Dionysos i de beskäftiga önsketänkarnas land

De grekiska gudarna krävde att man dyrkade dem. Det fick konung Pentheus erfara, som framgår ur Euripides’ tragedi Backanterna från 406 f.Kr. Det var Kaos’ gud, Dionysos, han vägrade tillbe, och straffet blev hårt.

Kadmos: O bittra sanning som för sent går upp för dig!

Agaue: Säg ut! Mitt hjärta sprängs av hemska aningar.

Kadmos: Du själv och dina systrar är hans banemän.

Agaue: Då är det alltså Dionysos som förgjort oss!

Kadmos: Han förorättades. Hans gudom blev förnekad.

Agaue: O Pentheus, hade du väl skuld i min förvirring?

Kadmos: Ni hade båda skuld – ni fruktade ej gud.

Hämnden bestod i att konungens mor Agaue och hennes systrar slogs med vansinne, så att de gav sig ut i naturen som vilda, dansande tillbedjare, menader. Även Pentheus’ förstånd förmörkades. Han klädde sig med gudens benägna bistånd i kvinnokläder och gick för att spionera på sin mor och de andra menaderna. Men de upptäckte honom och slet honom i sitt vansinne i stycken. Ve, o ve!

I tragedins slutskede står Agaue fortfarande rusig av upptåget och visar för sin far, Kadmos, upp sin son Pentheus’ huvud inslaget i ett bylte. Medan kvinnorna slet Pentheus i stycken hade Dionysos förvridit deras ögon så att de trodde att han var ett lejon, vars huvud Agaue stolt nu förevisade sin far. Gradvis går det upp för henne vad byltet egentligen innehåller. Ve, o ve!

Låt oss tänka symboliskt: Varför ska man dyrka Kaos? För att Kaos är livgivande! Varför skulle man inte vilja dyrka Kaos? För att Kaos är farligt! Men det är en felsyn: Att dyrka är att erkänna makt. Man bör inte ignorera de krafter som styr universum. Gör man det, slår de tillbaka skoningslöst.

Tänk om det är vad som hänt i Sverige idag: Den lugna socialstatens människor har trott sig stå över Kaos och straffas hårt.

”Svenska barn är mörka i synen” säger Jesper Juul  på SVTs hemsida:

Att vi uppfostras att förtrycka aggressioner får allvarliga konsekvenser, som näthat. Det menar den kontroversiella danska familjeterapeuten Jesper Juul. Och riktigt dåliga på att hantera detta är vi i Sverige.

– Jag har länge märkt att många barn i de stora svenska städerna är alldeles mörka i synen, det är något som jag inte ser i Köpenhamn, Berlin eller Rom. Men det är väldigt logiskt, för den svenska konsensusen är en snällhetens konsensus, säger Jesper Juul.

Snällhetens konsensus! Ängslans konsensus! Det beskäftiga önsketänkandets konsensus!

Svenska barn har nästan slutat att leka oövervakat i grupp. Och då är möjligheten borta att på egna villkor, på eget ansvar, utforska sin frihet – och sitt kaos! Föräldrarna har i all välmening – till skada även för sig själva – hindrat barnen från att oförmedlat möta världen så som den ser ut.

Detta innebär förmodligen att barnen får färre tillfällen att mobba varandra, men är det verkligen ett pris värt att betala?

I Dagens nyheter skriver Niklas Orrenius om en pojke med mörkt skinn som blivit kallad ”brun banan” i skolan. Naturligtvis var det tråkigt för honom, liksom att bli kallad värre saker, men bara en bit längre ned i texten visar det sig att tillvitelsen är första ledet i ett resonemang som leder till: Förintelsen…

En läsare bereddes plats att skriva på DN Åsikt – en sorts DN Debatt för särskilt utvalda insändarskribenter. Hon hade retat sig på att någon ville ha specialklasser för högbegåvade. ”Betyder det att även ett motsatt begrepp finns, d.v.s ‘lågbegåvad’?” frågade hon retoriskt…

Lilla gumman…

Svensken tror att alla livets kantigheter och orättvisor bara finns där för honom att med ett enkelt trollslag avlägsna. Han har slutat att lära sig något av det mångskiftande, kaotiska livet. Han respekterar det inte längre. Han mästrar det. (Och varför då stanna vid svenskarna, när man kan lära ut sin enkla moral till hela världen!)

