Kan vi inte sluta skriva om migration?

Två vänner uttryckte irritation igår. De tyckte det jag skriver är banalt. ”Allt det där du skriver, det vet alla redan. Jag håller med om vartenda ord, men det är långtråkigt.”

De var trötta på den evinnerliga migrationskrisen. ”Varför skriver du inte om något annat?”

”Ibland tror jag att du skriver om något annat, men sedan ramlar du dit igen. Till slut handlar alla texter om migration.”

Mitt svar är att jag också är trött på migrationskrisen, men att den dragit fram så mycket ruttet i ljuset att jag bara inte kan släppa taget.

Tag det inte som en fixering vid invandring! Det handlar om anständighet. Låt mig citera Gustav Fridolin inför valet 2014:

Att säga till kvinnor som flyr ISIS’ terror, homosexuella som lämnar länder där ens kärlek är belagd med dödsfara och barn som söker trygghet från krypskyttar att de ska tillbaka till de helveten de flytt ifrån, det är rasism.

Det gick ett år och lite till, och sedan blev hans egen regering tvungen att byta till den politik han själv kallat rasism.

Varken jag, Fridolin eller SD för den delen är okänsliga för dödshot mot homosexuella eller för krypskytte mot barn. Det var bara det att problemet inte kunde lösas med bara känsla. Det krävs erfarenhet, måtta och intelligens i politiken också – inte bara slagord!

Rasism är en allvarlig anklagelse. Jag tycker det är ett anständighetskrav att Fridolin ber om ursäkt. Vore jag hans rådgivare skulle jag säga åt honom att göra just det. Jag undrar om han förstår hur mycket hans arroganta och sårande attityd mot politiska motståndare kostat honom i förtroende. Politik är en förtroendebransch.

Jag betvivlar att de flesta politiker och journalister i Sverige vill förstå hur djupt deras förtroende skadats först av att de tog sig vatten över huvudet i migrationsfrågan och sedan av att de vägrade erkänna misstagen. (”Ingen kunde förutse det här …”)

Sakligt är det pinsamt enkelt: Bygger man en välfärdsstat som garanterar uppehälle för alla i landet, kan inte gränserna gradvis ställas på vid gavel. Det var försöket att göra det som havererade i höstas.

Våra folkvalda har prövats och befunnits för lätta. Sådant skapar ett vakuum. Vakuum fylls så småningom av något.

Det är därför man ska fortsätta att tala om migrationskrisen. Det är vårt val vad som ersätter det som prövats och befunnits för lätt. Vi måste grundligt förstå vad som orsakade misstagen och hur vi kommer härifrån på ett anständigt sätt.

Jag tycker inte det är ett banalt problem.

Annonser

Dionysos i de beskäftiga önsketänkarnas land

De grekiska gudarna krävde att man dyrkade dem. Det fick konung Pentheus erfara, som framgår ur Euripides’ tragedi Backanterna från 406 f.Kr. Det var Kaos’ gud, Dionysos, han vägrade tillbe, och straffet blev hårt.

Kadmos: O bittra sanning som för sent går upp för dig!

Agaue: Säg ut! Mitt hjärta sprängs av hemska aningar.

Kadmos: Du själv och dina systrar är hans banemän.

Agaue: Då är det alltså Dionysos som förgjort oss!

Kadmos: Han förorättades. Hans gudom blev förnekad.

Agaue: O Pentheus, hade du väl skuld i min förvirring?

Kadmos: Ni hade båda skuld – ni fruktade ej gud.

Hämnden bestod i att konungens mor Agaue och hennes systrar slogs med vansinne, så att de gav sig ut i naturen som vilda, dansande tillbedjare, menader. Även Pentheus’ förstånd förmörkades. Han klädde sig med gudens benägna bistånd i kvinnokläder och gick för att spionera på sin mor och de andra menaderna. Men de upptäckte honom och slet honom i sitt vansinne i stycken. Ve, o ve!

I tragedins slutskede står Agaue fortfarande rusig av upptåget och visar för sin far, Kadmos, upp sin son Pentheus’ huvud inslaget i ett bylte. Medan kvinnorna slet Pentheus i stycken hade Dionysos förvridit deras ögon så att de trodde att han var ett lejon, vars huvud Agaue stolt nu förevisade sin far. Gradvis går det upp för henne vad byltet egentligen innehåller. Ve, o ve!

Låt oss tänka symboliskt: Varför ska man dyrka Kaos? För att Kaos är livgivande! Varför skulle man inte vilja dyrka Kaos? För att Kaos är farligt! Men det är en felsyn: Att dyrka är att erkänna makt. Man bör inte ignorera de krafter som styr universum. Gör man det, slår de tillbaka skoningslöst.

Tänk om det är vad som hänt i Sverige idag: Den lugna socialstatens människor har trott sig stå över Kaos och straffas hårt.

”Svenska barn är mörka i synen” säger Jesper Juul  på SVTs hemsida:

Att vi uppfostras att förtrycka aggressioner får allvarliga konsekvenser, som näthat. Det menar den kontroversiella danska familjeterapeuten Jesper Juul. Och riktigt dåliga på att hantera detta är vi i Sverige.

– Jag har länge märkt att många barn i de stora svenska städerna är alldeles mörka i synen, det är något som jag inte ser i Köpenhamn, Berlin eller Rom. Men det är väldigt logiskt, för den svenska konsensusen är en snällhetens konsensus, säger Jesper Juul.

Snällhetens konsensus! Ängslans konsensus! Det beskäftiga önsketänkandets konsensus!

Svenska barn har nästan slutat att leka oövervakat i grupp. Och då är möjligheten borta att på egna villkor, på eget ansvar, utforska sin frihet – och sitt kaos! Föräldrarna har i all välmening – till skada även för sig själva – hindrat barnen från att oförmedlat möta världen så som den ser ut.

Detta innebär förmodligen att barnen får färre tillfällen att mobba varandra, men är det verkligen ett pris värt att betala?

I Dagens nyheter skriver Niklas Orrenius om en pojke med mörkt skinn som blivit kallad ”brun banan” i skolan. Naturligtvis var det tråkigt för honom, liksom att bli kallad värre saker, men bara en bit längre ned i texten visar det sig att tillvitelsen är första ledet i ett resonemang som leder till: Förintelsen…

En läsare bereddes plats att skriva på DN Åsikt – en sorts DN Debatt för särskilt utvalda insändarskribenter. Hon hade retat sig på att någon ville ha specialklasser för högbegåvade. ”Betyder det att även ett motsatt begrepp finns, d.v.s ‘lågbegåvad’?” frågade hon retoriskt…

Lilla gumman…

Svensken tror att alla livets kantigheter och orättvisor bara finns där för honom att med ett enkelt trollslag avlägsna. Han har slutat att lära sig något av det mångskiftande, kaotiska livet. Han respekterar det inte längre. Han mästrar det. (Och varför då stanna vid svenskarna, när man kan lära ut sin enkla moral till hela världen!)

