Öppet brev till Dan Korn: Tag inte vårt mörka förflutna ifrån oss!

Bäste Dan Korn!

Din bok Rasister är vi allihopa (Carlssons 2016) är en intressant genomgång av svensk rasism, eller snarare av hur lite rasistiskt Sverige egentligen varit. Du riktar till att börja med in dig på själva juvelen i kronan: Rasbiologiska institutet. Detta fem man starka institut, som fanns mellan 1922 och 1958, har framställts som det rasistiska folkhemmets bultande mörka hjärta. Man kan knappast övervärdera dess symboliska betydelse – till exempel för att argumentera mot medicinsk åldersbestämning av asylsökande eller för att bevisa att Socialdemokraterna har lik i garderoben.

Självklart, Dan, är det vällovligt att undersöka hur det egentligen var: wie es eigentlich gewesen, som historikern Leopold Ranke lite naivt uttryckte det. Men Du saknar ett perspektiv: maktperspektivet.

Du har kanske hört talas om ”kulturkoftor”. Man hör ju redan på den nedsättande tonen vilka som är underordnade. Du har åtskilliga böcker bakom dig och går som barn i huset på Timbro. Kulturkoftorna gör sällan sin röst hörd, trots att de är förutsättningen för att mycket av svensk kultur ska få någon publik alls.

Jag ska berätta för Dig om när jag och en massa ”kulturkoftor” såg Maja Hagerman på Stadsbiblioteket. Hon har skrivit boken Käraste Herman (Norstedts 2015) om Rasbiologiska institutets grundare Herman Lundborg. Du skulle ha känt vreden!

När det var frågestund bedyrade de alla med en mun att Sverige har det svartaste av samveten. Dessa kvinnor, som vanligtvis reduceras till en passiv publik, kunde nu inte nog betyga hur mycket de vämjdes över det Rasbiologiska institutet, denna nazismens vidriga utpost i Uppsala! Men de såg klarare än så. De visste att detta inte var vårt enda brott.

Vi sålde järnet i slavarnas bojor.

Till oss vände sig Hitler för sin järnmalm.

Genom våra skogar dundrade permittenttrafiken medan steriliseringsknivarna skar i ickeariska kroppar.

Sveriges historia är ett enda långt – fortfarande pågående – brott. Skulden bär vi alla.

Och så skriver Du i din bok att Rasbiologiska institutet var en marginell företeelse i Sverige! Du menar att rasbiologin och rasismen aldrig fick något riktigt fäste. Tvärtom, påstår Du, förlöjligades de som pseudovetenskap nästan från början. Du har rent av samvete att förringa rasismen överhuvud taget i vårt land och påstå att det var bättre här än i många andra länder.

Jag tycker inte om den nedlåtande attityd till ”kulturkoftor”, som Du visar genom att skriva din bok. Är Du lika arrogant mot oss ”kulturknuttar”?

Jag var på vernissage i Malmö. En oljemålning föreställde en man i brun skjorta, brun slips och brunt koppel. På armen väntade man sig ett hakkors, men det var ersatt med Norrbottens landskapsvapen. En vitlysande dödskalle av ren hade ersatt huvudet, som han riktade en pistol mot. Och visst var de där i bakgrunden, fotona med människoansikten från Rasbiologiska institutet! Du kan inte ana hur viktig den här symbolen är för svenska konstnärer.

En annan tavla bestod av blyertsteckningar av Hitler i blöjor. Han kröp runt och heilade.

Under tiden knaprade Malmös ”kulturknuttar” chips och drack lådvin. Det är lätt, alltför lätt, att yla över de ”politiska klichéerna”, om man är näringslivsstödd författare av debattböcker, men varifrån tycker Du egentligen att våra konststuderande ska få sin politiska förståelse, om det sås tvivel om det faktum att Sverige före 1968 var ett inferno av rasism? Och egentligen fortfarande är det! Man kan ju inte begära att de ska ta pol. mag. när studiemedlen för länge sedan sinat!

Du myser när Du konstaterar att de flesta av de 63 000 steriliseringar som utfördes fram till och med tvångssteriliseringslagens avskaffande 1975 faktiskt var frivilliga – vanliga människor som helt enkelt inte ville ha fler barn. Jo, det är lite knasigt att, som faktiskt många gjort, hänvisa till den siffran när de vill beskriva tvångssteriliseringarnas omfattning. Men det är inte det jag vill tala med Dig om.

Dan, om Du bara visste hur mycket Du avslöjar om dig själv genom att skriva så här! Det är tydligt att Du inte hängt med. Du tror Du är djup men är i själva verket ytlig.

Låt mig hjälpa dig på traven i förståelsen genom att citera journalisten Petter Larsson i Sydsvenskan 23 oktober 2015.

I sin enklaste form: ett antal personer söker asyl i Sverige. Det är ett sakförhållande.

Ett ”samhällsproblem” blir det när politiker, medier och andra offentliga aktörer börjar tala om det som en utmaning, en kris, en belastning.

I denna till synes enkla journalistprosa döljer sig djupa visdomar, som kan tillämpas i helt andra sammanhang än asyl. Smaka på friheten i dessa rader! Ändra lite till: ”Ett antal personer saknar arbete i Sverige. Det är ett sakförhållande. ‘Arbetslöshet’ blir det när politiker börjar tala om det som ett problem.”

Tro inte att jag vill förringa arbetslöshet! Men man måste se att vi, Du, alla bestämmer! Sakförhållanden är, om man läser texten rätt, totalt ointressanta. Det är vad man gör med dem som betyder något.