Men Dionysos tillåter ingen sådan hybris…

Jag tror det gick till så här när straffet kom.

Dionysos, som lätt slunkit över Öresundsbron, hamnade på en stor föreläsning på Malmö Arena. Det var kick-off med Migrationsverket. En käck kvinnlig föreläsare, konsult i ”inkluderade organisationsteori” och ruskigt dyr, bad publiken att tänka på en barnfamilj. Hon broderade ut hur de åkt på semester och hur de åt frukost. Plötsligt spände hon ögonen i sina åhörare och inskärpte: Föräldrarna hette ”Åke och Erik”.

Ett sus gick genom publiken. Klirrande föll förvåningen. Usch, så fördomsfulla de var, intygade de alla för varandra med förlägna skratt. Alla hade de tänkt sig familjen som mamma-pappa-barn. Inte tänkte de på handikappade heller, eller scientologer, eller ens rödhåriga! Å, vad lätt det är att luras av sina inre föreställningar till obehagliga fördomar mot homosexuella och andra eftersatta grupper! Det här var verkligen ett område där man måste jobba med sig själv.

Det som besvärade Dionysos allra mest var det uppblåsta, fnissiga samförståndet. Alla kände sig duktiga när de med låtsat förlägna skratt erkände att de gått rakt i den ”heteronormativa” fällan. Dionysos kände igen mallighet förklädd till självironi när han såg den!

Han kunde inte låta bli att hånfullt fråga om det var ”okej” – han hade just lärt sig det ordet – att förutsätta att vinfläckar orsakats av rödvin, men han tappade alldeles sugen när ingen förstod ironin utan istället började bre ut sig om att vanliga Staffanstorpsbor säkert tänkte på rödvin från en svennig Mauro Primitivo-box och då exkluderade dem som drack rosa champagne…

Guden var arg så att han skakade när han lämnade lokalen. Vad visste dessa människor i detta land om frihet? Inte den ynkliga gör-vad-du-vill-friheten, utan den frihet som kan famna världen? Den frihet han krävde av människorna! Hela det kalejdoskop av livet han stod för trodde de att de desarmerat med några gottköpsvisdomar! De hade ju helt slutat dyrka och frukta honom honom!

Hans hämnd skulle bli gruvlig. Han hatade redan hela detta land. Även om det skulle finnas de som inte var sådana som dessa han först stött på, var alla medskyldiga till att låta sådan här vidrig blasfemi gå ostraffad.

Med gudomlig näsa sniffade han sig till invånarnas, och särskilt deras politiska klass’, ömma punkt. De visste egentligen inte så mycket om världen och hade skaffat sig en tudelad bild: Det fanns den ”rika världen”, där allt var ungefär hos dem, och så fanns det ”de fattiga”, som de aldrig träffade men var säkra på att de levde under oacceptabla förhållanden. De kunde aldrig tänka på ”de fattiga” utan att fantisera om olika sätt att hjälpa dem, och den där hjälpen tenderade alltid att handla om att låta dem flytta till den rika världen – naturligt nog eftersom de föreställde sig den fattiga världen som enbart jämmer och elände.

Lyckligtvis för innevånarna fanns det sedan länge politiska mekanismer som hindrade invånarna från att leva ut sina fantasier. Landet var litet, och en smula eftertanke gav vid handen att det knappast var realistiskt att låta så många flytta in. Men Dionysos insåg att här fanns en svag punkt.

Han begav sig till Riksdagen i Stockholm.

Han började med att viska ”alla människors lika värde” i örat på en miljöpartist, och hastigt och lustigt blev det lagfäst att alla i hela världen som kunde ta sig innanför rikets gräns skulle få sjukvård – oavsett om de var där lovligen eller ej. Vägen till landets ekonomiska ruin var anträdd.

Han lät en dimma breda ut sig som inplanterade budskapet ”varje människa är unik” i tankarna hos de folkvalda. Plötsligt blev det omöjligt för någon att hävda att det fanns en gräns för antalet människor från den fattiga världen som landet kunde ta emot. Folk var ju inte siffror i ett Excelblad, utan enskilda människor.