Men Dionysos tillåter ingen sådan hybris…

Jag tror det gick till så här när straffet kom.

Dionysos, som lätt slunkit över Öresundsbron, hamnade på en stor föreläsning på Malmö Arena. Det var kick-off med Migrationsverket. En käck kvinnlig föreläsare, konsult i ”inkluderade organisationsteori” och ruskigt dyr, bad publiken att tänka på en barnfamilj. Hon broderade ut hur de åkt på semester och hur de åt frukost. Plötsligt spände hon ögonen i sina åhörare och inskärpte: Föräldrarna hette ”Åke och Erik”.

Ett sus gick genom publiken. Klirrande föll förvåningen. Usch, så fördomsfulla de var, intygade de alla för varandra med förlägna skratt. Alla hade de tänkt sig familjen som mamma-pappa-barn. Inte tänkte de på handikappade heller, eller scientologer, eller ens rödhåriga! Å, vad lätt det är att luras av sina inre föreställningar till obehagliga fördomar mot homosexuella och andra eftersatta grupper! Det här var verkligen ett område där man måste jobba med sig själv.

Det som besvärade Dionysos allra mest var det uppblåsta, fnissiga samförståndet. Alla kände sig duktiga när de med låtsat förlägna skratt erkände att de gått rakt i den ”heteronormativa” fällan. Dionysos kände igen mallighet förklädd till självironi när han såg den!

Han kunde inte låta bli att hånfullt fråga om det var ”okej” – han hade just lärt sig det ordet – att förutsätta att vinfläckar orsakats av rödvin, men han tappade alldeles sugen när ingen förstod ironin utan istället började bre ut sig om att vanliga Staffanstorpsbor säkert tänkte på rödvin från en svennig Mauro Primitivo-box och då exkluderade dem som drack rosa champagne…

Guden var arg så att han skakade när han lämnade lokalen. Vad visste dessa människor i detta land om frihet? Inte den ynkliga gör-vad-du-vill-friheten, utan den frihet som kan famna världen? Den frihet han krävde av människorna! Hela det kalejdoskop av livet han stod för trodde de att de desarmerat med några gottköpsvisdomar! De hade ju helt slutat dyrka och frukta honom honom!

Hans hämnd skulle bli gruvlig. Han hatade redan hela detta land. Även om det skulle finnas de som inte var sådana som dessa han först stött på, var alla medskyldiga till att låta sådan här vidrig blasfemi gå ostraffad.

Med gudomlig näsa sniffade han sig till invånarnas, och särskilt deras politiska klass’, ömma punkt. De visste egentligen inte så mycket om världen och hade skaffat sig en tudelad bild: Det fanns den ”rika världen”, där allt var ungefär hos dem, och så fanns det ”de fattiga”, som de aldrig träffade men var säkra på att de levde under oacceptabla förhållanden. De kunde aldrig tänka på ”de fattiga” utan att fantisera om olika sätt att hjälpa dem, och den där hjälpen tenderade alltid att handla om att låta dem flytta till den rika världen – naturligt nog eftersom de föreställde sig den fattiga världen som enbart jämmer och elände.

Lyckligtvis för innevånarna fanns det sedan länge politiska mekanismer som hindrade invånarna från att leva ut sina fantasier. Landet var litet, och en smula eftertanke gav vid handen att det knappast var realistiskt att låta så många flytta in. Men Dionysos insåg att här fanns en svag punkt.

Han begav sig till Riksdagen i Stockholm.

Han började med att viska ”alla människors lika värde” i örat på en miljöpartist, och hastigt och lustigt blev det lagfäst att alla i hela världen som kunde ta sig innanför rikets gräns skulle få sjukvård – oavsett om de var där lovligen eller ej. Vägen till landets ekonomiska ruin var anträdd.

Han lät en dimma breda ut sig som inplanterade budskapet ”varje människa är unik” i tankarna hos de folkvalda. Plötsligt blev det omöjligt för någon att hävda att det fanns en gräns för antalet människor från den fattiga världen som landet kunde ta emot. Folk var ju inte siffror i ett Excelblad, utan enskilda människor.

Dionysos myste satyriskt. Nu blev de marinerade i sin egen självhögtidlighet! Eftersom det fanns väldigt många fattiga, som gärna tog del av det rika, men ack så lilla, landets generösa bidragssystem, knackade allt fler på dörren.

Av en rågblond menad som hette Magda släpptes de alla in och fick en bamsekram och en rejäl slant ur rikets pengaskrin, som särskilt för tillfället ställts på vid gavel. Efteråt mindes alla de fattiga med ett svårfångat obehag den säregna blandningen av extas och sentimentalitet som glödde beslöjat i hennes annars så tomma blick.

När rapporterna började trilla in om att kommunerna inte klarade sina uppgifter, eftersom de varit tvungna att skicka allt mer av sina skatteintäkter till pengaskrinet, brast en annan blond menad, som hette Johanna, i gråt. Dionysos smög sig oroligt nära henne för att möjligen sticka till henne något tröstande ord om ”värdegrund”, men han blev helt lugnad när hon jämrade fram: ”Jag blir så ledsen när jag tänker på alla som inte lyckas ta sig hit.”

Det satyriska leendet blev allt bredare.

Det är en subtil konst att straffa människor genom att gradvis driva dem till extas. Det får inte gå för fort, för då kommer de utsatta inte att skämmas efteråt. Men tas det i många små övergångar kommer de att tro att det var frivilligt och ta ansvaret på sig. Och långsamt styrde Dionysos dit han ville.

”Halleluja!” sjöng de till slut alla och dansade ut i de tomma skogarna. Vilka är vi att göra anspråk på ett land? Alla är lika! Alla är unika, och har lika stor rätt till jorden som vi. ”Och förresten”, sa de, ”vilka är egentligen ‘vi’? Det finns inga ‘dom’ och följaktligen inget ‘vi’! Romerna som ockuperat Malmö stadshus, varför skulle de ha mindre rätt till det än någon annan?”

