Moral är erfarenhetskunskap

Alex Voronov beklagar sig i DN 13/12 över bristen på principer på GP och Expressen, men frågan är om han inte avslöjar mer om sig själv än om dessa tidningar – och om den tveksamma tendens han företräder. Han skriver:

En grundläggande liberal princip är att inget kollektiv – inte heller stater – tillerkänns något värde som är överordnat individen.

Detta är tonårstankar förklädda till vuxenspråk. Bara tonåringar tror att man kan styra ett land med principer. Rent konkret är resonemanget ihåligt eftersom individer inte kan leva utan sina kollektiv. Motsättningen är falsk. En ”failed state” är verkligen inget individualistiskt lyckorike. Individ och kollektiv förutsätter varandra.

Tonåringen är så säker på vad som är rätt: frihet, medmänsklighet osv. Det är ju bara att sätta sig vid skrivbordet och ur detta härleda hur världen ska se ut. Den vuxne har lärt sig att principer alltid står i motsättning till varandra. Verkligheten trilskas och skapar helt oväntade moraliska dilemman, som inte kan lösas med nya principer.

Lösningen stavas: erfarenhet. Det vårt samhälle lider skriande brist på är inte principer utan förmågan att förvalta och använda erfarenhet. Bildningen är satt på undantag. Hierarkier identifieras med enda syfte att rivas ned. Normer är ett skällsord. Men det är ju i bildningen, i hierarkierna och i normerna som erfarenheten är nedplöjd.

I Rädda barnens råd om hur man förebygger sexuella övergrepp mot barn, samlade i skriften Stopp, min kropp!, finns säkert kloka råd, men också det här:

Hur beter vi oss när släktingar, vänner eller främmande personer vill krama och pussa på barnet? Kanske uppmuntrar vi det – utan att vara säkra på barnets vilja – för att verka artiga? Tvinga inte barnet att kramas, pussas eller sitta i knäet. Ställ frågan Vill du sitta hos mormor? istället för att ge kommandot Sätt dig nu hos mormor!

Detta råd är destruktivt. Riktiga vuxna tar på sig ansvaret att bedöma situationen. Om gamla tant Rut är ensam hela året utom på julafton kan det mycket väl vara rimligt att lille Liam får kompromissa lite med sin fysiska integritet. Det är bra för honom att lära sig att hans minsta lilla känsla inte trumfar allt annat. Med det inte sagt att det alltid skulle vara rätt. Det handlar om avvägning.

Bara tolkat i principernas stelbenta tonårsspråk är en tvångskram första steget till våldtäkt. Tvärtom är det sannolikt att den som utsätts för omogna föräldrar som undviker varje ”kränkning”, hur liten den än är, går ut i livet vilset, egocentriskt och ogeneröst. Och, tyvärr, ett lätt offer för manipulativa förövare av fysiska och psykiska övergrepp.

Tänk efter! Hur talar människor idag? ”Nu känner jag att du är arg.” ”Jag upplever att vi har problem.” Genom att tänka och tala som om moralen och livet var räknestycken med enkla ja- och nej-svar har den moderna människan missat en del av livet självt. Som om matematiken var den riktiga världen och det levande livet blott en otrovärdig skugga! Genom att inte våga påstå något reservationslöst om den sociala verklighet hon lever i, har hon gjort världen livlös och abstrakt. Det blir ogästvänligt att leva i.

En tonåring som går på om ”principen om allas lika värde” blir faktiskt förrådd av de vuxna om dessa säger ja och amen och tycker han är duktig. Den vuxne borde veta att hur vacker principen än är, så ger den väldigt lite verklig vägledning till hur livet ska levas.

Risken med att låta honom tänka sina tonårstankar okommenterade är att han blir som ett outvecklat barn som alltid får översvallande beröm för vilken teckning han än ritar. Ge honom istället små vinkar om att när han blir lite större så kommer en ny värld att öppna sig, en värld av erfarenheter – så blir vuxenvärlden lockande och eftersträvansvärd.

Den som har ett bultande hjärta behöver göra motstånd. Motstånd mot den förtärande, förtorkande tonårsmässigheten. Så, kära medmänniska, nästa gång du hör någon mästra om hur ”allas lika värde” ska genomsyra allt och alla, bli inte arg! Uppamma istället all din empati och intelligens – för här kan du göra nytta – och säg med auktoritet i rösten, utan ett spår av ilska:

Snälla du, moral är erfarenhetskunskap.

Annonser

Slutsupet – Mattias Hagberg bevisar framför allt medievänsterns haveri

 Mattias Hagberg menar sig i tre långa artiklar i DN 4/12, 5/12 och 8/12 bevisa att det svenska medieklimatet förändrats från socialliberalt till högerpopulistiskt. Uppståndelsen kring artiklarna visar två saker, en deprimerande och en hoppingivande. Låt oss börja med den deprimerande!

Svensk medievänster är bland det mest inskränkta och självtillräckliga man kan tänka sig. Hagbergs metod påminner om de ”gudsbevis” som producerades under medeltiden. De ser löjliga ut så här i efterhand, och man ställer sig frågan hur någon kunde övertygas. Men man ska då komma ihåg att alla på den tiden trodde på Gud. (Eller höll väldigt tyst om de inte gjorde det.) Att bevisa hans existens var framför allt en sorts hyllning till honom. När man redan vet svaret accepterar man alla bevis som pekar i den önskade riktningen. På samma sätt använder Hagberg extremt skakiga resonemang för att driva hem sin tes. Precis som medeltida lärde rör det honom föga, eftersom han vet svaret på förhand.

