktar till att börja med in dig på själva juvelen i kronan: Rasbiologiska institutet. Detta fem man starka institut, som fanns mellan 1922 och 1958, har framställts som det rasistiska folkhemmets bultande mörka hjärta. Man kan knappast övervärdera dess symboliska betydelse – till exempel för att argumentera mot medicinsk åldersbestämning av asylsökande eller för att bevisa att Socialdemokraterna har lik i garderoben.

Självklart, Dan, är det vällovligt att undersöka hur det egentligen var: wie es eigentlich gewesen, som historikern Leopold Ranke lite naivt uttryckte det. Men Du saknar ett perspektiv: maktperspektivet.

Du har kanske hört talas om ”kulturkoftor”. Man hör ju redan på den nedsättande tonen vilka som är underordnade. Du har åtskilliga böcker bakom dig och går som barn i huset på Timbro. Kulturkoftorna gör sällan sin röst hörd, trots att de är förutsättningen för att mycket av svensk kultur ska få någon publik alls.

Jag ska berätta för Dig om när jag och en massa ”kulturkoftor” såg Maja Hagerman på Stadsbiblioteket. Hon har skrivit boken Käraste Herman (Norstedts 2015) om Rasbiologiska institutets grundare Herman Lundborg. Du skulle ha känt vreden!

När det var frågestund bedyrade de alla med en mun att Sverige har det svartaste av samveten. Dessa kvinnor, som vanligtvis reduceras till en passiv publik, kunde nu inte nog betyga hur mycket de vämjdes över det Rasbiologiska institutet, denna nazismens vidriga utpost i Uppsala! Men de såg klarare än så. De visste att detta inte var vårt enda brott.

Vi sålde järnet i slavarnas bojor.

Till oss vände sig Hitler för sin järnmalm.

Genom våra skogar dundrade permittenttrafiken medan steriliseringsknivarna skar i ickeariska kroppar.

Sveriges historia är ett enda långt – fortfarande pågående – brott. Skulden bär vi alla.

Och så skriver Du i din bok att Rasbiologiska institutet var en marginell företeelse i Sverige! Du menar att rasbiologin och rasismen aldrig fick något riktigt fäste. Tvärtom, påstår Du, förlöjligades de som pseudovetenskap nästan från början. Du har rent av samvete att förringa rasismen överhuvud taget i vårt land och påstå att det var bättre här än i många andra länder.

Jag tycker inte om den nedlåtande attityd till ”kulturkoftor”, som Du visar genom att skriva din bok. Är Du lika arrogant mot oss ”kulturknuttar”?

Jag var på vernissage i Malmö. En oljemålning föreställde en man i brun skjorta, brun slips och brunt koppel. På armen väntade man sig ett hakkors, men det var ersatt med Norrbottens landskapsvapen. En vitlysande dödskalle av ren hade ersatt huvudet, som han riktade en pistol mot. Och visst var de där i bakgrunden, fotona med människoansikten från Rasbiologiska institutet! Du kan inte ana hur viktig den här symbolen är för svenska konstnärer.

En annan tavla bestod av blyertsteckningar av Hitler i blöjor. Han kröp runt och heilade.

Under tiden knaprade Malmös ”kulturknuttar” chips och drack lådvin. Det är lätt, alltför lätt, att yla över de ”politiska klichéerna”, om man är näringslivsstödd författare av debattböcker, men varifrån tycker Du egentligen att våra konststuderande ska få sin politiska förståelse, om det sås tvivel om det faktum att Sverige före 1968 var ett inferno av rasism? Och egentligen fortfarande är det! Man kan ju inte begära att de ska ta pol. mag. när studiemedlen för länge sedan sinat!

Du myser när Du konstaterar att de flesta av de 63 000 steriliseringar som utfördes fram till och med tvångssteriliseringslagens avskaffande 1975 faktiskt var frivilliga – vanliga människor som helt enkelt inte ville ha fler barn. Jo, det är lite knasigt att, som faktiskt många gjort, hänvisa till den siffran när de vill beskriva tvångssteriliseringarnas omfattning. Men det är inte det jag vill tala med Dig om.

Dan, om Du bara visste hur mycket Du avslöjar om dig själv genom att skriva så här! Det är tydligt att Du inte hängt med. Du tror Du är djup men är i själva verket ytlig.

Låt mig hjälpa dig på traven i förståelsen genom att citera journalisten Petter Larsson i Sydsvenskan 23 oktober 2015.

I sin enklaste form: ett antal personer söker asyl i Sverige. Det är ett sakförhållande.

Ett ”samhällsproblem” blir det när politiker, medier och andra offentliga aktörer börjar tala om det som en utmaning, en kris, en belastning.

I denna till synes enkla journalistprosa döljer sig djupa visdomar, som kan tillämpas i helt andra sammanhang än asyl. Smaka på friheten i dessa rader! Ändra lite till: ”Ett antal personer saknar arbete i Sverige. Det är ett sakförhållande. ‘Arbetslöshet’ blir det när politiker börjar tala om det som ett problem.”

Tro inte att jag vill förringa arbetslöshet! Men man måste se att vi, Du, alla bestämmer! Sakförhållanden är, om man läser texten rätt, totalt ointressanta. Det är vad man gör med dem som betyder något.

Ditt så kallade avslöjande om Rasbiologiska institutet är just ett sådant ointressant sakförhållande. Ett sakförhållande som ändå alla redan egentligen kände till. Vem har inte blivit besviken när han gått på jakt efter snaskiga fördomar i en gammal uppslagsbok? Faktum är om man slår på ”neger” eller ”jude” även i gamla lexika, så får man oftast alldeles utmärkta, ickerasistiska förklaringar, om man bara undviker uggleupplagan av Nordisk familjebok.

Käre Dan, läs nu riktigt ordentligt, för nu handlar det om smärtpunkten, det riktigt pinsamma Du ofrivilligt avslöjar genom att skriva en sådan här bok.

Tag detaljerna metaforiskt, men jag kan faktiskt inte tänka mig att Du någon enda gång i Ditt liv druckit te en sen natt på en folkhögskola och känt suget i blicken hos en vacker rödhårig flicka som går skrivarkursen, när ni tillsammans förstått djupet i den svenska skulden och ruttenheten!

För om Du ens varit i närheten av något liknande hade Du aldrig skrivit sådana där näsvisa böcker!