”Vi har fått det bästa betyg ett land kan få” ropade  Aftonbladets förblindade menad Lena Mellin, som tillstött när de lämnade Riksdagen. Tänk att så många velat flyttat hit! Hon närmade sig sin ledare, statsminister Stefan av den sorgliga skepnaden, med ett bylte i händerna. Triumfatoriskt ropade hon ut: ”Detta är all jordens grymhet, intolerans och hat. Detta har vi samlat upp på heden och ska nu ge det en slutgiltig begravning.”

Men när hon stolt drog isär skynket för att visa honom blev han mörk i synen. ”Ser du inte att det är rikets pengaskrin du har där och att det är tomt?” frågade han med ångest i rösten. ”Vad ska vi köpa mat för nu? Hur ska vi få vapen att freda oss med?” Hon förberedde sig att överväldiga honom med högstämda fraser, men redan innan hon själv sett ned i byltet hade hon förstått att han hade rätt.

Den fasansfulla nykterheten kom krypande.

Ve Lena! Ve oss alla!

Ve, o ve!

————————–

Anmärkningar. Man kunde tycka det är okänsligt att resonera kring sitt lands väl och ve när barn drunknar på Medelhavet. För det första är ett land att leva i och kalla sitt något miljoner och åter miljoner människor lidit, stridit och dött för. Det är, som man sa på sjuttiotalet, småborgerligt och medelklassigt att inte förstå vikten av det. För det andra är jordens lidande inget nytt. Vi kan göra mycket nytta, men att låta jordens alla fattiga – eller i varje fall de med asylskäl – flytta hit är ingen lösning på någonting. Om man ovanpå det uppmuntrar trafiken på Medelhavet, bör man betraktas som moraliskt medskyldig till barnens död.

Ingen har sagt att all invandring ska stoppas. Det handlar om att en helt ohanterlig våg sköljer över oss nu – inte minst för att de flesta andra europeiska länderna stramat åt. Eftersom integrationen av de jämförelsevis få asylinvandrare som kommit de senaste tjugo åren misslyckats rejält, är katastrof när volymerna blir mycket större – och problemen fortsatt tänks lösas med floskler – tyvärr det troligaste scenariot. Om man inte stramar åt på riktigt – vilket man förmodligen kommer att att bli tvungen att göra, men tyvärr onödigt sent.

Citatet från Backanterna är från en översättning och radioteaterbearbetning av Tord Backström från 1959.

Katarina Taikon var från Venus och Palme från Mars

Förr eller senare ska jag sluta skriva om invandring. Under normala omständigheter är det ändå en ganska oviktig fråga. Men just nu går det inte att låta bli. Det är ingen överdrift att det svenska politiska etablissemanget har blivit ett hot mot rikets säkerhet. Jag kan bara inte låta bli att älta frågan: Varför?

Ska våra barn och barnbarn

hata oss och förbanna

för att vi inte hade vett

besinna oss och stanna.

Man tänker lätt på dessa sångrader från kärnkraftsomröstningen. Jag begriper inte hur man skenheligt kan stå och svamla om humanism när det som håller på att hända är att ett radikalt annorlunda Sverige växer fram, ett Sverige som ingen vill ha. Socialdemokraten Johan Westerholm skriver om möjligheten att ge bostäder åt de nyanlända:

Det är rimligt att anta att dessa bostäder kommer uppföras i utkanter av tätorter och inte byggas i redan etablerade bostadsområden. Vi kommer, för att kunna frigöra platser i tillfälliga boenden, behöva bygga låginkomsttagarghetton. Som då rimligtvis bebos av nyanlända. Om de inte väljer att bo kvar i de tillfälliga boendena som inte ens är avsedda för vistelse under längre tid än några månader.

Det är redan bostadsbrist. De flesta nyanlända kan med säkerhet väntas hamna i mycket lång arbetslöshet och kommer inte att ha råd att efterfråga befintliga bostäder. Alltså: favelor. I den här takten handlar det om betydligt fler än hundratusen personer per år.

Få svenskar verkar förstå vad detta kommer att innebära. De kommuner där de flesta av de asylinvandrare som kommit de senaste tjugo åren bor är idag kraftigt subventionerade av övriga kommuner. Om alla områden blir lika invandrartäta kommer detta naturligtvis inte att kunna fortsätta. Ordentligt försämrad offentlig service och ganska många förlorade arbeten är den oundvikliga följden, även om ökad upplåning kan fördröja, men samtidigt förvärra, skeendet. Avgiftsbelagd skolmat är bara förnamnet. Och detta på grund av politiska låsningar och en curlad politikergenerations sentimentalitet! Det är ju inte oundvikligt. Inget annat EU-land har i närheten av sådana strömmar per capita som Sverige.

Ovanpå det rent ekonomiska: Vad händer när man sammanför så många unga män i halvmisär utan framtid? Som bekant är det tårdrypande urvalet av bilder i media förljuget. Fotograferna måste leta länge innan de hittar de barnfamiljer de brukar visa. I verkligheten är, enligt tyska ARD, åttio procent unga män. Ett besök på Malmö central motsäger inte den bilden. Det är en explosiv cocktail att samla så många frustrerade unga manspersoner i getton. Det känns, för att uttrycka sig försiktigt, osvenskt med upplopp, vattenkanoner och kravallpolis. Men fortsätter det så här kommer vi att behöva vänja oss.

Nej, detta är inget bra sätt att hjälpa jordens fattiga och förföljda.

Situationen är ohållbar. Det har självaste statsministern sagt. Var det ett rop på hjälp från en man som sitter i den politiska taktikens rävsax? Det ser ju egentligen illa ut om den högste ansvarige säger att situationen är ohållbar men sedan bara vidtar några kosmetiska åtgärder, som han själv erkänner att de inte kommer att räcka. Kanske vill han att vi ska sätta så mycket press på honom att han blir tvungen att lösgöra sig från det dåliga sällskap han hamnat i. Rörande förstås, men det inger inte riktigt samma respekt som ”Jag kom, jag såg, jag segrade.”

Jag funderade över orsakerna till detta så specifikt svenska haveri när jag såg Lawen Mohtadis och Gellert Tamas’ dokumentär Taikon från i år.

I filmen ställs den kända romska författarinnan Katarina Taikon mot Olof Palme. 1969 sökte fyrtiosju franska romer asyl i Sverige. Taikon, vid tiden känd förkämpe för sina stamfränders rättigheter, tog deras parti, men Palme sa nej. Taikon rörde upp himmel och jord, skrev i tidningar och ordnade demonstrationer. Men ingenting hjälpte.