Hagberg delar upp i tillåtna och otillåtna ämnen. Till de tillåtna hör jämställdhet, rasism, diskriminering och miljö. Vad detta har med den gamle antinazisten Torgny Segerstedts socialliberalism får man inget svar på. Det bara förutsätts att det är samma sak. Ekonomi går också bra.

Till de otillåtna ämnena hör hur asylkalaset 2015 ska betalas och invandrares överrepresentation i brottsstatistiken. Hagberg verkar också helt oförstående inför den intressanta diskussion om nationalstatens betydelse för demokrati och tillit som förts av bland andra Lars Trädgårdh, och så åker också den upp på förbjudetlistan. Inte heller får man uttrycka oro över den andliga förslumning som sker när genus, normkritik och identitetspolitik alltmer blir en del av den offentliga maktutövningen.

Kärnan i Hagbergs resonemang är att många borgerliga tidningar glidit från de tillåtna frågorna till de otillåtna. Han låtsas att alla anständiga människor på något självklart sätt sympatiserar med hans indelning i vad som är god socialliberalism respektive ond högerpopulism – och händelsevis råkar hans tankar vara identiska med regeringens. Budskapet till läsaren blir: Tänk inte själv, för då kan du hamna i dåligt sällskap. Vad som är sant eller falskt berör han knappt alls. Underförstått: Den som intresserar sig för sanningen i de otillåtna ämnena kan inte, som Georg Brandes uttryckte det, vara en intellektuell som ”sätter problem under debatt”, utan är bara en ond populist som ”kapitaliserar på människors oro”.

Än värre blir det när han utnämner ”kritik av eliten” och ”kritik av media” till tecken på högerpopulism. Vilka auktoritära regimer skulle inte önska sig journalister som så villigt avfärdar kritik mot dem? Texterna är faktiskt ett skolexempel på hur den ”åsiktskorridor” Hagberg påstår inte finns opererar.

Men låt oss inte dröja vid det utan raskt gå vidare till det hoppingivande! Hagbergs tre texter har faktiskt tagits emot som de förtjänar: med många skopor ovett. Texterna är i mycket en utvidgning av en kortare text av Andreas Ekström i Journalisten 20/7 2015, där alla Hagbergs teman redan återfinns. Då – för knappt ett och ett halvt år sedan – bemöttes Ekström knappt alls. Nu stegar svenska opinionsbildare till höger fram till Hagbergs öppna mål och ger honom en efter en vad han förtjänar: Anna Dahlberg i Expressen 6/12, Hanne Kjöller i Expressen 7/12 Alice Teodurescu i GP 9/12 – och många fler!

Sverige har länge haft en tillbakaträngd borgerlighet. Som en skugga har den följt det socialdemokratiska samhällsbygget och kommit med lite kritik mot en maktfullkomlighet här och en korrektion där, men definitivt inte haft initiativet, inte ens under sina regeringsperioder. Den nya kraften och oräddheten i ifrågasättandet från höger bådar gott.

Man kan göra en liknelse med den populära sjuttiotalsteveserien Hedebyborna, som tar sin början strax före andra världskriget.

”Brandinspektion!” säger den redan påstrukne polisen och gör honnör, vilket sätter igång ett väldigt krusande, som slutar med att polisen får ännu en sup eller två – underförstått mot att han inte gör den där inspektionen. Och så bär det vidare till nästa näringsidkare, som också måste muta sig till att lämnas ifred av ordningsmakten. Det slutar som alla andra dagar med att polisen är stupfull. Så blir det krig och han tas ut i beredskap, men när han återvänder och försöker samma trick är det stopp. Det är nya, demokratiska, tider. De gamla auktoriteterna gäller inte längre. Man får betala sina supar själv om man vill ha.

Är det inte just så svensk medievänster agerat hittills? Dess osammanhängande resonemang har egentligen alltid varit fyllesvammel, men med makten i ryggen har den kunnat få sina supar i form av dunkar i ryggen, delningar och likes. Men efter asylkrisens kapitala misslyckande har scenen förändrats. Rädslan är borta. Man kan äntligen tala fritt. Nästan med överseende kan man se tillbaka på en tid när Petter Larsson kunde få gallimatias som detta publicerat (Sydsvenskan 23/10 2015):

I sin enklaste form: ett antal personer söker asyl i Sverige. Det är ett sakförhållande.

Ett ”samhällsproblem” blir det när politiker, medier och andra offentliga aktörer börjar tala om det som en utmaning, en kris, en belastning.

Tanken att ett problem bara är ett problem om man gör det till det är det är det ju egentligen häpnadsväckande. Precis den parodi på postmodernism som alltför länge tillåtits förgifta allt från lärarhögskolor till journalistutbildning! ”Min sanning är inte samma som din.” Använd samma logik på barnsexhandel eller global uppvärmning!

Men för ett år sedan gick det. Och de som försökte tala allvar om problemen i samband med migrationen skrämdes till tystnad. Det öppna samtalet har verkligen gjort framsteg sedan dess. Låt oss inte bara använda Hagberg-debaclet till att gnälla över vänsterns allmänna uselhet utan glädjas i hjärtat åt vilka möjligheter det öppnar. Man kan äntligen kräva intellektuell redbarhet.

För det välfärdsindustriella komplexets brännvinsadvokater är det från och med nu däremot slutsupet.

______________________________________________________

Anmärkning: Jag är vad jag vet trots gemensamt efternamn inte det minsta släkt med Mattias Hagberg.