Dionysos myste satyriskt. Nu blev de marinerade i sin egen självhögtidlighet! Eftersom det fanns väldigt många fattiga, som gärna tog del av det rika, men ack så lilla, landets generösa bidragssystem, knackade allt fler på dörren.

Av en rågblond menad som hette Magda släpptes de alla in och fick en bamsekram och en rejäl slant ur rikets pengaskrin, som särskilt för tillfället ställts på vid gavel. Efteråt mindes alla de fattiga med ett svårfångat obehag den säregna blandningen av extas och sentimentalitet som glödde beslöjat i hennes annars så tomma blick.

När rapporterna började trilla in om att kommunerna inte klarade sina uppgifter, eftersom de varit tvungna att skicka allt mer av sina skatteintäkter till pengaskrinet, brast en annan blond menad, som hette Johanna, i gråt. Dionysos smög sig oroligt nära henne för att möjligen sticka till henne något tröstande ord om ”värdegrund”, men han blev helt lugnad när hon jämrade fram: ”Jag blir så ledsen när jag tänker på alla som inte lyckas ta sig hit.”

Det satyriska leendet blev allt bredare.

Det är en subtil konst att straffa människor genom att gradvis driva dem till extas. Det får inte gå för fort, för då kommer de utsatta inte att skämmas efteråt. Men tas det i många små övergångar kommer de att tro att det var frivilligt och ta ansvaret på sig. Och långsamt styrde Dionysos dit han ville.

”Halleluja!” sjöng de till slut alla och dansade ut i de tomma skogarna. Vilka är vi att göra anspråk på ett land? Alla är lika! Alla är unika, och har lika stor rätt till jorden som vi. ”Och förresten”, sa de, ”vilka är egentligen ‘vi’? Det finns inga ‘dom’ och följaktligen inget ‘vi’! Romerna som ockuperat Malmö stadshus, varför skulle de ha mindre rätt till det än någon annan?”

”Vi har fått det bästa betyg ett land kan få” ropade  Aftonbladets förblindade menad Lena Mellin, som tillstött när de lämnade Riksdagen. Tänk att så många velat flyttat hit! Hon närmade sig sin ledare, statsminister Stefan av den sorgliga skepnaden, med ett bylte i händerna. Triumfatoriskt ropade hon ut: ”Detta är all jordens grymhet, intolerans och hat. Detta har vi samlat upp på heden och ska nu ge det en slutgiltig begravning.”

Men när hon stolt drog isär skynket för att visa honom blev han mörk i synen. ”Ser du inte att det är rikets pengaskrin du har där och att det är tomt?” frågade han med ångest i rösten. ”Vad ska vi köpa mat för nu? Hur ska vi få vapen att freda oss med?” Hon förberedde sig att överväldiga honom med högstämda fraser, men redan innan hon själv sett ned i byltet hade hon förstått att han hade rätt.

Den fasansfulla nykterheten kom krypande.

Ve Lena! Ve oss alla!

Ve, o ve!

————————–

Anmärkningar. Man kunde tycka det är okänsligt att resonera kring sitt lands väl och ve när barn drunknar på Medelhavet. För det första är ett land att leva i och kalla sitt något miljoner och åter miljoner människor lidit, stridit och dött för. Det är, som man sa på sjuttiotalet, småborgerligt och medelklassigt att inte förstå vikten av det. För det andra är jordens lidande inget nytt. Vi kan göra mycket nytta, men att låta jordens alla fattiga – eller i varje fall de med asylskäl – flytta hit är ingen lösning på någonting. Om man ovanpå det uppmuntrar trafiken på Medelhavet, bör man betraktas som moraliskt medskyldig till barnens död.

Ingen har sagt att all invandring ska stoppas. Det handlar om att en helt ohanterlig våg sköljer över oss nu – inte minst för att de flesta andra europeiska länderna stramat åt. Eftersom integrationen av de jämförelsevis få asylinvandrare som kommit de senaste tjugo åren misslyckats rejält, är katastrof när volymerna blir mycket större – och problemen fortsatt tänks lösas med floskler – tyvärr det troligaste scenariot. Om man inte stramar åt på riktigt – vilket man förmodligen kommer att att bli tvungen att göra, men tyvärr onödigt sent.

Citatet från Backanterna är från en översättning och radioteaterbearbetning av Tord Backström från 1959.

Annonser