För oss som mest minns Katarina Taikon som författarinna till barnböckerna om Katizi ger filmen en rikare bild: en enträgen kämpe för romernas förbättrade livsvillkor av det där snittet som förekom på sextio-sjuttiotalet, som Sara Lidman och Tage Danielsson. Hon var med och drev folkhögskola för analfabetiska romer, skrev böcker, träffade Martin Luther King och bråkade med Ivar Lo. Hon hade trovärdigheten hos den som verkligen kommer från botten: född i ett tält, uppvuxen först på barnhem och sedan i husvagnar. Det var lätt att tycka om Katarina Taikon. Hon hade värme och patos. Som en bild av allt vi vill minnas från sextioåttatiden stod hon rakryggad på Sergels torg med megafon i hand och krävde att Palme skulle se till människovärdet.

Men han såg till något annat också. De fyrtiosju, som de kallades i pressen, ville ha asyl för att de nekats skola och fast bostad i Frankrike. Det är lätt att förstå och känna med deras förtvivlan, men skulle detta ha blivit giltiga asylskäl skulle huvuddelen av Europas romer, vid tiden kanske en och en halv miljon, ha haft rätt att ta del av den expanderande svenska socialstatens välsignelser. Det skulle helt enkelt inte gå.

Detta är två förhållningssätt, Taikons och Palmes. Inget av dem är fel, men de måste komplettera varandra. Jag satt där biomörkret och tänkte att jag förstod vad som hänt i Sverige just nu: Taikons perspektiv har tagit över helt. Jag minns att jag gick från filmen med en stark längtan efter grå kostymer.

Det är ju inte någon opportun iaktagelse, men är inte Palmes och Taikons olika attityder misstänkt lika det man en gång kallade manligt och kvinnligt?

Är det en slump att denna masspsykos, för att tala med Tino Sanandaji, drabbat just feminismens stamort på jorden? Är orsaken helt enkelt en överdos av kvinnlighet. I så fall riskerar invandringsdebaclet att bli den svenska feminismens allvarligaste nederlag.

Nog är det något kvinnligt i att säga att ”svaga grupper inte får ställas mot varandra” ? Ett manligt resonemang inbegriper det enkla faktum att allt i princip innebär prioriteringar.

Det kvinnliga ser den lidande enskilde framför helhetens funktion; det manliga gör tvärtom.

Det kvinnliga skyr att tala om människor som ”volymer”. Det manliga förstår att vi ibland måste se opersonligt på varandra. Föreställningen att man kan ömma personligen för alla människor är lite lik den barnsliga tron att jultomten skulle hinna hem till alla på en enda dag.

Nej, förlåt mig! Jag lät associationerna springa iväg. Det finns en oherrans massa kloka kvinnor och en oherrans massa korkade män – och vice versa. Det jag beskriver ovan är att kvinnor, som genom århundradena varit underordnade, fått en position som liknar barnets. Det är oroande att de feminister man ser inte gör upp med denna kvinnoroll utan insisterar på att den är mänskligt universell. Om de vill ha halva makten ska de minsann ta halva ansvaret – också för de  besvärliga besluten!

Jag hoppas alltså att det är glasklart att jag inte är ute efter någon sorts biologisk determinism. Jag kan dock inte låta bli att använda det kvinnliga och manliga som metaforer i det följande.

I Mozarts och Schickaneders berömda opera Trollflöjten från 1791 prövas den ädle prins Tamino genom att tvingas vara helt tyst vid mötet med sin älskade Pamina. Publiken vet att tystnaden är villkoret för att de ska få varandra. Den vise trollkarlen Sarastro, som har dem båda i sitt våld, har ordnat det så. Pamina vet inte och blir förtvivlad och tror att Tamino inte älskar henne längre. Hon vill ta livet av sig, men det enda Tamino kan göra är att tigande se på medan hon bönfaller honom att svara. Han består provet – manligen, som man sa förr – och de kan till slut förenas.

Sarastros krav på Tamino kan sammanfattas: ”Sei ein Mann!”. (”Var en man!”) Lyssna inte på den kvinnliga ack så hjärtevarma kortsiktigheten! Du har ansvaret för helheten. Det är genom att genom att tukta dina impulser du verkligen kan skydda henne.

Eftersom migrationsströmmarna bara blir intensivare, kommer förr eller senare de svenska politikerna att bli tvungna att ta tjuren vid hornen. Det är förstås skrämmande för den som vant sig vid att vara Mr. Nice Guy, men Johan Westerholm menar att den här senaste tandlösa överenskommelsen är en uppmjukning inför det nödvändiga. Han har rätt i att all logik pekar ditåt, men jag börjar bli rädd att kraften saknas. Dagens curlade politiker har aldrig ställts inför ett problem där så hårda beslut krävs – hårdare ju längre man väntar. Kan de mogna?

I varje fall hoppas jag att det bland spinndoktorerna, som de anlitar, finns en Sarastro som kan bereda dem på den prövning som den nödvändiga tillnyktringen kommer att innebära, för det kommer sannerligen inte att bli lätt att avvisa tusentals. Någon som med lugnt allvar i rösten kan förmana:

Sei ein Mann!

Det gäller även Åsa Romson.

Anmärkning . Den som till äventyrs ännu inte fattat att det är allvar uppmanas att läsa Peter Santesson på Demoskop, Tino Sanandaji på Handelshögskolan i Stockholm Anna Dahlberg på Expressen eller Widar Andersson på Socialdemokratiska Folkbladet i Östergötland.

I väntan på islossning eller Vem urinerar på vem i migrationsdebatten?

En gång blev de svenska politikerna galna. De psykologiska mekanismerna bakom detta kan man fundera över, men med berått mod var de faktiskt beredda att ge bort Sverige till en liten rännil av människor från tredje världen – en liten rännil i världen – men en mäktig flodvåg i förhållande till Sverige. Någon egentlig nytta skulle det inte vara med det. Ville man hjälpa fattiga och betryckta fanns betydligt effektivare sätt. Trots att den enda tydliga effekten skulle bli att det en gång rika Sverige blev ett tredje världen-land mitt i Europa, insisterade politikerna på att de av höga moraliska skäl var tvungna att göra som de gjorde. De som protesterade avsnoppades som lantliga bakåtsträvare som inte fattar hur man beter sig i stora världen.

Nej, det där var förstås inte riktigt sant. Det har inte hänt. Det händer just nu.

Eller? Jag kan ju egentligen inte veta om det är en överdrift. Vissa säger att det är så. Alla går inte hela vägen till att säga ”tredje världen-land”, men att det våra folkvalda just nu verkar helt beredda att kasta oss in kan stå oss dyrt menar de definitivt. Andra påstår att oron är starkt överdriven.

