Katarina Taikon var från Venus och Palme från Mars

Förr eller senare ska jag sluta skriva om invandring. Under normala omständigheter är det ändå en ganska oviktig fråga. Men just nu går det inte att låta bli. Det är ingen överdrift att det svenska politiska etablissemanget har blivit ett hot mot rikets säkerhet. Jag kan bara inte låta bli att älta frågan: Varför?

Ska våra barn och barnbarn

hata oss och förbanna

för att vi inte hade vett

besinna oss och stanna.

Man tänker lätt på dessa sångrader från kärnkraftsomröstningen. Jag begriper inte hur man skenheligt kan stå och svamla om humanism när det som håller på att hända är att ett radikalt annorlunda Sverige växer fram, ett Sverige som ingen vill ha. Socialdemokraten Johan Westerholm skriver om möjligheten att ge bostäder åt de nyanlända:

Det är rimligt att anta att dessa bostäder kommer uppföras i utkanter av tätorter och inte byggas i redan etablerade bostadsområden. Vi kommer, för att kunna frigöra platser i tillfälliga boenden, behöva bygga låginkomsttagarghetton. Som då rimligtvis bebos av nyanlända. Om de inte väljer att bo kvar i de tillfälliga boendena som inte ens är avsedda för vistelse under längre tid än några månader.

Det är redan bostadsbrist. De flesta nyanlända kan med säkerhet väntas hamna i mycket lång arbetslöshet och kommer inte att ha råd att efterfråga befintliga bostäder. Alltså: favelor. I den här takten handlar det om betydligt fler än hundratusen personer per år.

Få svenskar verkar förstå vad detta kommer att innebära. De kommuner där de flesta av de asylinvandrare som kommit de senaste tjugo åren bor är idag kraftigt subventionerade av övriga kommuner. Om alla områden blir lika invandrartäta kommer detta naturligtvis inte att kunna fortsätta. Ordentligt försämrad offentlig service och ganska många förlorade arbeten är den oundvikliga följden, även om ökad upplåning kan fördröja, men samtidigt förvärra, skeendet. Avgiftsbelagd skolmat är bara förnamnet. Och detta på grund av politiska låsningar och en curlad politikergenerations sentimentalitet! Det är ju inte oundvikligt. Inget annat EU-land har i närheten av sådana strömmar per capita som Sverige.

Ovanpå det rent ekonomiska: Vad händer när man sammanför så många unga män i halvmisär utan framtid? Som bekant är det tårdrypande urvalet av bilder i media förljuget. Fotograferna måste leta länge innan de hittar de barnfamiljer de brukar visa. I verkligheten är, enligt tyska ARD, åttio procent unga män. Ett besök på Malmö central motsäger inte den bilden. Det är en explosiv cocktail att samla så många frustrerade unga manspersoner i getton. Det känns, för att uttrycka sig försiktigt, osvenskt med upplopp, vattenkanoner och kravallpolis. Men fortsätter det så här kommer vi att behöva vänja oss.

Nej, detta är inget bra sätt att hjälpa jordens fattiga och förföljda.

Situationen är ohållbar. Det har självaste statsministern sagt. Var det ett rop på hjälp från en man som sitter i den politiska taktikens rävsax? Det ser ju egentligen illa ut om den högste ansvarige säger att situationen är ohållbar men sedan bara vidtar några kosmetiska åtgärder, som han själv erkänner att de inte kommer att räcka. Kanske vill han att vi ska sätta så mycket press på honom att han blir tvungen att lösgöra sig från det dåliga sällskap han hamnat i. Rörande förstås, men det inger inte riktigt samma respekt som ”Jag kom, jag såg, jag segrade.”

Jag funderade över orsakerna till detta så specifikt svenska haveri när jag såg Lawen Mohtadis och Gellert Tamas’ dokumentär Taikon från i år.

I filmen ställs den kända romska författarinnan Katarina Taikon mot Olof Palme. 1969 sökte fyrtiosju franska romer asyl i Sverige. Taikon, vid tiden känd förkämpe för sina stamfränders rättigheter, tog deras parti, men Palme sa nej. Taikon rörde upp himmel och jord, skrev i tidningar och ordnade demonstrationer. Men ingenting hjälpte.

För oss som mest minns Katarina Taikon som författarinna till barnböckerna om Katizi ger filmen en rikare bild: en enträgen kämpe för romernas förbättrade livsvillkor av det där snittet som förekom på sextio-sjuttiotalet, som Sara Lidman och Tage Danielsson. Hon var med och drev folkhögskola för analfabetiska romer, skrev böcker, träffade Martin Luther King och bråkade med Ivar Lo. Hon hade trovärdigheten hos den som verkligen kommer från botten: född i ett tält, uppvuxen först på barnhem och sedan i husvagnar. Det var lätt att tycka om Katarina Taikon. Hon hade värme och patos. Som en bild av allt vi vill minnas från sextioåttatiden stod hon rakryggad på Sergels torg med megafon i hand och krävde att Palme skulle se till människovärdet.

