Den som skalar lök börjar gråta – Hjalmar Gullberg och sentida svensk politisk kultur

Tag varning av Örtstedts öde! vill jag utropa när jag läser Hjalmar Gullbergs diktsamling  Ensamstående bildad herre från 1935. Hade Åsa Romson läst sin Gullberg bättre kanske hon hade sluppit stå där med gråten i halsen.

I inledningen ligger den tanige läroverksadjunkten Örtstedt sömnlös i sin säng och lyssnar ut i natten. Det är ekande ensamt i ungkarlslyan. Grannen ovanpå, en levnadsglad gamäng, kommer hem med buller och bång men är denna gång för full för att väsnas ytterligare innan han stupar i säng, något man förstår av sammanhanget att han brukar.

Men det kan göra detsamma. Örtstedt är inte sömnlös av buller. Han hålls vaken av vissheten att livet gått honom förbi.

Lite längre fram i boken lyckas han tydligen somna, för i drömmen kommer brevbäraren med ett märkligt paket från filosofen Kant i den anrika staden Königsberg.

Han granskar lådan vid sin fönsternisch.

Det står som innehåll: DAS DING AN SICH.

 

Kring tinget i sig själv, de vises sten,

är sinnevärlden blott ett brokigt sken.

Det är verklighetens innersta kärna, tinget i sig, Das Ding an sich, han fått med posten. Efter en stunds funderande returnerar han det till Königsberg.

Klokt, eftersom Das Ding an sich inte är för mänskliga ögon. Kant menade, likt så många filosofer, att vi aldrig kommer till den innersta kärnan.

Även om uttrycket är hans, är tanken om Das Ding an sich är inte originell för Kant. Problemet är lika gammalt som filosofin. Vad är egentligen det som är? Det enda vi upplever är ju vad vi får reda på genom våra sinnen. Det kan ju lika gärna vara en illusion. Och om vi avslöjar illusionen, hur vet vi att det som kommer istället inte också är illusoriskt? Sanningen, Das Ding an sich, sitter längst inne i en lök med oändligt många skal.

Men boken handlar egentligen inte särskilt mycket om Das Ding an sich utan om hur Örtstedt går runt och olyckligt ser på alla andra som lever. De blir för fulla på fester, imponerar på damer och gör karriär trots att de var dåliga i skolan. Själv lever adjunkten ensam i ett tankens ingenting.

Vad har nu detta med Åsa Romson att göra? Jo ersätt nu Das Ding as sich med ”Principen om alla människors lika värde”!

Eller, egentligen, det handlar ju inte bara om Åsa Romson utan om den politiska kultur som så smått började med Olof Palme och sextioåttarörelsen och som led ett sådant snöpligt nederlag där på presskonferensen i november 2015, när den fick erkänna att det även för Sverige, där politik är att vilja, finns verkligt existerande gränser för vad som är görbart och möjligt. Den politiska kultur som fick sin höjdpunkt med genusdagis och mångfaldsplaner.

Inget fel på principen om allas lika värde! Men man får bilden av en samtida svensk offentlighet som alltmer börjat tro att att svaret på gåtan om livet har ett svar, som liksom ligger allra längst bakom allt det vi ser. Jag tror inte ens att det är så viktigt att det oftast är Principen om alla människors lika värde som man tror är detta svar. Huvudsaken är att det tillåter en att stanna i huvudet och inte korskontrollera med verkligheten innan man skapar sina ”värderingar”.

Men då ska man erinra sig Örtstedts öde. Tron på det underliggande, på strukturer leder till ensamhet. Sanningen sitter inte längst inne i en lök. Sanningen existerar mellan oss.

Jag stod på en tågperrong och väntade på ett starkt försenat tåg. En kvinna i fyrtioårsåldern stod och petade lite i sina långa, blonda lockar. Hon log och sa till en man som möjligen var hennes: ”rrriioligt”. Skånskan värmde och gladde mig, som vuxit upp i Kristianstad. Mannen skrattade och lutade sig bakåt så att han bredbent stödde sig på hälarna. Den skäggstubbiga hakan sköt fram. Hur många generationer fryntliga bönder är han den sista länken i? tänkte jag då tåget äntligen gled in vid perrongen.

I min ränsel låg Nina Björks feministiska ungdomsverk Under det rosa täcket från 1996. Hon är ohejdat hånfull mot de kvinnor som vittnar om att de blev sävliga och i behov av beskydd under tiden strax efter att de födde barn. Sådant ska man ställa sig över, menar Björk; det är ett villkor för att vara fri. I några riktigt plågsamma passager funderar hon över hur mycket hennes längtan efter kärlek och sex måste stå tillbaka för det feministiska teoribyggets skull.

Finns det verkligen något att lära av Nina Björks bok som är applicerbart på den vardagliga värld där fryntliga skåningar kan ge glädje? Visst kan man se på under- och överordning, på förutfattade meningar och de där ”normerna”. Men kan man inte utan betänkligheter njuta av en ljuslockig kvinnas dialekt har man faktiskt inte förstått någonting.

Akademiska uppsatser och kolumner i tidningarna jäser över av stolthet över att genomskåda. Men glöm inte att Örtstedt straffas med ensamhet för att han inte vågar se och acceptera världen där den verkligen finns utan letar i abstraktioner. Nina Björk har säkert många fler vänner än Örtstedt, men i sina tankar är de lika ensamma.

Thomas Gür skriver i Svenska dagbladet 23 november 2015: ”Den stökiga tiden kräver ett nytt ledarskap”. Under några decennier efter andra världskriget har den politiska klassen, och faktiskt en stor del av den övriga befolkningen, gradvis kunnat anamma en världsbild med väldigt liten verklighetskontakt men med desto svulstigare ideal. Mycket tyder på att detta inte går längre.

Det gör ont när knoppar brister. Men Örtstedts svindlande ensamhet kan kanske hjälpa fram insikten att det är värt att lämna den puerila idealismen. Att handla i ständig dialog med världen är, till skillnad från att från ritbordet försöka skapa ”en annan värld”, en lärorik och gemensamhetsskapande verksamhet.

Och alldeles utan ära är det inte: Tron på en sanning som finns mitt ibland oss kräver mod, det mod den stackars Örtstedt saknar.

Annonser