För att lista ut vem som har rätt går jag, som man gör i vissa brottsfall, på trovärdighet, och saken är då faktiskt inte så svår att avgöra.

I tevedebatten i SVTs Agenda 11 oktober fick Gustaf Fridolin gå tjugo år tillbaka i tiden, till bosnienflyktingarna, för att hitta exempel på invandrargrupper där integrationen lyckats någorlunda. (Han drämde också till med chilenarna för mer än fyrtio år sedan.) Hans ton var mästrande. Han kunde inte nog understryka vilken förolämpning det var mot de invandrare som går till jobbet varje morgon att en antyda att det kunde finnas problem. Talar man så om man innerst inne tror på vad man säger?

Att läsa hans partikamrat, Josefin Utas, kommunalpolitiker för Miljöpartiet i Sollentuna, är som att vända på en hand:

Sverige är satt under press genom den stora flyktingtillströmningen. Många som bor här är oroliga för hur det kommer att påverka landet. I detta läge framställs det svenska välfärdssystemet – både i stora delar av media och från politiskt håll – som om det vore en aldrig sinande källa. Inställningen speglar en bristande förståelse och respekt för både systemet och för dem som upprätthåller det.

Märk väl: Detta är skrivet av en miljöpartist! Utan svavelosande eder beskriver hon en befogad oro hon vet att människor känner. Det är klokt skrivet. Det modigt och respektingivande, eftersom hon inte fegar ur på minerad mark.

ETC, organ för Twittervänstern, har skrivit en migrationsbilaga, där mycket tunna argument används för att försöka leda i bevis vilken vinst invandringen skulle vara för Sverige (som om ett så komplext fenomen som invandring kunde vara entydigt bra eller dåligt!). Men låt oss för den här gången skippa vederläggningen av detaljer! För mig räcker det att jag på de glest skrivna trettio sidorna hittar olika varianter på orden ”rasism” och ”rasist” trettiotre gånger. Så skriver inte den som tror att argumenten håller.

Summa: 3-0 till lag ”Det kommer att bli problem”, där två av poängen förtjänats genom självmål av lag ”Det här blir hur bra som helst”.

Jag kunde fortsätta, men budskapet har väl gått fram. Jag är knappast ensam om att se det på det här viset. I varje parti, utom möjligen V, är jag säker på att det finns desperata gräsrötter som ser samma sak, särskilt om de råkar ha ansvaret för kommunal ekonomi.

Våra valda ombud leker med elden. Något dramatiskt har hänt de senaste månaderna. Europas yttre och inre gränskontroller har brutit samman. All världens fattiga kan i princip komma hit och göra anspråk på välfärdssystemens tjänster. Alla kommer inte att ta sig just till oss och alla kommer inte att släppas in, men det blir tillräckligt många för att det ska vara en omöjlig ekvation.

I princip kunde man ju tycka att vi i namn av alla människors lika värde borde bjuda in alla dessa fattiga till vårt land, oavsett konsekvenserna, men varför har vi i så fall inte gjort det tidigare? Borde inte ett så extremt steg föregås av demokratisk debatt och allmänt val?

Men jag hade en tanke med att skriva inledningen i förfluten form. Det här kommer faktiskt att bli historia – förmodligen snarare än många tror. Sådana här processer ser ju alltid så märkliga ut i efterhand. Fattade de verkligen inte? Hur kunde de vara så dumma? Tänk på hur Decemberöverenskommelsen en dag bara försvann! Eller tänk på tulpansvindeln!

Logiken talar för att de kommer att ta sitt förnuft tillfånga. Jag tror Widar Andersson i Folkbladet har helt rätt när han menar att knasigheterna sjunger på sista versen.

Sannolikt väntar regeringen i ett par veckor tills Migrationsverket kommer med nästa prognos. Har inte volymen minskat märkbart då så kommer nästa batteri av åtgärder. Då tror jag inte vi ska utesluta att regeringen använder sig av Utlänningslagens möjlighet att meddela stopp för uppehållstillstånd för i praktiken alla som inte kan klassas som konventionsflyktingar.

Så visst finns det hopp. Förnuftet segrar oftast till slut.

Vänta, jag är inte riktigt färdig än.

Även om det bara kan sluta på ett sätt har vi fått se våra politiker, och en del andra kollaboratörer, från deras absolut sämsta sida. De borde skämmas riktigt ordentligt för att de dragit landet ut i det här – som den som kört i hundrafemtio utanför ett dagis!

Innan de slutgiltigt insett vartåt det barkar, rekommenderas att tala med dem på följande sätt, inspirerat av Kjell Bergqvist:

Tänk på väljare som hänger löst på sina jobb eller redan är arbetslösa! De ser hur politiker sprätter iväg pengar som i inget annat EU-land – till förmån för något som ändå bara är en pytteliten rännil av dem som behöver det. De andra får minskade anslag. Det verkar inte finnas någon gräns för denna så missriktade välvilja. Kommer det att finnas några pengar kvar för inhemska arbetslösa? För pensioner?

Om dessa väljare röstar på Sverigedemokraterna, ska man då kalla dem rasister?

Gör så här istället: Gå ner på boulebanan en torsdagskväll i Munkfors och… 

… ja, ni vet ju vad han sa, Bergqvisten.

Det vore lika empatiskt men ärligare.

Sverigedemokraterna från båda hållen

Ett lejon hade fått en tagg i foten och linkade omkring bedrövligen på tre ben. Då kom där ett lamm som sade:

– Gärna vill jag draga ut taggen ur din fot, o lejon. Men då måste du först lyssna på min framställning om godheten utan åtskillnad eller den allomfattande kärleken i anslutning till Mo Ti (eller Mo Tsï) från Lu (ca 400 fKr.).

– Låt gå, sade lejonet.

Lammet talade nu i fjorton dagar och fjorton nätter om den allomfattande kärleken i anslutning till Mo Ti (eller Mo Tsï) från Lu. Därpå drog hon ut taggen.

Denna berättelse ur Willy Kyrklunds Om godheten (Bonniers 1988) fortsätter inte, som man skulle kunna tro, med att det vrålhungriga lejonet äter upp lammet. Nej, han blir verkligen övertygad om den allomfattande kärlekens förträfflighet och börjar äta gräs och blir vegetarian. Den olämpliga födan bekommer honom illa och han håller på att svälta ihjäl. Lammet föreslår en lösning:

– Med hänsyn till godheten utan åtskilllnad, sade lammet, ser jag ingen annan utväg än att du äter upp mig.

– Icke, sade lejonet. Jag har vunnit insikt.