Ditt så kallade avslöjande om Rasbiologiska institutet är just ett sådant ointressant sakförhållande. Ett sakförhållande som ändå alla redan egentligen kände till. Vem har inte blivit besviken när han gått på jakt efter snaskiga fördomar i en gammal uppslagsbok? Faktum är om man slår på ”neger” eller ”jude” även i gamla lexika, så får man oftast alldeles utmärkta, ickerasistiska förklaringar, om man bara undviker uggleupplagan av Nordisk familjebok.

Käre Dan, läs nu riktigt ordentligt, för nu handlar det om smärtpunkten, det riktigt pinsamma Du ofrivilligt avslöjar genom att skriva en sådan här bok.

Tag detaljerna metaforiskt, men jag kan faktiskt inte tänka mig att Du någon enda gång i Ditt liv druckit te en sen natt på en folkhögskola och känt suget i blicken hos en vacker rödhårig flicka som går skrivarkursen, när ni tillsammans förstått djupet i den svenska skulden och ruttenheten!

För om Du ens varit i närheten av något liknande hade Du aldrig skrivit sådana där näsvisa böcker!

Ha! Detta var alltså pudelns kärna!

Till och med den oskuldsfulle Nietzsche förstod att man inte skulle fråga efter sanningen utan efter sanningens värde.

Dags att växa upp Dannegubben!

Du visar din oskuldsfullhet genom att låta chanser gå Dig förbi. Tag bokens charmerande kapitel om Negern i Mölnlycke! Jo, alla fattar, Du tycker det är intressant att de få svarta som ändå levde i Sverige fram till andra världskriget inte alls bemöttes rasistiskt. Du vill ha det till ett bevis för att vi som står upp mot den historiska rasismen är ute i ogjort väder.

Men, snälla Du, ser Du inte? Detta är ju smashläge! Föreställ Dig den där historien i en bok som Sven Lindqvists samling av uppbyggliga historier: Antirasister! Du behöver ju bara göra provinsialläkaren till fullfjädrad nazist och låta en lite undanskuffad vegetarian och lärarinna ta den rasifierades parti – och Du får föreläsa på varenda humanistisk institution i gamla Svedala! Så skulle jag ha gjort, och många, många ”kulturknuttar” (som vi nedsättande kallas) med mig.

Känner Du till Maja Essebo, kulturgeograf i Lund? Jag såg henne på Akademiska föreningen i ”Debatt i Lund”, ett arrangemang av Sydsvenskan. Medan övriga paneldeltagare utmärkte sig för tråkig klädsel satt hon insvept i en stor senapsgul sjal och utstrålade att hon förstått spelets regler.

Under debatten framkom att det finns dårar som sprider ut myter om att journalisten på Sydsvenskan Andreas Ekström, som var moderator, inte har full koll på läget i landet och världen. Maja visste genast hur man skulle bemöta dem:

Inom mytteori kämpar man med det här jättemycket. Då säger man att jamen myter, de bygger inte på sanning. Det är irrelevant. De är immuna mot faktapresentationer… Vad gör man då? […] man ska [inte] bemöta de här myterna eller övertygelserna med motstridiga fakta, utan att man måste erbjuda en alternativ saga.

Jo du Danne, där fick du en lektion i modernt tänkande! Eller postmodernt, skulle man väl egentligen säga. Vad gör din saga till ett intressant alternativ? Och var inte så förtvivlat faktafixerad! Tänk på den rödhåriga skrivarkursflickan! Där har du Ditt sagolika sanningskriterium!

Du tror kanske inte att jag menar det, men jag föreslår på fullt allvar att du går över till vår sida, till ”kulturknuttarnas” sida.

Du kan ju skriva. Se all världens universitet! Fullt av rödhåriga, tankfulla flickor. (Blivande kulturkoftor!) Allt detta kan bli Ditt om Du bara kastar Dig ut i det okända och släpper taget om din gubbstruttiga, skolmästaraktiga sida.

Inte sanningen, Dannegubben, sanningens värde!

Eller, som det heter i Disneys Djungelboken:

Det svänger, katten!

——————————-

(Hade jag varit yngre hade jag kanske satt en smiley här, som skulle klargöra att det var ironiskt, men det föreföll mig övertydligt.)

Annonser

Änglamakerskor i kaninbranschen? Några ord till mina kära döttrar om framtidens arbetsmarknad

Kära döttrar! Se på dessa era kaniner som jag med bristande eftertanke köpt till er det på det att ni ska bli lyckliga! Som ni kramat som små bebisar, som sett på er med rådjursögon och som i lyckliga stunder burrat in huvudet i armhålan på er!

Er hulde far, vars tankar ofta vandrar i snirkliga banor, fick av dessa små varelser idén att hålla en liten predikan om vad det ska bli av er. Om sanningen ska fram bekymrar ni ju er numera mer om era läsplattor än om kaninerna. Era tankar har börjat rikta sig mot världen. Så det är på tiden.

Jag kom faktiskt på ett förslag. Men innan jag ger er det vill jag att ni förstår vilken tid ni befinner er i. Det är nämligen viktigt.

Under industrins expansion skulle man bli ingenjör eller industriledare. Då den offentliga sektorn växte så det knakade var man med fördel läkare eller politiker. Att förstå vad ens tid kräver är nyckeln till ett framgångsrikt arbetsliv.

Alltså: Hur gör man sig behövd i vår tid, då taxibilar snart kör sig själva och universitetskurser levereras i virtuella paket från MIT i Boston?