Ha! Detta var alltså pudelns kärna!

Till och med den oskuldsfulle Nietzsche förstod att man inte skulle fråga efter sanningen utan efter sanningens värde.

Dags att växa upp Dannegubben!

Du visar din oskuldsfullhet genom att låta chanser gå Dig förbi. Tag bokens charmerande kapitel om Negern i Mölnlycke! Jo, alla fattar, Du tycker det är intressant att de få svarta som ändå levde i Sverige fram till andra världskriget inte alls bemöttes rasistiskt. Du vill ha det till ett bevis för att vi som står upp mot den historiska rasismen är ute i ogjort väder.

Men, snälla Du, ser Du inte? Detta är ju smashläge! Föreställ Dig den där historien i en bok som Sven Lindqvists samling av uppbyggliga historier: Antirasister! Du behöver ju bara göra provinsialläkaren till fullfjädrad nazist och låta en lite undanskuffad vegetarian och lärarinna ta den rasifierades parti – och Du får föreläsa på varenda humanistisk institution i gamla Svedala! Så skulle jag ha gjort, och många, många ”kulturknuttar” (som vi nedsättande kallas) med mig.

Känner Du till Maja Essebo, kulturgeograf i Lund? Jag såg henne på Akademiska föreningen i ”Debatt i Lund”, ett arrangemang av Sydsvenskan. Medan övriga paneldeltagare utmärkte sig för tråkig klädsel satt hon insvept i en stor senapsgul sjal och utstrålade att hon förstått spelets regler.

Under debatten framkom att det finns dårar som sprider ut myter om att journalisten på Sydsvenskan Andreas Ekström, som var moderator, inte har full koll på läget i landet och världen. Maja visste genast hur man skulle bemöta dem:

Inom mytteori kämpar man med det här jättemycket. Då säger man att jamen myter, de bygger inte på sanning. Det är irrelevant. De är immuna mot faktapresentationer… Vad gör man då? […] man ska [inte] bemöta de här myterna eller övertygelserna med motstridiga fakta, utan att man måste erbjuda en alternativ saga.

Jo du Danne, där fick du en lektion i modernt tänkande! Eller postmodernt, skulle man väl egentligen säga. Vad gör din saga till ett intressant alternativ? Och var inte så förtvivlat faktafixerad! Tänk på den rödhåriga skrivarkursflickan! Där har du Ditt sagolika sanningskriterium!

Du tror kanske inte att jag menar det, men jag föreslår på fullt allvar att du går över till vår sida, till ”kulturknuttarnas” sida.

Du kan ju skriva. Se all världens universitet! Fullt av rödhåriga, tankfulla flickor. (Blivande kulturkoftor!) Allt detta kan bli Ditt om Du bara kastar Dig ut i det okända och släpper taget om din gubbstruttiga, skolmästaraktiga sida.

Inte sanningen, Dannegubben, sanningens värde!

Eller, som det heter i Disneys Djungelboken:

Det svänger, katten!

——————————-

(Hade jag varit yngre hade jag kanske satt en smiley här, som skulle klargöra att det var ironiskt, men det föreföll mig övertydligt.)

Änglamakerskor i kaninbranschen? Några ord till mina kära döttrar om framtidens arbetsmarknad

Kära döttrar! Se på dessa era kaniner som jag med bristande eftertanke köpt till er det på det att ni ska bli lyckliga! Som ni kramat som små bebisar, som sett på er med rådjursögon och som i lyckliga stunder burrat in huvudet i armhålan på er!

Er hulde far, vars tankar ofta vandrar i snirkliga banor, fick av dessa små varelser idén att hålla en liten predikan om vad det ska bli av er. Om sanningen ska fram bekymrar ni ju er numera mer om era läsplattor än om kaninerna. Era tankar har börjat rikta sig mot världen. Så det är på tiden.

Jag kom faktiskt på ett förslag. Men innan jag ger er det vill jag att ni förstår vilken tid ni befinner er i. Det är nämligen viktigt.

Under industrins expansion skulle man bli ingenjör eller industriledare. Då den offentliga sektorn växte så det knakade var man med fördel läkare eller politiker. Att förstå vad ens tid kräver är nyckeln till ett framgångsrikt arbetsliv.

Alltså: Hur gör man sig behövd i vår tid, då taxibilar snart kör sig själva och universitetskurser levereras i virtuella paket från MIT i Boston?

Tyvärr får vi ett tag lämna de gosiga kaninerna. Men jag lovar att återkomma till dem.

Kära döttrar, jag har identifierat ett viktigt, växande behov av moraliska tjänster. Människan har uppfunnit sinnrika manicker som sköter det fysiska och numer även allt mer av det intellektuella arbetet. Däremot har nya behov uppstått på moralens område. Låt mig ge ett exempel.

Vid vårt äldsta lärosäte, det i Uppsala, invigdes nyligen en ”hen-toalett”.  (SVT nyheter 24 februari 2016) Det räckte inte att det redan fanns samkönade bekvämlighetsinrättningar. Biträdande universitetslektor Annika förklarade: ”De andra toaletterna som är samkönade är inte könsneutrala.” Man frågar sig om hon själv förstod vad hon menade.

Egentligen tror jag det så här: Hon och andra genomsnälla samtidsmänniskor är så abnormt rädda för att skada sin nästa att de börjat leta upp människor som det inte är alls synd om och hitta på problem som de kan lösa med en storartad gest. Liksom för säkerhets skull!

Först togs pissoarerna bort. Den halva av befolkningen som svårligen nyttjar sådana kunde ju ta illa vid sig. Så blev alla toaletter samkönade, på det att ingen skulle behöva bekänna kön bara för att det trängde på. Men då kom man på att det ju kunde finnas de som blev ledsna för att de samkönade toaletterna ser ut som vanliga, trista herr- eller damtoaletter.

Den enkla, självklara lösningen, att behandla alla lika och låta var och en bli salig på sin fason, räckte inte. Nej, här behövdes vattenklosetter som ber om ursäkt för århundraden av homoförtryck! Alltså fylldes hen-toaletten av läppstift i cocktailglas och fetischer! Annars kunde Annika inte sova gott om natten.