– I så fall, sade lammet, måste även jag avstå från min naturliga föda och svälta ihjäl. Godhetens budskap är riktat till oss alla utan anseende till pälsfärg.

Då lade sig lejonet vid lammets sida och smekte försiktigt dess läckra buk, där magsäck, lever och tarmar pyste under det tunna lena skinnet. Och lammet betraktade alpängens friska gräs som gnistrade grönt i morgonsolen. Så förflöto deras återstående dagar, vilka blevo få, innan de svulto ihjäl.

Det är ingen slump att ett land som klarade sig undan andra världskriget håller på att köra sin asylpolitik i botten. (Jo, just så är det. Den som inte tror mig uppmanas att läsa valfri tidning till höger om ETC och Arena.) Inte heller att samma lands politiker blir helt handlingsförlamade när gatorna fylls av tiggare. När man inte på mycket länge fått sin existens i grunden ifrågasatt är det lätt hänt att man börjar tänka som lammet och lejonet: Hur främjar mitt handlande principen om den allomfattande godheten?

Bekämpa fattigdomen – inte tiggarna har sagts tusentals gånger. Fattigdomen i Rumänien och Bulgarien? Ett allmänmänsklig plikt att hjälpa till har vi naturligtvis, men är det inte magstarkt att framställa det som om det huvudsakligen var vårt ansvar?

Tiggare och sådana som uppehåller sig olovligen i landet ska garanteras sjukvård. Man talar rentav som om detta vore en mänsklig rättighet de hade. Tänk efter! Kan Sverige ta på sig rollen som garant för i princip hela världens behov av sjukvård? För det är ju faktiskt det detta innebär. Det är inte fråga om vad som är önskvärt, utan om vad som är möjligt.

Så länge världens fattiga räknas i miljarder kommer fri invandring att vara samma sak som nationellt självmord. Bara den som anammat lammets och lejonets vansinne förspåkar något sådant på rent principiella grunder.

(Jag ska inte dröja vid det här, som till exempel Hans Bergström skriver så mycket bättre om, men vart har vi kommit, när en mening som denna ens måste skrivas: ”Ju fler syriska flyktingar vi vill ta emot, desto mer angeläget blir det att skärpa övrig invandringspolitik för att skapa utrymme för personer med verkliga flyktingskäl.”(Från nämnde Bergströms länkade artikel i DI.))

Låter det känslolöst? Världen är så stor så stor. Tänk på hjälpverksamhet som ett överansträngt fältsjukhus. Sentimentalitet är det sista man behöver.

Migrationsfrågan kommer bara att öka i betydelse, det börjar stå klart nu. Det är svårt att föreställa sig en fråga mindre lämpad för känslostyrd idealism. Och det är allvar. Missköts det här är det ett allvarligt hot mot stabiliteten och i förlängningen mot demokratin. Det visste Palme och Ingvar Carlsson och agerade därefter. Det borde Reinfeldt också ha förstått, liksom Löfven.

Det är säkert provocerande, men jag tror att man ska erkänna att Sverigedemokraterna är nyttiga för Sverige. Den här kallduschen behövdes. All den här medelklassångesten har urholkat landets självbevarelsedrift. På sikt är det riktigt farligt.

Men, som Lars Gustafsson sa när han kom hem till Sverige efter många år i USA: Det finns en särskild sorts svensk hygglighet. (Jag hittar inte referensen men minns det tydligt – från DN eller SvD tror jag.) Jag tror inte det var inte den politiska korrektheten han tänkte på, men den passar in där ändå. Människor som försöker göra rätt: köpa ekologiskt, inte vara rasister och sexister, inte slita onödigtvis på planeten, uppfostra barnen till ansvarskännande individer osv. Sådana människor har hånats alldeles för onyanserat. Det är lite som med Kulla Gulla eller med Spara i Spara och Slösa: Några snubbor förtjänar de för sin självhögtidlighet, men seriösa människor som vill väl måste man väl på ett eller annat sätt respektera? Det är på många sätt bra att det finns sådana.

Vore det så omöjligt för de där genomreko, ehuru lite naiva, personerna att ta till sig, naturligtvis inte Sverigedemokraternas politik, men partiets utmaning? Det är en vinn-vinn-situation! Varenda tonåring med oskulden kvar vill ju bli av med den. Det kunde vara dags för de politiskt korrekta också. Det är befriande när man insett att man inte bara får tänka på sitt egenintresse, man rentav måste det.

Förr i tiden laborerade lärde män och politiker med ett ordet statsnytta. Men det var inget man basunerade ut till folket. Det fick sig istället till livs religion och mytologiserande beskrivningar om nationens mission att frälsa andra folk. Samhället var så hierarkiskt att bara några få ansågs behöva veta vad som krävdes för att hålla näsan över vattnet – ibland hårda beslut som i bästa fall kunde beskrivas som amoraliska. De andra fick sagor. Ska vi nu ha demokrati på riktigt och ett samhälle som inte går under, kommer hårda beslut att krävas – inte av några få, utan i folkligt förankrade processer. Är vi mogna för det? Borde vi kanske sträva efter att bli mogna för det?

I så fall behövs flera sorters medborgare: Både sverigedemokraten med kardinalssynden småsnålhet och den goda egenskapen verklighetssinne och den politiskt korrekta med kardinalssynden naivitet och den goda egenskapen tro på människans godhet. Man ska inte underskatta den senare egenskapen. Utan tro kommer man ingenstans. Det behöver man inte vara religiös för att begripa.

Glöm förresten inte att de flesta varken är politiskt korrekta fariséer eller sverigedemokrater, men det är ju kring dessa intresset har samlats det senaste året. Saken är egentligen rätt enkel: Ur en strid kan man antingen komma ännu envisare och dummare – eller så har man blivit klokare. Se gärna det här som ett slag för det senare alternativet.

Anmärkning. Bilden, Lion & Lamb, the Golden Age, är gjord av Sir Edwin Henry Landseer (1802-1873).

Migrationspolitik för vuxna: Paul Colliers ”Exodus”

Alltså, den svenska medierapporteringen om migration!  Att ge källor bryr jag mig inte om – det är ju bara att googla en stund. Det är inte lätt för den som vill ha underlag för att vuxet bilda sig en uppfattning. Texter skrivs ofta med en stark fiendebild – ibland uttalad, ibland underförstådd. Ni vet: ”PK-eliten” och ”rasisterna”. Det gynnar inga upplysta resonemang. Även om inte allt här hemma är dåligt, tror jag just nu att det är klokt att leta läsning utanför Sverige. Landet är fortfarande i chock efter att Sverigedemokraterna fick en maktlös huvudroll i politiken efter valet 2014; behovet av utifrånperspektiv är desperat.