Tyvärr får vi ett tag lämna de gosiga kaninerna. Men jag lovar att återkomma till dem.

Kära döttrar, jag har identifierat ett viktigt, växande behov av moraliska tjänster. Människan har uppfunnit sinnrika manicker som sköter det fysiska och numer även allt mer av det intellektuella arbetet. Däremot har nya behov uppstått på moralens område. Låt mig ge ett exempel.

Vid vårt äldsta lärosäte, det i Uppsala, invigdes nyligen en ”hen-toalett”.  (SVT nyheter 24 februari 2016) Det räckte inte att det redan fanns samkönade bekvämlighetsinrättningar. Biträdande universitetslektor Annika förklarade: ”De andra toaletterna som är samkönade är inte könsneutrala.” Man frågar sig om hon själv förstod vad hon menade.

Egentligen tror jag det så här: Hon och andra genomsnälla samtidsmänniskor är så abnormt rädda för att skada sin nästa att de börjat leta upp människor som det inte är alls synd om och hitta på problem som de kan lösa med en storartad gest. Liksom för säkerhets skull!

Först togs pissoarerna bort. Den halva av befolkningen som svårligen nyttjar sådana kunde ju ta illa vid sig. Så blev alla toaletter samkönade, på det att ingen skulle behöva bekänna kön bara för att det trängde på. Men då kom man på att det ju kunde finnas de som blev ledsna för att de samkönade toaletterna ser ut som vanliga, trista herr- eller damtoaletter.

Den enkla, självklara lösningen, att behandla alla lika och låta var och en bli salig på sin fason, räckte inte. Nej, här behövdes vattenklosetter som ber om ursäkt för århundraden av homoförtryck! Alltså fylldes hen-toaletten av läppstift i cocktailglas och fetischer! Annars kunde Annika inte sova gott om natten.

När hon sov så där gott, kanske extra bubblig i sinnet av det mousserade vinet vid invigningen av hen-toaletten, drömde hon om en stor och varm läderbög med svart skinnkeps som det satt en kedja i. Hon såg hans stolta blick och besvarade den med ögon som inte uttryckte en endaste enda liten fördom. – Jag bejakar ditt sätt att vara, tänkte Annika i ett tyst meddelande som hon var säker på att det nådde honom telepatiskt. Hans stora svarta mustasch vitnade och spred sig ut över hela ansiktet och sedan kroppen. Han krympte till en liten vit lejonkanin med päls som sockervadd. Hon tog upp honom och sa: – Lilla, älskade kanin! Inget kan hända. Ingen kan tråka dig för att du är homo. Annika är här.

Kära döttrar, det är en ynnest att leva i den stora famnens tid! Aldrig har fler varit lika ömhjärtade som idag. Men risken är att vår tids människor börjar likna indiska heliga män som vägrar att kröka så mycket som ett grässtrå på moder jords yta. Sådana kan bara existera om det också finns mer hårdhudade individer, som skyddar, försvarar och gör allmänt grovgöra.

Kära döttrar! Häng inte upp er på att jag här tog ett exempel från den så kallade HBTQ-världen! Samma vackra men till slut omöjliga tro på att inget ska behöva göra ont och ingen ska bli det minsta skadad går igen på många områden: Den betygsfria skolan, till exempel. Eller cykelhjälmar som krängs på barnen i tid och otid, när de inte badar med heltäckande, UV-avvisande dräkt, trots att de är inomhus. Eller lyssna på en arbetsgivare vars anställda börjat sjukskriva sig i övermått! Även i de helt uppenbara fallen finns en oskriven regel som säger att man inte ens får tänka tanken att de stannar hemma för att de kan och har annat än jobbet att göra. Nej, in med företagshälsovården och skyll på den ”psykosociala arbetsmiljön”! Eller patriarkatet, eller bristen på hen-toaletter! Då blir med hundraprocentig säkerhet ingen ledsen.

Här är alltså ett område där samtidsmänniskan har större behov än tidigare generationer. Hon behöver hjälp med moralen, med att utföra det som måste göras men inte får tänkas.

(Skulle regeringen läsa det här och nappa, så kalla det gärna ”SUM-tjänster”, som i ”Sopa Under Mattan”! Tjugofem procents avdragsmöjlighet, kanske?)

Kommer ni ihåg när vi skulle köpa ny kaninbur för drygt femtonhundra? Det gick att få tag på jättebra begagnade jättebilligt, ibland gratis. Men då medföljde kanin…

Och det gick ju inte. I den stora famnens tid klarar man inte sådant. Det är därför vart och vartannat barnrum innehåller en ledsen gnagare.

Kära döttrar, vet ni vad en änglamakerska är? (Om ni inte förstår ordet, så vänta med att googla! Det gör inget om det dröjer några år till innan ni förstår.)

Änglamakerskor i kaninbranschen är, och kommer även framdeles att vara, en riktig bristvara på arbetsmarknaden.

 

Den som skalar lök börjar gråta – Hjalmar Gullberg och sentida svensk politisk kultur

Tag varning av Örtstedts öde! vill jag utropa när jag läser Hjalmar Gullbergs diktsamling  Ensamstående bildad herre från 1935. Hade Åsa Romson läst sin Gullberg bättre kanske hon hade sluppit stå där med gråten i halsen.

I inledningen ligger den tanige läroverksadjunkten Örtstedt sömnlös i sin säng och lyssnar ut i natten. Det är ekande ensamt i ungkarlslyan. Grannen ovanpå, en levnadsglad gamäng, kommer hem med buller och bång men är denna gång för full för att väsnas ytterligare innan han stupar i säng, något man förstår av sammanhanget att han brukar.