När hon sov så där gott, kanske extra bubblig i sinnet av det mousserade vinet vid invigningen av hen-toaletten, drömde hon om en stor och varm läderbög med svart skinnkeps som det satt en kedja i. Hon såg hans stolta blick och besvarade den med ögon som inte uttryckte en endaste enda liten fördom. – Jag bejakar ditt sätt att vara, tänkte Annika i ett tyst meddelande som hon var säker på att det nådde honom telepatiskt. Hans stora svarta mustasch vitnade och spred sig ut över hela ansiktet och sedan kroppen. Han krympte till en liten vit lejonkanin med päls som sockervadd. Hon tog upp honom och sa: – Lilla, älskade kanin! Inget kan hända. Ingen kan tråka dig för att du är homo. Annika är här.

Kära döttrar, det är en ynnest att leva i den stora famnens tid! Aldrig har fler varit lika ömhjärtade som idag. Men risken är att vår tids människor börjar likna indiska heliga män som vägrar att kröka så mycket som ett grässtrå på moder jords yta. Sådana kan bara existera om det också finns mer hårdhudade individer, som skyddar, försvarar och gör allmänt grovgöra.

Kära döttrar! Häng inte upp er på att jag här tog ett exempel från den så kallade HBTQ-världen! Samma vackra men till slut omöjliga tro på att inget ska behöva göra ont och ingen ska bli det minsta skadad går igen på många områden: Den betygsfria skolan, till exempel. Eller cykelhjälmar som krängs på barnen i tid och otid, när de inte badar med heltäckande, UV-avvisande dräkt, trots att de är inomhus. Eller lyssna på en arbetsgivare vars anställda börjat sjukskriva sig i övermått! Även i de helt uppenbara fallen finns en oskriven regel som säger att man inte ens får tänka tanken att de stannar hemma för att de kan och har annat än jobbet att göra. Nej, in med företagshälsovården och skyll på den ”psykosociala arbetsmiljön”! Eller patriarkatet, eller bristen på hen-toaletter! Då blir med hundraprocentig säkerhet ingen ledsen.

Här är alltså ett område där samtidsmänniskan har större behov än tidigare generationer. Hon behöver hjälp med moralen, med att utföra det som måste göras men inte får tänkas.

(Skulle regeringen läsa det här och nappa, så kalla det gärna ”SUM-tjänster”, som i ”Sopa Under Mattan”! Tjugofem procents avdragsmöjlighet, kanske?)

Kommer ni ihåg när vi skulle köpa ny kaninbur för drygt femtonhundra? Det gick att få tag på jättebra begagnade jättebilligt, ibland gratis. Men då medföljde kanin…

Och det gick ju inte. I den stora famnens tid klarar man inte sådant. Det är därför vart och vartannat barnrum innehåller en ledsen gnagare.

Kära döttrar, vet ni vad en änglamakerska är? (Om ni inte förstår ordet, så vänta med att googla! Det gör inget om det dröjer några år till innan ni förstår.)

Änglamakerskor i kaninbranschen är, och kommer även framdeles att vara, en riktig bristvara på arbetsmarknaden.

 

Den som skalar lök börjar gråta – Hjalmar Gullberg och sentida svensk politisk kultur

Tag varning av Örtstedts öde! vill jag utropa när jag läser Hjalmar Gullbergs diktsamling  Ensamstående bildad herre från 1935. Hade Åsa Romson läst sin Gullberg bättre kanske hon hade sluppit stå där med gråten i halsen.

I inledningen ligger den tanige läroverksadjunkten Örtstedt sömnlös i sin säng och lyssnar ut i natten. Det är ekande ensamt i ungkarlslyan. Grannen ovanpå, en levnadsglad gamäng, kommer hem med buller och bång men är denna gång för full för att väsnas ytterligare innan han stupar i säng, något man förstår av sammanhanget att han brukar.

Men det kan göra detsamma. Örtstedt är inte sömnlös av buller. Han hålls vaken av vissheten att livet gått honom förbi.

Lite längre fram i boken lyckas han tydligen somna, för i drömmen kommer brevbäraren med ett märkligt paket från filosofen Kant i den anrika staden Königsberg.

Han granskar lådan vid sin fönsternisch.

Det står som innehåll: DAS DING AN SICH.

 

Kring tinget i sig själv, de vises sten,

är sinnevärlden blott ett brokigt sken.

Det är verklighetens innersta kärna, tinget i sig, Das Ding an sich, han fått med posten. Efter en stunds funderande returnerar han det till Königsberg.

Klokt, eftersom Das Ding an sich inte är för mänskliga ögon. Kant menade, likt så många filosofer, att vi aldrig kommer till den innersta kärnan.

Även om uttrycket är hans, är tanken om Das Ding an sich är inte originell för Kant. Problemet är lika gammalt som filosofin. Vad är egentligen det som är? Det enda vi upplever är ju vad vi får reda på genom våra sinnen. Det kan ju lika gärna vara en illusion. Och om vi avslöjar illusionen, hur vet vi att det som kommer istället inte också är illusoriskt? Sanningen, Das Ding an sich, sitter längst inne i en lök med oändligt många skal.

Men boken handlar egentligen inte särskilt mycket om Das Ding an sich utan om hur Örtstedt går runt och olyckligt ser på alla andra som lever. De blir för fulla på fester, imponerar på damer och gör karriär trots att de var dåliga i skolan. Själv lever adjunkten ensam i ett tankens ingenting.

Vad har nu detta med Åsa Romson att göra? Jo ersätt nu Das Ding as sich med ”Principen om alla människors lika värde”!

Eller, egentligen, det handlar ju inte bara om Åsa Romson utan om den politiska kultur som så smått började med Olof Palme och sextioåttarörelsen och som led ett sådant snöpligt nederlag där på presskonferensen i november 2015, när den fick erkänna att det även för Sverige, där politik är att vilja, finns verkligt existerande gränser för vad som är görbart och möjligt. Den politiska kultur som fick sin höjdpunkt med genusdagis och mångfaldsplaner.

Inget fel på principen om allas lika värde! Men man får bilden av en samtida svensk offentlighet som alltmer börjat tro att att svaret på gåtan om livet har ett svar, som liksom ligger allra längst bakom allt det vi ser. Jag tror inte ens att det är så viktigt att det oftast är Principen om alla människors lika värde som man tror är detta svar. Huvudsaken är att det tillåter en att stanna i huvudet och inte korskontrollera med verkligheten innan man skapar sina ”värderingar”.

