Medlemmar i Borgerlig Framtid, så ger vi Markus Uvell fel om oss

Jäääääääääääääääääääääääävlar!!!!

Markus Uvell, borgerlig opinionsbildare, sågade vårt parti Borgerlig Framtid (BF) i en längre text den 29 augusti: Nej, Borgerlig Framtid har ingen framtid.

Vi blev så nedslagna, så nedslagna.

Nej, det blev vi förstås inte. Sågning eller ej, vi är fortfarande så små att vi blir riktigt glada när någon uppmärksammar oss, särskilt en så inflytelserik person.

Förmodligen vilar de andra partierna på hanen när vi skriver debattartiklar. Hur välformulerat ett svar än är, är fortfarande bästa taktiken att ignorera oss.

Så tack Markus Uvell! Du visade att vi börjar betyda något.

Men, i alla fall, texten innehöll en del matnyttigt. Den kritik vi bör ta allvarligast på är att vi saknar vad man kan kalla en ”sälfråga”.

Sälfråga är något ett gammalt parti kan ha men inte behöver. Men ett nytt parti nästan måste ha en. Det handlar om att ta sig ut ur det Moment 22 som alla mycket små partier sitter fast i: För att folk ska vilja rösta på en måste man vara så stor att man är ett realistiskt alternativ. Men för att vara ett realistiskt alternativ måste folk vilja rösta på en.

Det sker genom en snöbollseffekt: Folk upptäcker plötsligt att det i deras omgivning finns folk som säger att de ska rösta på de lilla partiet. Om partiet just då har svaret på en fråga som många tycker är viktig, sälfrågan alltså, så är det stor sannolikhet att man själv börjar göra samma sak, och så är det igång. Vem som helst som räknat på kedjereaktioner i skolan vet att det funkar om varje ny röstare i genomsnitt övertygar mer än en till. Då blir effekten explosiv. Annars dör allt som en brasa i sur ved.

Miljöpartiet kom ju in i riksdagen 1988 för att det då råkade gå dödlig sälepidemi, som man först trodde var orsakad av miljögifter. Det engagerade folk. SD:s sälfråga är som bekant invandringen, Centerns på sin tid kärnkraften, Moderaternas skatterna och fonderna, men vilken är vår sälfråga?

Frågan har diskuterats fram och tillbaka inom partiet. Vi skiljer faktiskt ut oss genom att vilja ha frivillig sambeskattning, men, noga räknat, det är nog lite för tekniskt. Och när folk väl förstår vad det betyder, kan vi få många emot oss … Vi är grönblå, dvs. både borgerliga och miljövänliga … njae, det tar liksom inte fyr … zzz …Vi vill ha ordning och reda i skolan … zzz zzz … och hårdare straff … zzz zzz zzz… Hört det förr?  zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz  …

Vakna BF-are! Sälfrågor är som kärlek. De kommer om de kommer – om man inte verkar för desperat. Och tänker ni efter, så har det redan kommit flera stycken!

Ser ni där borta, hon med den trötta men intensiva blicken! Hon som står framför den där väggen med så konstfullt formade L! Ser ni hur hon bråkar med sin partiledare? Han tycker man ska tala med SD. Det tycker inte hon.

Trots att det reella innehållet är noll genomfars hennes lilla parti av konvulsioner. Landet må brinna och alla dess invånare kastas ut i ekonomisk kris, det är ingenting. Kriget må komma, här är det principer som gäller. SD ska isoleras!

Allt i detta land kretsar sedan valet runt SD – paradoxalt nog för att de andra partierna försöker låtsas som att partiet inte finns.

Det är så provocerande dumt att det räcker som sälfråga: Börja tala med SD! Sluta med sandlådan! Väljer du BF får du resultatinriktad,  verkligt borgerlig politik som inte låter sig skrämmas till passivitet av vänsterns illistiga bannbullor. I en demokrati bemöter man åsikter genom debatt, inte genom listor över misshagliga partier och sajter.

Migrationskostnaderna skenar. Hushållens skuldsättning bara ökar och ökar. Mörka moln tornar upp sig för svensk ekonomi. Det brinner allt fler bilar i förorterna. Ryssland har utvecklat en ny aggressivitet.  Vi kommer att behöva vuxna politiker.

Det är gastkramande att föreställa sig att dagens politiker, opposition likaväl som regeringen, skulle leda landet i svåra tider. ”Feministisk utrikespolitik”? Hjälp!

Sälfrågan ”behandla SD nyktert” är, trots att den kan verka perifer, faktisk outtömlig. Tag vilken fråga som helst som regeringen driver – särskilt om den bakas in i budgeten! Vad gör Alliansen? Platt intet! När vi skulle behöva en ansvarskännande, borgerlig politik, hukar C, KD, L och M, fast de kunde ta rodret och styra med hjälp av SD, precis som de gjorde 2010-2014!