Men det kan göra detsamma. Örtstedt är inte sömnlös av buller. Han hålls vaken av vissheten att livet gått honom förbi.

Lite längre fram i boken lyckas han tydligen somna, för i drömmen kommer brevbäraren med ett märkligt paket från filosofen Kant i den anrika staden Königsberg.

Han granskar lådan vid sin fönsternisch.

Det står som innehåll: DAS DING AN SICH.

 

Kring tinget i sig själv, de vises sten,

är sinnevärlden blott ett brokigt sken.

Det är verklighetens innersta kärna, tinget i sig, Das Ding an sich, han fått med posten. Efter en stunds funderande returnerar han det till Königsberg.

Klokt, eftersom Das Ding an sich inte är för mänskliga ögon. Kant menade, likt så många filosofer, att vi aldrig kommer till den innersta kärnan.

Även om uttrycket är hans, är tanken om Das Ding an sich är inte originell för Kant. Problemet är lika gammalt som filosofin. Vad är egentligen det som är? Det enda vi upplever är ju vad vi får reda på genom våra sinnen. Det kan ju lika gärna vara en illusion. Och om vi avslöjar illusionen, hur vet vi att det som kommer istället inte också är illusoriskt? Sanningen, Das Ding an sich, sitter längst inne i en lök med oändligt många skal.

Men boken handlar egentligen inte särskilt mycket om Das Ding an sich utan om hur Örtstedt går runt och olyckligt ser på alla andra som lever. De blir för fulla på fester, imponerar på damer och gör karriär trots att de var dåliga i skolan. Själv lever adjunkten ensam i ett tankens ingenting.

Vad har nu detta med Åsa Romson att göra? Jo ersätt nu Das Ding as sich med ”Principen om alla människors lika värde”!

Eller, egentligen, det handlar ju inte bara om Åsa Romson utan om den politiska kultur som så smått började med Olof Palme och sextioåttarörelsen och som led ett sådant snöpligt nederlag där på presskonferensen i november 2015, när den fick erkänna att det även för Sverige, där politik är att vilja, finns verkligt existerande gränser för vad som är görbart och möjligt. Den politiska kultur som fick sin höjdpunkt med genusdagis och mångfaldsplaner.

Inget fel på principen om allas lika värde! Men man får bilden av en samtida svensk offentlighet som alltmer börjat tro att att svaret på gåtan om livet har ett svar, som liksom ligger allra längst bakom allt det vi ser. Jag tror inte ens att det är så viktigt att det oftast är Principen om alla människors lika värde som man tror är detta svar. Huvudsaken är att det tillåter en att stanna i huvudet och inte korskontrollera med verkligheten innan man skapar sina ”värderingar”.

Men då ska man erinra sig Örtstedts öde. Tron på det underliggande, på strukturer leder till ensamhet. Sanningen sitter inte längst inne i en lök. Sanningen existerar mellan oss.

Jag stod på en tågperrong och väntade på ett starkt försenat tåg. En kvinna i fyrtioårsåldern stod och petade lite i sina långa, blonda lockar. Hon log och sa till en man som möjligen var hennes: ”rrriioligt”. Skånskan värmde och gladde mig, som vuxit upp i Kristianstad. Mannen skrattade och lutade sig bakåt så att han bredbent stödde sig på hälarna. Den skäggstubbiga hakan sköt fram. Hur många generationer fryntliga bönder är han den sista länken i? tänkte jag då tåget äntligen gled in vid perrongen.

I min ränsel låg Nina Björks feministiska ungdomsverk Under det rosa täcket från 1996. Hon är ohejdat hånfull mot de kvinnor som vittnar om att de blev sävliga och i behov av beskydd under tiden strax efter att de födde barn. Sådant ska man ställa sig över, menar Björk; det är ett villkor för att vara fri. I några riktigt plågsamma passager funderar hon över hur mycket hennes längtan efter kärlek och sex måste stå tillbaka för det feministiska teoribyggets skull.

Finns det verkligen något att lära av Nina Björks bok som är applicerbart på den vardagliga värld där fryntliga skåningar kan ge glädje? Visst kan man se på under- och överordning, på förutfattade meningar och de där ”normerna”. Men kan man inte utan betänkligheter njuta av en ljuslockig kvinnas dialekt har man faktiskt inte förstått någonting.

Akademiska uppsatser och kolumner i tidningarna jäser över av stolthet över att genomskåda. Men glöm inte att Örtstedt straffas med ensamhet för att han inte vågar se och acceptera världen där den verkligen finns utan letar i abstraktioner. Nina Björk har säkert många fler vänner än Örtstedt, men i sina tankar är de lika ensamma.

Thomas Gür skriver i Svenska dagbladet 23 november 2015: ”Den stökiga tiden kräver ett nytt ledarskap”. Under några decennier efter andra världskriget har den politiska klassen, och faktiskt en stor del av den övriga befolkningen, gradvis kunnat anamma en världsbild med väldigt liten verklighetskontakt men med desto svulstigare ideal. Mycket tyder på att detta inte går längre.

Det gör ont när knoppar brister. Men Örtstedts svindlande ensamhet kan kanske hjälpa fram insikten att det är värt att lämna den puerila idealismen. Att handla i ständig dialog med världen är, till skillnad från att från ritbordet försöka skapa ”en annan värld”, en lärorik och gemensamhetsskapande verksamhet.