Som alltid är det också bättre att satsa på genomarbetade texter, gärna hela böcker, istället för lättläst, klickvänlig opinionsjournalistik. Jag lånade Paul Colliers Exodus: How Migration is Changing our World, (Oxford University Press 2013). Jag är varken ekonom eller statsvetare. Inte heller har jag överblick nog för att kunna bedöma hans beskrivning professionellt. Se detta snarare som en rapport från ett försök av en novis att komma lite djupare. Collier, som jag inte hört talas om tidigare, verkar vara en av dessa akademiska världsstjärnor: ekonomiprofessor i Oxford, har arbetat för Världsbanken, av tidskriften Foreign Policy listad som en av hundra ”Top global thinkers” 2010 och 2011. (Wikipedia) Han har naturligtvis givit ”TED talks” (The ’Bottom Billion och New rules for rebuilding a broken nation Se dem gärna De är intressanta, även om det inte just handlar om migration.) Idén att läsa just den här boken kom från en blogg av Nils Lundgren.

Ett viktigt begrepp för Collier är diaspora. Diasporan består av personer med rötter i en främmande kultur som fortfarande identifierar sig med den. Det är t.ex. tveksamt om de flesta av de italienare som kom hit under femtio- och sextiotalen kan räknas till den italienska diasporan, eftersom de rotat sig så väl här. Däremot är det uppenbart att vi har en ganska stor syriansk och kurdiskt diaspora.

Det speciella med en diaspora är att den har en dragningskraft. Ju större diaspora, desto fler kommer att söka sig hit varje år, eftersom de då kan vänta sig hjälp från fränder med att rota sig. Detta inflöde vägs upp av att individer hela tiden lämnar diasporan, när de går upp i, absorberas, i majoritetsbefolkningen. Det finns nu två scenarier. Om absorptionen (eller som man oftare säger: integrationen eller assimilationen) är liten i förhållande till inflödet, kommer fler invandrare att generera ännu större dragningskraft, som genererar fler invandrare. En stor, teoretiskt sett exploderande, diaspora uppstår. Politiska problem blir följden. Om å andra sidan absorptionen är större, eller infödet mindre, kommer så småningom ett jämviktsläge att uppstå där antalet invandrare precis balanserar antalet absorberade varje år. På ett eller annat sätt är detta det mål som föresvävar Collier: ett lugnt och kontrollerat flöde.

Detta är, som man säger, inte rocket science, men det är ett exempel på hur man kan abstrahera ett teoretiskt ramverk för att bättre förstå det sociala skeendet. Ingen påstår att modellen är heltäckande, men den gör vissa fenomen åtkomliga för ett analytiskt angreppssätt istället för det så tröttsamma tyckandet. Collier använder och utvidgar just den här modellen genom hela boken för att belysa olika poänger.  Han illustrerar den också i ett slags återkommande diagram, som läsaren gör klokt i att sätta sig in i.

Naturligtvis är Collier inte unik i detta teoretiserande kring kulturer. En tydlig åsiktsfrände, som han ofta citerar, är statsvetarprofessorn Robert Putnam, som på nittiotalet fick enormt genomslag för begreppet socialt kapital. (Robert D. Putnam, Robert Leonardi, and Raffaella Y. Nanetti: Making democracy work: Civic traditions in modern Italy, Princeton 1994.) Skillnaden, menade Putnam, mellan det välfungerande Norr och det korrumperade Syd i Italien är att människorna i Norr gradvis lärt sig lita på varandra. Collier använder begreppet ”mutual regard”, som här möjligen kan översättas till ömsesidig omtanke. Sådana tillstånd av ömsesidig omtanke är instabila jämviktslägen som fordrar mödosamt förvärvade kvalifikationer hos medborgarna. Invandringen sätter detta jämviktsläge i fara, både för att kulturkrockar i sig verkligen har en skadlig inverkan på den sociala väven, men också för att den som invandrade hade en anledning att invandra: fattiga länder är fattiga för att de har dysfunktionella ekonomier, vilket i sin tur beror på att de har dysfunktionella sociala system, och invandraren tar med sig en del dysfunktionella reaktionsmönster till det nya landet.

Att det avsnitt som handlar om invandringens sociala effekter i värdländerna är mycket längre än det om ekonomi är ingen slump. Ekonomi är, menar Collier, underordnat. De farhågor som finns för migrationens inverkan på arbetslöshet och lönestruktur har i praktiken visat sig överdrivna. Han använder empiri som visar att de allra fattigaste i den inhemska befolkningen i de länder invandrarna kommer till verkligen blir aningen fattigare, men att nästan alla övriga samhällslager vinner ekonomiskt på invandring. Emellertid är alla effekter marginella så när som på för en grupp: andra invandrare som nyligen anlänt påverkas tydligt negativt ekonomiskt av fler invandrare. De konkurrerar oftast om samma jobb. Att effekterna är marginella för övriga gäller dock under förutsättning att invandringen inte ökar hur mycket som helst, för då slår förr eller senare klassisk ekonomi igenom, och den förutspår lägre löner.

Han uppehåller sig länge vid hur effekten på ursprungsländerna blir. Jag tyckte först det kändes som ett poserande med pliktskyldig omtanke. Men resonemanget övertygade till slut: En av invandringens tydliga fördelar är att pengar skickas tillbaka till ursprungsländerna: ett decentraliserat bistånd, menar Collier. En möjlig nackdel är så kallad brain drain: att de bästa flyttar. Det senare är dock ofta en överdriven farhåga. Människors förmågor är inte så statiska. Om en flyttar, får andra möjlighet att utvecklas. Genom att de som migrerar skapar rollmodeller för framgång kan nettoeffekten mycket väl bli positiv, vilket den också i praktiken är i många fall. Men här, som så ofta, har Collier ett måttlighetsresonemang. Liten utvandring är bra, men blir det för mycket, tar de destruktiva effekterna över.

Rent grafiskt är boken fylld med kurvor som ibland liknar skolans kastparabler: nyttofunktioner som stiger och faller, här som en funktion av utvandringen. Detta blir dock lite av ett problem. Väldigt mycket av hans teorier bygger på balans mellan motsatta tendenser. Som sådana där diagram där tillgång och efterfrågan balanserar varandra när två kurvor möts. Men vad gäller tillgång och efterfrågan handlar det om en strikt avtagande och en strikt växande funktion. Här kan i princip båda kurvorna både växa och avta. Var skärningen finns, om den ens finns, blir väldigt beroende av små, okontrollerbara detaljer. Man frågar sig om modellen är robust.