Men då ska man erinra sig Örtstedts öde. Tron på det underliggande, på strukturer leder till ensamhet. Sanningen sitter inte längst inne i en lök. Sanningen existerar mellan oss.

Jag stod på en tågperrong och väntade på ett starkt försenat tåg. En kvinna i fyrtioårsåldern stod och petade lite i sina långa, blonda lockar. Hon log och sa till en man som möjligen var hennes: ”rrriioligt”. Skånskan värmde och gladde mig, som vuxit upp i Kristianstad. Mannen skrattade och lutade sig bakåt så att han bredbent stödde sig på hälarna. Den skäggstubbiga hakan sköt fram. Hur många generationer fryntliga bönder är han den sista länken i? tänkte jag då tåget äntligen gled in vid perrongen.

I min ränsel låg Nina Björks feministiska ungdomsverk Under det rosa täcket från 1996. Hon är ohejdat hånfull mot de kvinnor som vittnar om att de blev sävliga och i behov av beskydd under tiden strax efter att de födde barn. Sådant ska man ställa sig över, menar Björk; det är ett villkor för att vara fri. I några riktigt plågsamma passager funderar hon över hur mycket hennes längtan efter kärlek och sex måste stå tillbaka för det feministiska teoribyggets skull.

Finns det verkligen något att lära av Nina Björks bok som är applicerbart på den vardagliga värld där fryntliga skåningar kan ge glädje? Visst kan man se på under- och överordning, på förutfattade meningar och de där ”normerna”. Men kan man inte utan betänkligheter njuta av en ljuslockig kvinnas dialekt har man faktiskt inte förstått någonting.

Akademiska uppsatser och kolumner i tidningarna jäser över av stolthet över att genomskåda. Men glöm inte att Örtstedt straffas med ensamhet för att han inte vågar se och acceptera världen där den verkligen finns utan letar i abstraktioner. Nina Björk har säkert många fler vänner än Örtstedt, men i sina tankar är de lika ensamma.

Thomas Gür skriver i Svenska dagbladet 23 november 2015: ”Den stökiga tiden kräver ett nytt ledarskap”. Under några decennier efter andra världskriget har den politiska klassen, och faktiskt en stor del av den övriga befolkningen, gradvis kunnat anamma en världsbild med väldigt liten verklighetskontakt men med desto svulstigare ideal. Mycket tyder på att detta inte går längre.

Det gör ont när knoppar brister. Men Örtstedts svindlande ensamhet kan kanske hjälpa fram insikten att det är värt att lämna den puerila idealismen. Att handla i ständig dialog med världen är, till skillnad från att från ritbordet försöka skapa ”en annan värld”, en lärorik och gemensamhetsskapande verksamhet.

Och alldeles utan ära är det inte: Tron på en sanning som finns mitt ibland oss kräver mod, det mod den stackars Örtstedt saknar.

Dionysos i de beskäftiga önsketänkarnas land

De grekiska gudarna krävde att man dyrkade dem. Det fick konung Pentheus erfara, som framgår ur Euripides’ tragedi Backanterna från 406 f.Kr. Det var Kaos’ gud, Dionysos, han vägrade tillbe, och straffet blev hårt.

Kadmos: O bittra sanning som för sent går upp för dig!

Agaue: Säg ut! Mitt hjärta sprängs av hemska aningar.

Kadmos: Du själv och dina systrar är hans banemän.

Agaue: Då är det alltså Dionysos som förgjort oss!

Kadmos: Han förorättades. Hans gudom blev förnekad.

Agaue: O Pentheus, hade du väl skuld i min förvirring?

Kadmos: Ni hade båda skuld – ni fruktade ej gud.

Hämnden bestod i att konungens mor Agaue och hennes systrar slogs med vansinne, så att de gav sig ut i naturen som vilda, dansande tillbedjare, menader. Även Pentheus’ förstånd förmörkades. Han klädde sig med gudens benägna bistånd i kvinnokläder och gick för att spionera på sin mor och de andra menaderna. Men de upptäckte honom och slet honom i sitt vansinne i stycken. Ve, o ve!

I tragedins slutskede står Agaue fortfarande rusig av upptåget och visar för sin far, Kadmos, upp sin son Pentheus’ huvud inslaget i ett bylte. Medan kvinnorna slet Pentheus i stycken hade Dionysos förvridit deras ögon så att de trodde att han var ett lejon, vars huvud Agaue stolt nu förevisade sin far. Gradvis går det upp för henne vad byltet egentligen innehåller. Ve, o ve!

Låt oss tänka symboliskt: Varför ska man dyrka Kaos? För att Kaos är livgivande! Varför skulle man inte vilja dyrka Kaos? För att Kaos är farligt! Men det är en felsyn: Att dyrka är att erkänna makt. Man bör inte ignorera de krafter som styr universum. Gör man det, slår de tillbaka skoningslöst.

Tänk om det är vad som hänt i Sverige idag: Den lugna socialstatens människor har trott sig stå över Kaos och straffas hårt.

”Svenska barn är mörka i synen” säger Jesper Juul  på SVTs hemsida:

Att vi uppfostras att förtrycka aggressioner får allvarliga konsekvenser, som näthat. Det menar den kontroversiella danska familjeterapeuten Jesper Juul. Och riktigt dåliga på att hantera detta är vi i Sverige.

– Jag har länge märkt att många barn i de stora svenska städerna är alldeles mörka i synen, det är något som jag inte ser i Köpenhamn, Berlin eller Rom. Men det är väldigt logiskt, för den svenska konsensusen är en snällhetens konsensus, säger Jesper Juul.

Snällhetens konsensus! Ängslans konsensus! Det beskäftiga önsketänkandets konsensus!

Svenska barn har nästan slutat att leka oövervakat i grupp. Och då är möjligheten borta att på egna villkor, på eget ansvar, utforska sin frihet – och sitt kaos! Föräldrarna har i all välmening – till skada även för sig själva – hindrat barnen från att oförmedlat möta världen så som den ser ut.

Detta innebär förmodligen att barnen får färre tillfällen att mobba varandra, men är det verkligen ett pris värt att betala?