Och alldeles utan ära är det inte: Tron på en sanning som finns mitt ibland oss kräver mod, det mod den stackars Örtstedt saknar.

Dionysos i de beskäftiga önsketänkarnas land

De grekiska gudarna krävde att man dyrkade dem. Det fick konung Pentheus erfara, som framgår ur Euripides’ tragedi Backanterna från 406 f.Kr. Det var Kaos’ gud, Dionysos, han vägrade tillbe, och straffet blev hårt.

Kadmos: O bittra sanning som för sent går upp för dig!

Agaue: Säg ut! Mitt hjärta sprängs av hemska aningar.

Kadmos: Du själv och dina systrar är hans banemän.

Agaue: Då är det alltså Dionysos som förgjort oss!

Kadmos: Han förorättades. Hans gudom blev förnekad.

Agaue: O Pentheus, hade du väl skuld i min förvirring?

Kadmos: Ni hade båda skuld – ni fruktade ej gud.

Hämnden bestod i att konungens mor Agaue och hennes systrar slogs med vansinne, så att de gav sig ut i naturen som vilda, dansande tillbedjare, menader. Även Pentheus’ förstånd förmörkades. Han klädde sig med gudens benägna bistånd i kvinnokläder och gick för att spionera på sin mor och de andra menaderna. Men de upptäckte honom och slet honom i sitt vansinne i stycken. Ve, o ve!

I tragedins slutskede står Agaue fortfarande rusig av upptåget och visar för sin far, Kadmos, upp sin son Pentheus’ huvud inslaget i ett bylte. Medan kvinnorna slet Pentheus i stycken hade Dionysos förvridit deras ögon så att de trodde att han var ett lejon, vars huvud Agaue stolt nu förevisade sin far. Gradvis går det upp för henne vad byltet egentligen innehåller. Ve, o ve!

Låt oss tänka symboliskt: Varför ska man dyrka Kaos? För att Kaos är livgivande! Varför skulle man inte vilja dyrka Kaos? För att Kaos är farligt! Men det är en felsyn: Att dyrka är att erkänna makt. Man bör inte ignorera de krafter som styr universum. Gör man det, slår de tillbaka skoningslöst.

Tänk om det är vad som hänt i Sverige idag: Den lugna socialstatens människor har trott sig stå över Kaos och straffas hårt.

”Svenska barn är mörka i synen” säger Jesper Juul  på SVTs hemsida:

Att vi uppfostras att förtrycka aggressioner får allvarliga konsekvenser, som näthat. Det menar den kontroversiella danska familjeterapeuten Jesper Juul. Och riktigt dåliga på att hantera detta är vi i Sverige.

– Jag har länge märkt att många barn i de stora svenska städerna är alldeles mörka i synen, det är något som jag inte ser i Köpenhamn, Berlin eller Rom. Men det är väldigt logiskt, för den svenska konsensusen är en snällhetens konsensus, säger Jesper Juul.

Snällhetens konsensus! Ängslans konsensus! Det beskäftiga önsketänkandets konsensus!

Svenska barn har nästan slutat att leka oövervakat i grupp. Och då är möjligheten borta att på egna villkor, på eget ansvar, utforska sin frihet – och sitt kaos! Föräldrarna har i all välmening – till skada även för sig själva – hindrat barnen från att oförmedlat möta världen så som den ser ut.

Detta innebär förmodligen att barnen får färre tillfällen att mobba varandra, men är det verkligen ett pris värt att betala?

I Dagens nyheter skriver Niklas Orrenius om en pojke med mörkt skinn som blivit kallad ”brun banan” i skolan. Naturligtvis var det tråkigt för honom, liksom att bli kallad värre saker, men bara en bit längre ned i texten visar det sig att tillvitelsen är första ledet i ett resonemang som leder till: Förintelsen…

En läsare bereddes plats att skriva på DN Åsikt – en sorts DN Debatt för särskilt utvalda insändarskribenter. Hon hade retat sig på att någon ville ha specialklasser för högbegåvade. ”Betyder det att även ett motsatt begrepp finns, d.v.s ‘lågbegåvad’?” frågade hon retoriskt…

Lilla gumman…

Svensken tror att alla livets kantigheter och orättvisor bara finns där för honom att med ett enkelt trollslag avlägsna. Han har slutat att lära sig något av det mångskiftande, kaotiska livet. Han respekterar det inte längre. Han mästrar det. (Och varför då stanna vid svenskarna, när man kan lära ut sin enkla moral till hela världen!)

Men Dionysos tillåter ingen sådan hybris…

Jag tror det gick till så här när straffet kom.

Dionysos, som lätt slunkit över Öresundsbron, hamnade på en stor föreläsning på Malmö Arena. Det var kick-off med Migrationsverket. En käck kvinnlig föreläsare, konsult i ”inkluderade organisationsteori” och ruskigt dyr, bad publiken att tänka på en barnfamilj. Hon broderade ut hur de åkt på semester och hur de åt frukost. Plötsligt spände hon ögonen i sina åhörare och inskärpte: Föräldrarna hette ”Åke och Erik”.

Ett sus gick genom publiken. Klirrande föll förvåningen. Usch, så fördomsfulla de var, intygade de alla för varandra med förlägna skratt. Alla hade de tänkt sig familjen som mamma-pappa-barn. Inte tänkte de på handikappade heller, eller scientologer, eller ens rödhåriga! Å, vad lätt det är att luras av sina inre föreställningar till obehagliga fördomar mot homosexuella och andra eftersatta grupper! Det här var verkligen ett område där man måste jobba med sig själv.