Men att se på migrationens effekt i ett globalt perspektiv med matematisk kyla kan hur som helst vara nyttigt: Oskuldsfulla svenskar med världsförbättrarnit har en tendens att bete sig som ett sentimentalt rikemansbarn som förirrat sig in i slummen och börjar dela ut sina pengar till första bästa lidande. På det viset dövar man framför allt sitt samvete. Någon verklig nytta gör man knappast. Alla ser vi de drunknande på Medelhavet. Men världens lidande är, nästan bokstavligt, oändligt. Ska vi med ändliga medel göra nytta behöver vi veta vad vi gör. Om vart tionde uppehållstillstånd till en båtflykting ökar ”pull-faktorerna” så att ytterligare en drunknar, finns mänskligt tvingande skäl att hålla huvudet kallt och fundera över alternativa lösningar. (För tydlighets skull: de exakta talen här har jag gripit ur luften för resonemangets skull.)

Något svårsmält för många svenskar, skulle jag tro, är perspektivet att migration nästan bara handlar om fattigdom. Han förnekar förstås inte att giltiga asylskäl förekommer, men han menar att antalet asylsökare är ”en storleksordning större” än det verkliga antalet med asylskäl:

The ugly pattern of repression in many poor countries creates an evident need for asylum. In turn, the willingness to grant asylum creates an opportunity to cheat. Falsely posing as an asylum seeker is doubly reprehensible because it undermines the legitimacy of a vital humanitarian institution, but such ethical considerations may cut no ice with desperate people. The number of asylum seekers is likely to be an order of magnitude greater than legitimately met needs, reflecting the extreme difficulty of refuting claims of abuse at the hands of authority.

Så när som på alldeles i slutet är detta det enda ställe i hela boken där flyktingskäl över huvud taget nämns. Jag finner resonemanget troligt. Det är bara att föreställa sig våra egna migranter Karl Oskar och Kristina från Mobergs Utvandrarserie. Om amerikanska myndigheter för att släppa in dem skulle ha krävt att de skulle duka upp en historia av religiöst förtryck liknande den den frireligiöse Danjel genomlevt, skulle de då inte ha gjort det? Särskilt om åtskilliga andra i den svensk-amerikanska diasporan redan gjort detsamma? Och, på sätt och vis, kunde inte alla undersåtar i det dåtida intoleranta Sverige betraktas som förtryckta? Så en ren lögn vore det ju inte – förutom att svår fattigdom av den enskilde kan uppfattas som ett lika giltigt skäl att fly som förföljelse.

I ett av de sista kapitlen behandlar han det lite knepiga ämnet nationalism. Ekonomiämnet och den liberala ideologin är inpyrt av föreställningen om samhällen och nationer som anhopningar av individer, ingenting annat. Det är säkert ofta bra. Att laborera med arbetarklassen eller nationen som vore de självständigt handlande subjekt har ju, milt sagt, skapat problem. Men vi kommer inte undan. Ett land är större än summan av sina delar. Han faller in i närmast existentiella funderingar:

Modern individualism has deep roots. Around the time of the birth of the modern concept of the individual, Descartes was deriving our knowledge of the existence of the world from his undeniable experience of his own thoughts: cogito, ergo sum. Many modern philosophers now think that Descartes got things back-to-front. We cannot have knowledge of ourselves except in the concept of an awareness of a society of which we are a part.

Han exemplifierar med hur Nyerere i Tanzania medvetet byggde en tanzanisk nationalkänsla, medan Kenyas Kenyatta byggde sin makt på allianser med olika klaner. Nyerere lyckades mycket bättre än Kenyatta. Det är alltså inte bara fråga om att gruppidentiteter kan vara bra, utan viktigare vilka kollektiva identifikationer som är bäst. Och där utmärker sig nationer positivt. (I förbigående sagt har det här rätt lite med den förvirrade debatt om nationer som fördes här hemma 2014. Då handlade det om ett ganska specifikt nationsbegrepp, med traditioner från Fichte och Herder, som inte är samma som det anglosaxiska nationsbegrepp Collier använder.) Här utmanar han den politiska korrektheten genom att ta ett så tydligt parti för nationalstaterna. Nationerna står inte i vägen för en fungerande integration. Tvärtom är de en förutsättning för att vi ska kunna ha tillräckligt med politisk kraft för att lösa problemen. Ingen annan stor institution kan kanalisera så mycket ömsesidig omtanke. Jag tror definitivt han har rätt.

Men när han i slutkapitlet ”Making Migration Policies Fit for Purpose” drar upp linjerna för en framtida upplyst migrationspolitik blir jag faktiskt tveksam. Boven i dramat med den exploderade diasporan är i stor utsträckning anhöriginvandringen. Tag bort den! säger han. Jag kan vara med på att åtstramningar kan behövas, men det verkar naivt att tro att det ens skulle vara politiskt möjligt att ha så strikta restriktioner som han föreslår. Eller, visst kan jag gå med på att han argumenterar väl för att släktingar bör stanna där de är och skapa dynamik med de pengar de får sig tillsända, men att inte få skicka efter sin fru eller sina barn, går det att vara så strikt? Än mer orealistiskt ter det sig när han vill specialbehandla politiska flyktingar, så att de måste återvända när orsaken till flykten är borta. Tillfälliga uppehållstillstånd används i Europa som ett sätt att göra det egna landet mindre attraktivt. Att verkligen skicka hem folk när konflikten är över kan kanske gå i några enstaka fall, om det gått fort, men är det verkligen möjligt att avvisa familjer som bott här i fem, tio eller femton år? Särskilt om de fått barn som rotat sig och lärt sig språket.

Det jag framför allt har svårt för är hans klockartro på att processen är så kontrollerbar: Om vi skruvar lite på inflödet där, så reagerar diasporan så här… Det vi hittills sett har varit betydligt mer kaotiskt än så. Det är väl knappast en överdrift att säga att politikerna inte vet vad de gör i den här frågan, och delvis kan det faktiskt ha att göra med att det inte går att veta. Möjligheterna att resa har skapat en helt ny situation utan riktigt bra historiska exempel att lära sig av. När jag slår igen boken kommer jag faktiskt att tänka på dem som varnar för den globala uppvärmningen. Mycket handlar om att extrapolera utanför de scenarier vi hittills upplevt. Därför är det väl inte någon stor brist att hans lösning verkar för enkel. Det viktiga är att skapa sig perspektiv på en fråga som behöver belysas från många håll, av många, och där har Collier givit mig en viktig pusselbit.