I Dagens nyheter skriver Niklas Orrenius om en pojke med mörkt skinn som blivit kallad ”brun banan” i skolan. Naturligtvis var det tråkigt för honom, liksom att bli kallad värre saker, men bara en bit längre ned i texten visar det sig att tillvitelsen är första ledet i ett resonemang som leder till: Förintelsen…

En läsare bereddes plats att skriva på DN Åsikt – en sorts DN Debatt för särskilt utvalda insändarskribenter. Hon hade retat sig på att någon ville ha specialklasser för högbegåvade. ”Betyder det att även ett motsatt begrepp finns, d.v.s ‘lågbegåvad’?” frågade hon retoriskt…

Lilla gumman…

Svensken tror att alla livets kantigheter och orättvisor bara finns där för honom att med ett enkelt trollslag avlägsna. Han har slutat att lära sig något av det mångskiftande, kaotiska livet. Han respekterar det inte längre. Han mästrar det. (Och varför då stanna vid svenskarna, när man kan lära ut sin enkla moral till hela världen!)

Men Dionysos tillåter ingen sådan hybris…

Jag tror det gick till så här när straffet kom.

Dionysos, som lätt slunkit över Öresundsbron, hamnade på en stor föreläsning på Malmö Arena. Det var kick-off med Migrationsverket. En käck kvinnlig föreläsare, konsult i ”inkluderade organisationsteori” och ruskigt dyr, bad publiken att tänka på en barnfamilj. Hon broderade ut hur de åkt på semester och hur de åt frukost. Plötsligt spände hon ögonen i sina åhörare och inskärpte: Föräldrarna hette ”Åke och Erik”.

Ett sus gick genom publiken. Klirrande föll förvåningen. Usch, så fördomsfulla de var, intygade de alla för varandra med förlägna skratt. Alla hade de tänkt sig familjen som mamma-pappa-barn. Inte tänkte de på handikappade heller, eller scientologer, eller ens rödhåriga! Å, vad lätt det är att luras av sina inre föreställningar till obehagliga fördomar mot homosexuella och andra eftersatta grupper! Det här var verkligen ett område där man måste jobba med sig själv.

Det som besvärade Dionysos allra mest var det uppblåsta, fnissiga samförståndet. Alla kände sig duktiga när de med låtsat förlägna skratt erkände att de gått rakt i den ”heteronormativa” fällan. Dionysos kände igen mallighet förklädd till självironi när han såg den!

Han kunde inte låta bli att hånfullt fråga om det var ”okej” – han hade just lärt sig det ordet – att förutsätta att vinfläckar orsakats av rödvin, men han tappade alldeles sugen när ingen förstod ironin utan istället började bre ut sig om att vanliga Staffanstorpsbor säkert tänkte på rödvin från en svennig Mauro Primitivo-box och då exkluderade dem som drack rosa champagne…

Guden var arg så att han skakade när han lämnade lokalen. Vad visste dessa människor i detta land om frihet? Inte den ynkliga gör-vad-du-vill-friheten, utan den frihet som kan famna världen? Den frihet han krävde av människorna! Hela det kalejdoskop av livet han stod för trodde de att de desarmerat med några gottköpsvisdomar! De hade ju helt slutat dyrka och frukta honom honom!

Hans hämnd skulle bli gruvlig. Han hatade redan hela detta land. Även om det skulle finnas de som inte var sådana som dessa han först stött på, var alla medskyldiga till att låta sådan här vidrig blasfemi gå ostraffad.

Med gudomlig näsa sniffade han sig till invånarnas, och särskilt deras politiska klass’, ömma punkt. De visste egentligen inte så mycket om världen och hade skaffat sig en tudelad bild: Det fanns den ”rika världen”, där allt var ungefär hos dem, och så fanns det ”de fattiga”, som de aldrig träffade men var säkra på att de levde under oacceptabla förhållanden. De kunde aldrig tänka på ”de fattiga” utan att fantisera om olika sätt att hjälpa dem, och den där hjälpen tenderade alltid att handla om att låta dem flytta till den rika världen – naturligt nog eftersom de föreställde sig den fattiga världen som enbart jämmer och elände.

Lyckligtvis för innevånarna fanns det sedan länge politiska mekanismer som hindrade invånarna från att leva ut sina fantasier. Landet var litet, och en smula eftertanke gav vid handen att det knappast var realistiskt att låta så många flytta in. Men Dionysos insåg att här fanns en svag punkt.

Han begav sig till Riksdagen i Stockholm.

Han började med att viska ”alla människors lika värde” i örat på en miljöpartist, och hastigt och lustigt blev det lagfäst att alla i hela världen som kunde ta sig innanför rikets gräns skulle få sjukvård – oavsett om de var där lovligen eller ej. Vägen till landets ekonomiska ruin var anträdd.

Han lät en dimma breda ut sig som inplanterade budskapet ”varje människa är unik” i tankarna hos de folkvalda. Plötsligt blev det omöjligt för någon att hävda att det fanns en gräns för antalet människor från den fattiga världen som landet kunde ta emot. Folk var ju inte siffror i ett Excelblad, utan enskilda människor.

Dionysos myste satyriskt. Nu blev de marinerade i sin egen självhögtidlighet! Eftersom det fanns väldigt många fattiga, som gärna tog del av det rika, men ack så lilla, landets generösa bidragssystem, knackade allt fler på dörren.

Av en rågblond menad som hette Magda släpptes de alla in och fick en bamsekram och en rejäl slant ur rikets pengaskrin, som särskilt för tillfället ställts på vid gavel. Efteråt mindes alla de fattiga med ett svårfångat obehag den säregna blandningen av extas och sentimentalitet som glödde beslöjat i hennes annars så tomma blick.

När rapporterna började trilla in om att kommunerna inte klarade sina uppgifter, eftersom de varit tvungna att skicka allt mer av sina skatteintäkter till pengaskrinet, brast en annan blond menad, som hette Johanna, i gråt. Dionysos smög sig oroligt nära henne för att möjligen sticka till henne något tröstande ord om ”värdegrund”, men han blev helt lugnad när hon jämrade fram: ”Jag blir så ledsen när jag tänker på alla som inte lyckas ta sig hit.”

Det satyriska leendet blev allt bredare.

Det är en subtil konst att straffa människor genom att gradvis driva dem till extas. Det får inte gå för fort, för då kommer de utsatta inte att skämmas efteråt. Men tas det i många små övergångar kommer de att tro att det var frivilligt och ta ansvaret på sig. Och långsamt styrde Dionysos dit han ville.