Men han såg till något annat också. De fyrtiosju, som de kallades i pressen, ville ha asyl för att de nekats skola och fast bostad i Frankrike. Det är lätt att förstå och känna med deras förtvivlan, men skulle detta ha blivit giltiga asylskäl skulle huvuddelen av Europas romer, vid tiden kanske en och en halv miljon, ha haft rätt att ta del av den expanderande svenska socialstatens välsignelser. Det skulle helt enkelt inte gå.

Detta är två förhållningssätt, Taikons och Palmes. Inget av dem är fel, men de måste komplettera varandra. Jag satt där biomörkret och tänkte att jag förstod vad som hänt i Sverige just nu: Taikons perspektiv har tagit över helt. Jag minns att jag gick från filmen med en stark längtan efter grå kostymer.

Det är ju inte någon opportun iaktagelse, men är inte Palmes och Taikons olika attityder misstänkt lika det man en gång kallade manligt och kvinnligt?

Är det en slump att denna masspsykos, för att tala med Tino Sanandaji, drabbat just feminismens stamort på jorden? Är orsaken helt enkelt en överdos av kvinnlighet. I så fall riskerar invandringsdebaclet att bli den svenska feminismens allvarligaste nederlag.

Nog är det något kvinnligt i att säga att ”svaga grupper inte får ställas mot varandra” ? Ett manligt resonemang inbegriper det enkla faktum att allt i princip innebär prioriteringar.

Det kvinnliga ser den lidande enskilde framför helhetens funktion; det manliga gör tvärtom.

Det kvinnliga skyr att tala om människor som ”volymer”. Det manliga förstår att vi ibland måste se opersonligt på varandra. Föreställningen att man kan ömma personligen för alla människor är lite lik den barnsliga tron att jultomten skulle hinna hem till alla på en enda dag.

Nej, förlåt mig! Jag lät associationerna springa iväg. Det finns en oherrans massa kloka kvinnor och en oherrans massa korkade män – och vice versa. Det jag beskriver ovan är att kvinnor, som genom århundradena varit underordnade, fått en position som liknar barnets. Det är oroande att de feminister man ser inte gör upp med denna kvinnoroll utan insisterar på att den är mänskligt universell. Om de vill ha halva makten ska de minsann ta halva ansvaret – också för de  besvärliga besluten!

Jag hoppas alltså att det är glasklart att jag inte är ute efter någon sorts biologisk determinism. Jag kan dock inte låta bli att använda det kvinnliga och manliga som metaforer i det följande.

I Mozarts och Schickaneders berömda opera Trollflöjten från 1791 prövas den ädle prins Tamino genom att tvingas vara helt tyst vid mötet med sin älskade Pamina. Publiken vet att tystnaden är villkoret för att de ska få varandra. Den vise trollkarlen Sarastro, som har dem båda i sitt våld, har ordnat det så. Pamina vet inte och blir förtvivlad och tror att Tamino inte älskar henne längre. Hon vill ta livet av sig, men det enda Tamino kan göra är att tigande se på medan hon bönfaller honom att svara. Han består provet – manligen, som man sa förr – och de kan till slut förenas.

Sarastros krav på Tamino kan sammanfattas: ”Sei ein Mann!”. (”Var en man!”) Lyssna inte på den kvinnliga ack så hjärtevarma kortsiktigheten! Du har ansvaret för helheten. Det är genom att genom att tukta dina impulser du verkligen kan skydda henne.

Eftersom migrationsströmmarna bara blir intensivare, kommer förr eller senare de svenska politikerna att bli tvungna att ta tjuren vid hornen. Det är förstås skrämmande för den som vant sig vid att vara Mr. Nice Guy, men Johan Westerholm menar att den här senaste tandlösa överenskommelsen är en uppmjukning inför det nödvändiga. Han har rätt i att all logik pekar ditåt, men jag börjar bli rädd att kraften saknas. Dagens curlade politiker har aldrig ställts inför ett problem där så hårda beslut krävs – hårdare ju längre man väntar. Kan de mogna?

I varje fall hoppas jag att det bland spinndoktorerna, som de anlitar, finns en Sarastro som kan bereda dem på den prövning som den nödvändiga tillnyktringen kommer att innebära, för det kommer sannerligen inte att bli lätt att avvisa tusentals. Någon som med lugnt allvar i rösten kan förmana:

Sei ein Mann!

Det gäller även Åsa Romson.

Anmärkning . Den som till äventyrs ännu inte fattat att det är allvar uppmanas att läsa Peter Santesson på Demoskop, Tino Sanandaji på Handelshögskolan i Stockholm Anna Dahlberg på Expressen eller Widar Andersson på Socialdemokratiska Folkbladet i Östergötland.

Annonser