Det som besvärade Dionysos allra mest var det uppblåsta, fnissiga samförståndet. Alla kände sig duktiga när de med låtsat förlägna skratt erkände att de gått rakt i den ”heteronormativa” fällan. Dionysos kände igen mallighet förklädd till självironi när han såg den!

Han kunde inte låta bli att hånfullt fråga om det var ”okej” – han hade just lärt sig det ordet – att förutsätta att vinfläckar orsakats av rödvin, men han tappade alldeles sugen när ingen förstod ironin utan istället började bre ut sig om att vanliga Staffanstorpsbor säkert tänkte på rödvin från en svennig Mauro Primitivo-box och då exkluderade dem som drack rosa champagne…

Guden var arg så att han skakade när han lämnade lokalen. Vad visste dessa människor i detta land om frihet? Inte den ynkliga gör-vad-du-vill-friheten, utan den frihet som kan famna världen? Den frihet han krävde av människorna! Hela det kalejdoskop av livet han stod för trodde de att de desarmerat med några gottköpsvisdomar! De hade ju helt slutat dyrka och frukta honom honom!

Hans hämnd skulle bli gruvlig. Han hatade redan hela detta land. Även om det skulle finnas de som inte var sådana som dessa han först stött på, var alla medskyldiga till att låta sådan här vidrig blasfemi gå ostraffad.

Med gudomlig näsa sniffade han sig till invånarnas, och särskilt deras politiska klass’, ömma punkt. De visste egentligen inte så mycket om världen och hade skaffat sig en tudelad bild: Det fanns den ”rika världen”, där allt var ungefär hos dem, och så fanns det ”de fattiga”, som de aldrig träffade men var säkra på att de levde under oacceptabla förhållanden. De kunde aldrig tänka på ”de fattiga” utan att fantisera om olika sätt att hjälpa dem, och den där hjälpen tenderade alltid att handla om att låta dem flytta till den rika världen – naturligt nog eftersom de föreställde sig den fattiga världen som enbart jämmer och elände.

Lyckligtvis för innevånarna fanns det sedan länge politiska mekanismer som hindrade invånarna från att leva ut sina fantasier. Landet var litet, och en smula eftertanke gav vid handen att det knappast var realistiskt att låta så många flytta in. Men Dionysos insåg att här fanns en svag punkt.

Han begav sig till Riksdagen i Stockholm.

Han började med att viska ”alla människors lika värde” i örat på en miljöpartist, och hastigt och lustigt blev det lagfäst att alla i hela världen som kunde ta sig innanför rikets gräns skulle få sjukvård – oavsett om de var där lovligen eller ej. Vägen till landets ekonomiska ruin var anträdd.

Han lät en dimma breda ut sig som inplanterade budskapet ”varje människa är unik” i tankarna hos de folkvalda. Plötsligt blev det omöjligt för någon att hävda att det fanns en gräns för antalet människor från den fattiga världen som landet kunde ta emot. Folk var ju inte siffror i ett Excelblad, utan enskilda människor.

Dionysos myste satyriskt. Nu blev de marinerade i sin egen självhögtidlighet! Eftersom det fanns väldigt många fattiga, som gärna tog del av det rika, men ack så lilla, landets generösa bidragssystem, knackade allt fler på dörren.

Av en rågblond menad som hette Magda släpptes de alla in och fick en bamsekram och en rejäl slant ur rikets pengaskrin, som särskilt för tillfället ställts på vid gavel. Efteråt mindes alla de fattiga med ett svårfångat obehag den säregna blandningen av extas och sentimentalitet som glödde beslöjat i hennes annars så tomma blick.

När rapporterna började trilla in om att kommunerna inte klarade sina uppgifter, eftersom de varit tvungna att skicka allt mer av sina skatteintäkter till pengaskrinet, brast en annan blond menad, som hette Johanna, i gråt. Dionysos smög sig oroligt nära henne för att möjligen sticka till henne något tröstande ord om ”värdegrund”, men han blev helt lugnad när hon jämrade fram: ”Jag blir så ledsen när jag tänker på alla som inte lyckas ta sig hit.”

Det satyriska leendet blev allt bredare.

Det är en subtil konst att straffa människor genom att gradvis driva dem till extas. Det får inte gå för fort, för då kommer de utsatta inte att skämmas efteråt. Men tas det i många små övergångar kommer de att tro att det var frivilligt och ta ansvaret på sig. Och långsamt styrde Dionysos dit han ville.

”Halleluja!” sjöng de till slut alla och dansade ut i de tomma skogarna. Vilka är vi att göra anspråk på ett land? Alla är lika! Alla är unika, och har lika stor rätt till jorden som vi. ”Och förresten”, sa de, ”vilka är egentligen ‘vi’? Det finns inga ‘dom’ och följaktligen inget ‘vi’! Romerna som ockuperat Malmö stadshus, varför skulle de ha mindre rätt till det än någon annan?”

”Vi har fått det bästa betyg ett land kan få” ropade  Aftonbladets förblindade menad Lena Mellin, som tillstött när de lämnade Riksdagen. Tänk att så många velat flyttat hit! Hon närmade sig sin ledare, statsminister Stefan av den sorgliga skepnaden, med ett bylte i händerna. Triumfatoriskt ropade hon ut: ”Detta är all jordens grymhet, intolerans och hat. Detta har vi samlat upp på heden och ska nu ge det en slutgiltig begravning.”