”Halleluja!” sjöng de till slut alla och dansade ut i de tomma skogarna. Vilka är vi att göra anspråk på ett land? Alla är lika! Alla är unika, och har lika stor rätt till jorden som vi. ”Och förresten”, sa de, ”vilka är egentligen ‘vi’? Det finns inga ‘dom’ och följaktligen inget ‘vi’! Romerna som ockuperat Malmö stadshus, varför skulle de ha mindre rätt till det än någon annan?”

”Vi har fått det bästa betyg ett land kan få” ropade  Aftonbladets förblindade menad Lena Mellin, som tillstött när de lämnade Riksdagen. Tänk att så många velat flyttat hit! Hon närmade sig sin ledare, statsminister Stefan av den sorgliga skepnaden, med ett bylte i händerna. Triumfatoriskt ropade hon ut: ”Detta är all jordens grymhet, intolerans och hat. Detta har vi samlat upp på heden och ska nu ge det en slutgiltig begravning.”

Men när hon stolt drog isär skynket för att visa honom blev han mörk i synen. ”Ser du inte att det är rikets pengaskrin du har där och att det är tomt?” frågade han med ångest i rösten. ”Vad ska vi köpa mat för nu? Hur ska vi få vapen att freda oss med?” Hon förberedde sig att överväldiga honom med högstämda fraser, men redan innan hon själv sett ned i byltet hade hon förstått att han hade rätt.

Den fasansfulla nykterheten kom krypande.

Ve Lena! Ve oss alla!

Ve, o ve!

————————–

Anmärkningar. Man kunde tycka det är okänsligt att resonera kring sitt lands väl och ve när barn drunknar på Medelhavet. För det första är ett land att leva i och kalla sitt något miljoner och åter miljoner människor lidit, stridit och dött för. Det är, som man sa på sjuttiotalet, småborgerligt och medelklassigt att inte förstå vikten av det. För det andra är jordens lidande inget nytt. Vi kan göra mycket nytta, men att låta jordens alla fattiga – eller i varje fall de med asylskäl – flytta hit är ingen lösning på någonting. Om man ovanpå det uppmuntrar trafiken på Medelhavet, bör man betraktas som moraliskt medskyldig till barnens död.

Ingen har sagt att all invandring ska stoppas. Det handlar om att en helt ohanterlig våg sköljer över oss nu – inte minst för att de flesta andra europeiska länderna stramat åt. Eftersom integrationen av de jämförelsevis få asylinvandrare som kommit de senaste tjugo åren misslyckats rejält, är katastrof när volymerna blir mycket större – och problemen fortsatt tänks lösas med floskler – tyvärr det troligaste scenariot. Om man inte stramar åt på riktigt – vilket man förmodligen kommer att att bli tvungen att göra, men tyvärr onödigt sent.

Citatet från Backanterna är från en översättning och radioteaterbearbetning av Tord Backström från 1959.

Katarina Taikon var från Venus och Palme från Mars

Förr eller senare ska jag sluta skriva om invandring. Under normala omständigheter är det ändå en ganska oviktig fråga. Men just nu går det inte att låta bli. Det är ingen överdrift att det svenska politiska etablissemanget har blivit ett hot mot rikets säkerhet. Jag kan bara inte låta bli att älta frågan: Varför?

Ska våra barn och barnbarn

hata oss och förbanna

för att vi inte hade vett

besinna oss och stanna.

Man tänker lätt på dessa sångrader från kärnkraftsomröstningen. Jag begriper inte hur man skenheligt kan stå och svamla om humanism när det som håller på att hända är att ett radikalt annorlunda Sverige växer fram, ett Sverige som ingen vill ha. Socialdemokraten Johan Westerholm skriver om möjligheten att ge bostäder åt de nyanlända:

Det är rimligt att anta att dessa bostäder kommer uppföras i utkanter av tätorter och inte byggas i redan etablerade bostadsområden. Vi kommer, för att kunna frigöra platser i tillfälliga boenden, behöva bygga låginkomsttagarghetton. Som då rimligtvis bebos av nyanlända. Om de inte väljer att bo kvar i de tillfälliga boendena som inte ens är avsedda för vistelse under längre tid än några månader.

Det är redan bostadsbrist. De flesta nyanlända kan med säkerhet väntas hamna i mycket lång arbetslöshet och kommer inte att ha råd att efterfråga befintliga bostäder. Alltså: favelor. I den här takten handlar det om betydligt fler än hundratusen personer per år.

Få svenskar verkar förstå vad detta kommer att innebära. De kommuner där de flesta av de asylinvandrare som kommit de senaste tjugo åren bor är idag kraftigt subventionerade av övriga kommuner. Om alla områden blir lika invandrartäta kommer detta naturligtvis inte att kunna fortsätta. Ordentligt försämrad offentlig service och ganska många förlorade arbeten är den oundvikliga följden, även om ökad upplåning kan fördröja, men samtidigt förvärra, skeendet. Avgiftsbelagd skolmat är bara förnamnet. Och detta på grund av politiska låsningar och en curlad politikergenerations sentimentalitet! Det är ju inte oundvikligt. Inget annat EU-land har i närheten av sådana strömmar per capita som Sverige.

Ovanpå det rent ekonomiska: Vad händer när man sammanför så många unga män i halvmisär utan framtid? Som bekant är det tårdrypande urvalet av bilder i media förljuget. Fotograferna måste leta länge innan de hittar de barnfamiljer de brukar visa. I verkligheten är, enligt tyska ARD, åttio procent unga män. Ett besök på Malmö central motsäger inte den bilden. Det är en explosiv cocktail att samla så många frustrerade unga manspersoner i getton. Det känns, för att uttrycka sig försiktigt, osvenskt med upplopp, vattenkanoner och kravallpolis. Men fortsätter det så här kommer vi att behöva vänja oss.

Nej, detta är inget bra sätt att hjälpa jordens fattiga och förföljda.

Situationen är ohållbar. Det har självaste statsministern sagt. Var det ett rop på hjälp från en man som sitter i den politiska taktikens rävsax? Det ser ju egentligen illa ut om den högste ansvarige säger att situationen är ohållbar men sedan bara vidtar några kosmetiska åtgärder, som han själv erkänner att de inte kommer att räcka. Kanske vill han att vi ska sätta så mycket press på honom att han blir tvungen att lösgöra sig från det dåliga sällskap han hamnat i. Rörande förstås, men det inger inte riktigt samma respekt som ”Jag kom, jag såg, jag segrade.”