Ställ bara frågan om och om igen: ”Ni kan ju ta över! Varför gör ni det inte?” Medborgarna ställer den varje dag. Kan vi kanalisera deras frustration har vi redan en högaktuell roll i svensk politik.

Faktum är att BF redan ifrågasatt SD-nojan i en debattartikel av Josefin Utas och Ilan Sadé  (Expressen 16 september 2016). Bra! Vi är på väg. Dagen efter publicering var det Expressens mest delade artikel. Det här engagerar folk.

Men kan man verkligen ha behandlingen av ett annat parti som en sälfråga? Isolerat är det dömt att misslyckas. Vi måste förstå att härdsmältan kring SD är del i en djupare sjuka. Och då står sälfrågorna faktiskt som spön i backen. Läs bloggen Det Goda Samhället! Eller läs Thomas Gür, Alice Teodorescu, Johan Westerholm och Anna Dahlberg! (Valda delar av Lena Anderssons DN-skriverier går bra de också, men bara valda delar.)

Alla har de stått och med förfäran sett hur politikerna ägnar sig åt sektbeteende och symbolfrågor och missar det viktiga. Förutom att man genomdrivit och misslyckats med en migrationspolitik från någonstans ovan regnbågen, har genus, identitetspolitik, normkritik och liknande av oklar anledning börjat genomsyra hela samhället. Ett och ett kan fenomenen verka välmenande och liksom snälla. Till exempel kan vi nog leva med en ny jämställdhetsmyndighet. Men tillsammans avtecknar sig en infantiliserad kultur, oförmögen att skilja ut väsentligheterna.

Man får bilden av l’ancien régime (”den tidigare regimen”), som man kallade styrelseskicket i Frankrike före franska revolutionen, alltså ett stelnat styre som inte längre löser aktuella problem – det gäller alliansen såväl som de rödgröna. Likt polischef Dan Eliasson med sina tafsa-inte-armband står de alla och viftar med hopplöst irrelevanta svar på tidens frågor.

Det här har genererat en bred strömning vars kraft ännu inte kanaliserats i ett parti. Och här finns utmaningen för Borgerlig Framtid. Om partiet ska fylla den rollen beror på Borgerlig Framtid. Platsen är ledig.

Och sälfrågor finns. Man skulle kunna sammanfatta dem som:

Att få Sverige till sans igen.

Det betyder inte alls att borgerlig miljö- eller familjepolitik är ointressanta. Men allt har sin tid. Vi måste ha riktigt bra svar på det också om vi inte ska bli en dagslända. Men politik är kommunikation, och det alla tänker på måste man tala om. Om man vill ha någon framtid, vill säga.

Annonser

I väntan på islossning eller Vem urinerar på vem i migrationsdebatten?

En gång blev de svenska politikerna galna. De psykologiska mekanismerna bakom detta kan man fundera över, men med berått mod var de faktiskt beredda att ge bort Sverige till en liten rännil av människor från tredje världen – en liten rännil i världen – men en mäktig flodvåg i förhållande till Sverige. Någon egentlig nytta skulle det inte vara med det. Ville man hjälpa fattiga och betryckta fanns betydligt effektivare sätt. Trots att den enda tydliga effekten skulle bli att det en gång rika Sverige blev ett tredje världen-land mitt i Europa, insisterade politikerna på att de av höga moraliska skäl var tvungna att göra som de gjorde. De som protesterade avsnoppades som lantliga bakåtsträvare som inte fattar hur man beter sig i stora världen.

Nej, det där var förstås inte riktigt sant. Det har inte hänt. Det händer just nu.

Eller? Jag kan ju egentligen inte veta om det är en överdrift. Vissa säger att det är så. Alla går inte hela vägen till att säga ”tredje världen-land”, men att det våra folkvalda just nu verkar helt beredda att kasta oss in kan stå oss dyrt menar de definitivt. Andra påstår att oron är starkt överdriven.

För att lista ut vem som har rätt går jag, som man gör i vissa brottsfall, på trovärdighet, och saken är då faktiskt inte så svår att avgöra.

I tevedebatten i SVTs Agenda 11 oktober fick Gustaf Fridolin gå tjugo år tillbaka i tiden, till bosnienflyktingarna, för att hitta exempel på invandrargrupper där integrationen lyckats någorlunda. (Han drämde också till med chilenarna för mer än fyrtio år sedan.) Hans ton var mästrande. Han kunde inte nog understryka vilken förolämpning det var mot de invandrare som går till jobbet varje morgon att en antyda att det kunde finnas problem. Talar man så om man innerst inne tror på vad man säger?