Men när hon stolt drog isär skynket för att visa honom blev han mörk i synen. ”Ser du inte att det är rikets pengaskrin du har där och att det är tomt?” frågade han med ångest i rösten. ”Vad ska vi köpa mat för nu? Hur ska vi få vapen att freda oss med?” Hon förberedde sig att överväldiga honom med högstämda fraser, men redan innan hon själv sett ned i byltet hade hon förstått att han hade rätt.

Den fasansfulla nykterheten kom krypande.

Ve Lena! Ve oss alla!

Ve, o ve!

————————–

Anmärkningar. Man kunde tycka det är okänsligt att resonera kring sitt lands väl och ve när barn drunknar på Medelhavet. För det första är ett land att leva i och kalla sitt något miljoner och åter miljoner människor lidit, stridit och dött för. Det är, som man sa på sjuttiotalet, småborgerligt och medelklassigt att inte förstå vikten av det. För det andra är jordens lidande inget nytt. Vi kan göra mycket nytta, men att låta jordens alla fattiga – eller i varje fall de med asylskäl – flytta hit är ingen lösning på någonting. Om man ovanpå det uppmuntrar trafiken på Medelhavet, bör man betraktas som moraliskt medskyldig till barnens död.

Ingen har sagt att all invandring ska stoppas. Det handlar om att en helt ohanterlig våg sköljer över oss nu – inte minst för att de flesta andra europeiska länderna stramat åt. Eftersom integrationen av de jämförelsevis få asylinvandrare som kommit de senaste tjugo åren misslyckats rejält, är katastrof när volymerna blir mycket större – och problemen fortsatt tänks lösas med floskler – tyvärr det troligaste scenariot. Om man inte stramar åt på riktigt – vilket man förmodligen kommer att att bli tvungen att göra, men tyvärr onödigt sent.

Citatet från Backanterna är från en översättning och radioteaterbearbetning av Tord Backström från 1959.

Katarina Taikon var från Venus och Palme från Mars

Förr eller senare ska jag sluta skriva om invandring. Under normala omständigheter är det ändå en ganska oviktig fråga. Men just nu går det inte att låta bli. Det är ingen överdrift att det svenska politiska etablissemanget har blivit ett hot mot rikets säkerhet. Jag kan bara inte låta bli att älta frågan: Varför?

Ska våra barn och barnbarn

hata oss och förbanna

för att vi inte hade vett

besinna oss och stanna.

Man tänker lätt på dessa sångrader från kärnkraftsomröstningen. Jag begriper inte hur man skenheligt kan stå och svamla om humanism när det som håller på att hända är att ett radikalt annorlunda Sverige växer fram, ett Sverige som ingen vill ha. Socialdemokraten Johan Westerholm skriver om möjligheten att ge bostäder åt de nyanlända:

Det är rimligt att anta att dessa bostäder kommer uppföras i utkanter av tätorter och inte byggas i redan etablerade bostadsområden. Vi kommer, för att kunna frigöra platser i tillfälliga boenden, behöva bygga låginkomsttagarghetton. Som då rimligtvis bebos av nyanlända. Om de inte väljer att bo kvar i de tillfälliga boendena som inte ens är avsedda för vistelse under längre tid än några månader.

Det är redan bostadsbrist. De flesta nyanlända kan med säkerhet väntas hamna i mycket lång arbetslöshet och kommer inte att ha råd att efterfråga befintliga bostäder. Alltså: favelor. I den här takten handlar det om betydligt fler än hundratusen personer per år.

Få svenskar verkar förstå vad detta kommer att innebära. De kommuner där de flesta av de asylinvandrare som kommit de senaste tjugo åren bor är idag kraftigt subventionerade av övriga kommuner. Om alla områden blir lika invandrartäta kommer detta naturligtvis inte att kunna fortsätta. Ordentligt försämrad offentlig service och ganska många förlorade arbeten är den oundvikliga följden, även om ökad upplåning kan fördröja, men samtidigt förvärra, skeendet. Avgiftsbelagd skolmat är bara förnamnet. Och detta på grund av politiska låsningar och en curlad politikergenerations sentimentalitet! Det är ju inte oundvikligt. Inget annat EU-land har i närheten av sådana strömmar per capita som Sverige.

Ovanpå det rent ekonomiska: Vad händer när man sammanför så många unga män i halvmisär utan framtid? Som bekant är det tårdrypande urvalet av bilder i media förljuget. Fotograferna måste leta länge innan de hittar de barnfamiljer de brukar visa. I verkligheten är, enligt tyska ARD, åttio procent unga män. Ett besök på Malmö central motsäger inte den bilden. Det är en explosiv cocktail att samla så många frustrerade unga manspersoner i getton. Det känns, för att uttrycka sig försiktigt, osvenskt med upplopp, vattenkanoner och kravallpolis. Men fortsätter det så här kommer vi att behöva vänja oss.

Nej, detta är inget bra sätt att hjälpa jordens fattiga och förföljda.

Situationen är ohållbar. Det har självaste statsministern sagt. Var det ett rop på hjälp från en man som sitter i den politiska taktikens rävsax? Det ser ju egentligen illa ut om den högste ansvarige säger att situationen är ohållbar men sedan bara vidtar några kosmetiska åtgärder, som han själv erkänner att de inte kommer att räcka. Kanske vill han att vi ska sätta så mycket press på honom att han blir tvungen att lösgöra sig från det dåliga sällskap han hamnat i. Rörande förstås, men det inger inte riktigt samma respekt som ”Jag kom, jag såg, jag segrade.”

Jag funderade över orsakerna till detta så specifikt svenska haveri när jag såg Lawen Mohtadis och Gellert Tamas’ dokumentär Taikon från i år.