Jag funderade över orsakerna till detta så specifikt svenska haveri när jag såg Lawen Mohtadis och Gellert Tamas’ dokumentär Taikon från i år.

I filmen ställs den kända romska författarinnan Katarina Taikon mot Olof Palme. 1969 sökte fyrtiosju franska romer asyl i Sverige. Taikon, vid tiden känd förkämpe för sina stamfränders rättigheter, tog deras parti, men Palme sa nej. Taikon rörde upp himmel och jord, skrev i tidningar och ordnade demonstrationer. Men ingenting hjälpte.

För oss som mest minns Katarina Taikon som författarinna till barnböckerna om Katizi ger filmen en rikare bild: en enträgen kämpe för romernas förbättrade livsvillkor av det där snittet som förekom på sextio-sjuttiotalet, som Sara Lidman och Tage Danielsson. Hon var med och drev folkhögskola för analfabetiska romer, skrev böcker, träffade Martin Luther King och bråkade med Ivar Lo. Hon hade trovärdigheten hos den som verkligen kommer från botten: född i ett tält, uppvuxen först på barnhem och sedan i husvagnar. Det var lätt att tycka om Katarina Taikon. Hon hade värme och patos. Som en bild av allt vi vill minnas från sextioåttatiden stod hon rakryggad på Sergels torg med megafon i hand och krävde att Palme skulle se till människovärdet.

Men han såg till något annat också. De fyrtiosju, som de kallades i pressen, ville ha asyl för att de nekats skola och fast bostad i Frankrike. Det är lätt att förstå och känna med deras förtvivlan, men skulle detta ha blivit giltiga asylskäl skulle huvuddelen av Europas romer, vid tiden kanske en och en halv miljon, ha haft rätt att ta del av den expanderande svenska socialstatens välsignelser. Det skulle helt enkelt inte gå.

Detta är två förhållningssätt, Taikons och Palmes. Inget av dem är fel, men de måste komplettera varandra. Jag satt där biomörkret och tänkte att jag förstod vad som hänt i Sverige just nu: Taikons perspektiv har tagit över helt. Jag minns att jag gick från filmen med en stark längtan efter grå kostymer.

Det är ju inte någon opportun iaktagelse, men är inte Palmes och Taikons olika attityder misstänkt lika det man en gång kallade manligt och kvinnligt?

Är det en slump att denna masspsykos, för att tala med Tino Sanandaji, drabbat just feminismens stamort på jorden? Är orsaken helt enkelt en överdos av kvinnlighet. I så fall riskerar invandringsdebaclet att bli den svenska feminismens allvarligaste nederlag.

Nog är det något kvinnligt i att säga att ”svaga grupper inte får ställas mot varandra” ? Ett manligt resonemang inbegriper det enkla faktum att allt i princip innebär prioriteringar.

Det kvinnliga ser den lidande enskilde framför helhetens funktion; det manliga gör tvärtom.

Det kvinnliga skyr att tala om människor som ”volymer”. Det manliga förstår att vi ibland måste se opersonligt på varandra. Föreställningen att man kan ömma personligen för alla människor är lite lik den barnsliga tron att jultomten skulle hinna hem till alla på en enda dag.

Nej, förlåt mig! Jag lät associationerna springa iväg. Det finns en oherrans massa kloka kvinnor och en oherrans massa korkade män – och vice versa. Det jag beskriver ovan är att kvinnor, som genom århundradena varit underordnade, fått en position som liknar barnets. Det är oroande att de feminister man ser inte gör upp med denna kvinnoroll utan insisterar på att den är mänskligt universell. Om de vill ha halva makten ska de minsann ta halva ansvaret – också för de  besvärliga besluten!

Jag hoppas alltså att det är glasklart att jag inte är ute efter någon sorts biologisk determinism. Jag kan dock inte låta bli att använda det kvinnliga och manliga som metaforer i det följande.

I Mozarts och Schickaneders berömda opera Trollflöjten från 1791 prövas den ädle prins Tamino genom att tvingas vara helt tyst vid mötet med sin älskade Pamina. Publiken vet att tystnaden är villkoret för att de ska få varandra. Den vise trollkarlen Sarastro, som har dem båda i sitt våld, har ordnat det så. Pamina vet inte och blir förtvivlad och tror att Tamino inte älskar henne längre. Hon vill ta livet av sig, men det enda Tamino kan göra är att tigande se på medan hon bönfaller honom att svara. Han består provet – manligen, som man sa förr – och de kan till slut förenas.

Sarastros krav på Tamino kan sammanfattas: ”Sei ein Mann!”. (”Var en man!”) Lyssna inte på den kvinnliga ack så hjärtevarma kortsiktigheten! Du har ansvaret för helheten. Det är genom att genom att tukta dina impulser du verkligen kan skydda henne.

Eftersom migrationsströmmarna bara blir intensivare, kommer förr eller senare de svenska politikerna att bli tvungna att ta tjuren vid hornen. Det är förstås skrämmande för den som vant sig vid att vara Mr. Nice Guy, men Johan Westerholm menar att den här senaste tandlösa överenskommelsen är en uppmjukning inför det nödvändiga. Han har rätt i att all logik pekar ditåt, men jag börjar bli rädd att kraften saknas. Dagens curlade politiker har aldrig ställts inför ett problem där så hårda beslut krävs – hårdare ju längre man väntar. Kan de mogna?

I varje fall hoppas jag att det bland spinndoktorerna, som de anlitar, finns en Sarastro som kan bereda dem på den prövning som den nödvändiga tillnyktringen kommer att innebära, för det kommer sannerligen inte att bli lätt att avvisa tusentals. Någon som med lugnt allvar i rösten kan förmana:

Sei ein Mann!

Det gäller även Åsa Romson.

Anmärkning . Den som till äventyrs ännu inte fattat att det är allvar uppmanas att läsa Peter Santesson på Demoskop, Tino Sanandaji på Handelshögskolan i Stockholm Anna Dahlberg på Expressen eller Widar Andersson på Socialdemokratiska Folkbladet i Östergötland.

I väntan på islossning eller Vem urinerar på vem i migrationsdebatten?