Att läsa hans partikamrat, Josefin Utas, kommunalpolitiker för Miljöpartiet i Sollentuna, är som att vända på en hand:

Sverige är satt under press genom den stora flyktingtillströmningen. Många som bor här är oroliga för hur det kommer att påverka landet. I detta läge framställs det svenska välfärdssystemet – både i stora delar av media och från politiskt håll – som om det vore en aldrig sinande källa. Inställningen speglar en bristande förståelse och respekt för både systemet och för dem som upprätthåller det.

Märk väl: Detta är skrivet av en miljöpartist! Utan svavelosande eder beskriver hon en befogad oro hon vet att människor känner. Det är klokt skrivet. Det modigt och respektingivande, eftersom hon inte fegar ur på minerad mark.

ETC, organ för Twittervänstern, har skrivit en migrationsbilaga, där mycket tunna argument används för att försöka leda i bevis vilken vinst invandringen skulle vara för Sverige (som om ett så komplext fenomen som invandring kunde vara entydigt bra eller dåligt!). Men låt oss för den här gången skippa vederläggningen av detaljer! För mig räcker det att jag på de glest skrivna trettio sidorna hittar olika varianter på orden ”rasism” och ”rasist” trettiotre gånger. Så skriver inte den som tror att argumenten håller.

Summa: 3-0 till lag ”Det kommer att bli problem”, där två av poängen förtjänats genom självmål av lag ”Det här blir hur bra som helst”.

Jag kunde fortsätta, men budskapet har väl gått fram. Jag är knappast ensam om att se det på det här viset. I varje parti, utom möjligen V, är jag säker på att det finns desperata gräsrötter som ser samma sak, särskilt om de råkar ha ansvaret för kommunal ekonomi.

Våra valda ombud leker med elden. Något dramatiskt har hänt de senaste månaderna. Europas yttre och inre gränskontroller har brutit samman. All världens fattiga kan i princip komma hit och göra anspråk på välfärdssystemens tjänster. Alla kommer inte att ta sig just till oss och alla kommer inte att släppas in, men det blir tillräckligt många för att det ska vara en omöjlig ekvation.

I princip kunde man ju tycka att vi i namn av alla människors lika värde borde bjuda in alla dessa fattiga till vårt land, oavsett konsekvenserna, men varför har vi i så fall inte gjort det tidigare? Borde inte ett så extremt steg föregås av demokratisk debatt och allmänt val?

Men jag hade en tanke med att skriva inledningen i förfluten form. Det här kommer faktiskt att bli historia – förmodligen snarare än många tror. Sådana här processer ser ju alltid så märkliga ut i efterhand. Fattade de verkligen inte? Hur kunde de vara så dumma? Tänk på hur Decemberöverenskommelsen en dag bara försvann! Eller tänk på tulpansvindeln!

Logiken talar för att de kommer att ta sitt förnuft tillfånga. Jag tror Widar Andersson i Folkbladet har helt rätt när han menar att knasigheterna sjunger på sista versen.

Sannolikt väntar regeringen i ett par veckor tills Migrationsverket kommer med nästa prognos. Har inte volymen minskat märkbart då så kommer nästa batteri av åtgärder. Då tror jag inte vi ska utesluta att regeringen använder sig av Utlänningslagens möjlighet att meddela stopp för uppehållstillstånd för i praktiken alla som inte kan klassas som konventionsflyktingar.

Så visst finns det hopp. Förnuftet segrar oftast till slut.

Vänta, jag är inte riktigt färdig än.

Även om det bara kan sluta på ett sätt har vi fått se våra politiker, och en del andra kollaboratörer, från deras absolut sämsta sida. De borde skämmas riktigt ordentligt för att de dragit landet ut i det här – som den som kört i hundrafemtio utanför ett dagis!

Innan de slutgiltigt insett vartåt det barkar, rekommenderas att tala med dem på följande sätt, inspirerat av Kjell Bergqvist:

Tänk på väljare som hänger löst på sina jobb eller redan är arbetslösa! De ser hur politiker sprätter iväg pengar som i inget annat EU-land – till förmån för något som ändå bara är en pytteliten rännil av dem som behöver det. De andra får minskade anslag. Det verkar inte finnas någon gräns för denna så missriktade välvilja. Kommer det att finnas några pengar kvar för inhemska arbetslösa? För pensioner?

Om dessa väljare röstar på Sverigedemokraterna, ska man då kalla dem rasister?

Gör så här istället: Gå ner på boulebanan en torsdagskväll i Munkfors och… 

… ja, ni vet ju vad han sa, Bergqvisten.

Det vore lika empatiskt men ärligare.