En gång blev de svenska politikerna galna. De psykologiska mekanismerna bakom detta kan man fundera över, men med berått mod var de faktiskt beredda att ge bort Sverige till en liten rännil av människor från tredje världen – en liten rännil i världen – men en mäktig flodvåg i förhållande till Sverige. Någon egentlig nytta skulle det inte vara med det. Ville man hjälpa fattiga och betryckta fanns betydligt effektivare sätt. Trots att den enda tydliga effekten skulle bli att det en gång rika Sverige blev ett tredje världen-land mitt i Europa, insisterade politikerna på att de av höga moraliska skäl var tvungna att göra som de gjorde. De som protesterade avsnoppades som lantliga bakåtsträvare som inte fattar hur man beter sig i stora världen.

Nej, det där var förstås inte riktigt sant. Det har inte hänt. Det händer just nu.

Eller? Jag kan ju egentligen inte veta om det är en överdrift. Vissa säger att det är så. Alla går inte hela vägen till att säga ”tredje världen-land”, men att det våra folkvalda just nu verkar helt beredda att kasta oss in kan stå oss dyrt menar de definitivt. Andra påstår att oron är starkt överdriven.

För att lista ut vem som har rätt går jag, som man gör i vissa brottsfall, på trovärdighet, och saken är då faktiskt inte så svår att avgöra.

I tevedebatten i SVTs Agenda 11 oktober fick Gustaf Fridolin gå tjugo år tillbaka i tiden, till bosnienflyktingarna, för att hitta exempel på invandrargrupper där integrationen lyckats någorlunda. (Han drämde också till med chilenarna för mer än fyrtio år sedan.) Hans ton var mästrande. Han kunde inte nog understryka vilken förolämpning det var mot de invandrare som går till jobbet varje morgon att en antyda att det kunde finnas problem. Talar man så om man innerst inne tror på vad man säger?

Att läsa hans partikamrat, Josefin Utas, kommunalpolitiker för Miljöpartiet i Sollentuna, är som att vända på en hand:

Sverige är satt under press genom den stora flyktingtillströmningen. Många som bor här är oroliga för hur det kommer att påverka landet. I detta läge framställs det svenska välfärdssystemet – både i stora delar av media och från politiskt håll – som om det vore en aldrig sinande källa. Inställningen speglar en bristande förståelse och respekt för både systemet och för dem som upprätthåller det.

Märk väl: Detta är skrivet av en miljöpartist! Utan svavelosande eder beskriver hon en befogad oro hon vet att människor känner. Det är klokt skrivet. Det modigt och respektingivande, eftersom hon inte fegar ur på minerad mark.

ETC, organ för Twittervänstern, har skrivit en migrationsbilaga, där mycket tunna argument används för att försöka leda i bevis vilken vinst invandringen skulle vara för Sverige (som om ett så komplext fenomen som invandring kunde vara entydigt bra eller dåligt!). Men låt oss för den här gången skippa vederläggningen av detaljer! För mig räcker det att jag på de glest skrivna trettio sidorna hittar olika varianter på orden ”rasism” och ”rasist” trettiotre gånger. Så skriver inte den som tror att argumenten håller.

Summa: 3-0 till lag ”Det kommer att bli problem”, där två av poängen förtjänats genom självmål av lag ”Det här blir hur bra som helst”.

Jag kunde fortsätta, men budskapet har väl gått fram. Jag är knappast ensam om att se det på det här viset. I varje parti, utom möjligen V, är jag säker på att det finns desperata gräsrötter som ser samma sak, särskilt om de råkar ha ansvaret för kommunal ekonomi.

Våra valda ombud leker med elden. Något dramatiskt har hänt de senaste månaderna. Europas yttre och inre gränskontroller har brutit samman. All världens fattiga kan i princip komma hit och göra anspråk på välfärdssystemens tjänster. Alla kommer inte att ta sig just till oss och alla kommer inte att släppas in, men det blir tillräckligt många för att det ska vara en omöjlig ekvation.

I princip kunde man ju tycka att vi i namn av alla människors lika värde borde bjuda in alla dessa fattiga till vårt land, oavsett konsekvenserna, men varför har vi i så fall inte gjort det tidigare? Borde inte ett så extremt steg föregås av demokratisk debatt och allmänt val?

Men jag hade en tanke med att skriva inledningen i förfluten form. Det här kommer faktiskt att bli historia – förmodligen snarare än många tror. Sådana här processer ser ju alltid så märkliga ut i efterhand. Fattade de verkligen inte? Hur kunde de vara så dumma? Tänk på hur Decemberöverenskommelsen en dag bara försvann! Eller tänk på tulpansvindeln!

Logiken talar för att de kommer att ta sitt förnuft tillfånga. Jag tror Widar Andersson i Folkbladet har helt rätt när han menar att knasigheterna sjunger på sista versen.

Sannolikt väntar regeringen i ett par veckor tills Migrationsverket kommer med nästa prognos. Har inte volymen minskat märkbart då så kommer nästa batteri av åtgärder. Då tror jag inte vi ska utesluta att regeringen använder sig av Utlänningslagens möjlighet att meddela stopp för uppehållstillstånd för i praktiken alla som inte kan klassas som konventionsflyktingar.

Så visst finns det hopp. Förnuftet segrar oftast till slut.

Vänta, jag är inte riktigt färdig än.

Även om det bara kan sluta på ett sätt har vi fått se våra politiker, och en del andra kollaboratörer, från deras absolut sämsta sida. De borde skämmas riktigt ordentligt för att de dragit landet ut i det här – som den som kört i hundrafemtio utanför ett dagis!

Innan de slutgiltigt insett vartåt det barkar, rekommenderas att tala med dem på följande sätt, inspirerat av Kjell Bergqvist:

Tänk på väljare som hänger löst på sina jobb eller redan är arbetslösa! De ser hur politiker sprätter iväg pengar som i inget annat EU-land – till förmån för något som ändå bara är en pytteliten rännil av dem som behöver det. De andra får minskade anslag. Det verkar inte finnas någon gräns för denna så missriktade välvilja. Kommer det att finnas några pengar kvar för inhemska arbetslösa? För pensioner?

Om dessa väljare röstar på Sverigedemokraterna, ska man då kalla dem rasister?

Gör så här istället: Gå ner på boulebanan en torsdagskväll i Munkfors och… 

… ja, ni vet ju vad han sa, Bergqvisten.

Det vore lika empatiskt men ärligare.