I filmen ställs den kända romska författarinnan Katarina Taikon mot Olof Palme. 1969 sökte fyrtiosju franska romer asyl i Sverige. Taikon, vid tiden känd förkämpe för sina stamfränders rättigheter, tog deras parti, men Palme sa nej. Taikon rörde upp himmel och jord, skrev i tidningar och ordnade demonstrationer. Men ingenting hjälpte.

För oss som mest minns Katarina Taikon som författarinna till barnböckerna om Katizi ger filmen en rikare bild: en enträgen kämpe för romernas förbättrade livsvillkor av det där snittet som förekom på sextio-sjuttiotalet, som Sara Lidman och Tage Danielsson. Hon var med och drev folkhögskola för analfabetiska romer, skrev böcker, träffade Martin Luther King och bråkade med Ivar Lo. Hon hade trovärdigheten hos den som verkligen kommer från botten: född i ett tält, uppvuxen först på barnhem och sedan i husvagnar. Det var lätt att tycka om Katarina Taikon. Hon hade värme och patos. Som en bild av allt vi vill minnas från sextioåttatiden stod hon rakryggad på Sergels torg med megafon i hand och krävde att Palme skulle se till människovärdet.

Men han såg till något annat också. De fyrtiosju, som de kallades i pressen, ville ha asyl för att de nekats skola och fast bostad i Frankrike. Det är lätt att förstå och känna med deras förtvivlan, men skulle detta ha blivit giltiga asylskäl skulle huvuddelen av Europas romer, vid tiden kanske en och en halv miljon, ha haft rätt att ta del av den expanderande svenska socialstatens välsignelser. Det skulle helt enkelt inte gå.

Detta är två förhållningssätt, Taikons och Palmes. Inget av dem är fel, men de måste komplettera varandra. Jag satt där biomörkret och tänkte att jag förstod vad som hänt i Sverige just nu: Taikons perspektiv har tagit över helt. Jag minns att jag gick från filmen med en stark längtan efter grå kostymer.

Det är ju inte någon opportun iaktagelse, men är inte Palmes och Taikons olika attityder misstänkt lika det man en gång kallade manligt och kvinnligt?

Är det en slump att denna masspsykos, för att tala med Tino Sanandaji, drabbat just feminismens stamort på jorden? Är orsaken helt enkelt en överdos av kvinnlighet. I så fall riskerar invandringsdebaclet att bli den svenska feminismens allvarligaste nederlag.

Nog är det något kvinnligt i att säga att ”svaga grupper inte får ställas mot varandra” ? Ett manligt resonemang inbegriper det enkla faktum att allt i princip innebär prioriteringar.

Det kvinnliga ser den lidande enskilde framför helhetens funktion; det manliga gör tvärtom.

Det kvinnliga skyr att tala om människor som ”volymer”. Det manliga förstår att vi ibland måste se opersonligt på varandra. Föreställningen att man kan ömma personligen för alla människor är lite lik den barnsliga tron att jultomten skulle hinna hem till alla på en enda dag.

Nej, förlåt mig! Jag lät associationerna springa iväg. Det finns en oherrans massa kloka kvinnor och en oherrans massa korkade män – och vice versa. Det jag beskriver ovan är att kvinnor, som genom århundradena varit underordnade, fått en position som liknar barnets. Det är oroande att de feminister man ser inte gör upp med denna kvinnoroll utan insisterar på att den är mänskligt universell. Om de vill ha halva makten ska de minsann ta halva ansvaret – också för de  besvärliga besluten!

Jag hoppas alltså att det är glasklart att jag inte är ute efter någon sorts biologisk determinism. Jag kan dock inte låta bli att använda det kvinnliga och manliga som metaforer i det följande.

I Mozarts och Schickaneders berömda opera Trollflöjten från 1791 prövas den ädle prins Tamino genom att tvingas vara helt tyst vid mötet med sin älskade Pamina. Publiken vet att tystnaden är villkoret för att de ska få varandra. Den vise trollkarlen Sarastro, som har dem båda i sitt våld, har ordnat det så. Pamina vet inte och blir förtvivlad och tror att Tamino inte älskar henne längre. Hon vill ta livet av sig, men det enda Tamino kan göra är att tigande se på medan hon bönfaller honom att svara. Han består provet – manligen, som man sa förr – och de kan till slut förenas.

Sarastros krav på Tamino kan sammanfattas: ”Sei ein Mann!”. (”Var en man!”) Lyssna inte på den kvinnliga ack så hjärtevarma kortsiktigheten! Du har ansvaret för helheten. Det är genom att genom att tukta dina impulser du verkligen kan skydda henne.

Eftersom migrationsströmmarna bara blir intensivare, kommer förr eller senare de svenska politikerna att bli tvungna att ta tjuren vid hornen. Det är förstås skrämmande för den som vant sig vid att vara Mr. Nice Guy, men Johan Westerholm menar att den här senaste tandlösa överenskommelsen är en uppmjukning inför det nödvändiga. Han har rätt i att all logik pekar ditåt, men jag börjar bli rädd att kraften saknas. Dagens curlade politiker har aldrig ställts inför ett problem där så hårda beslut krävs – hårdare ju längre man väntar. Kan de mogna?

I varje fall hoppas jag att det bland spinndoktorerna, som de anlitar, finns en Sarastro som kan bereda dem på den prövning som den nödvändiga tillnyktringen kommer att innebära, för det kommer sannerligen inte att bli lätt att avvisa tusentals. Någon som med lugnt allvar i rösten kan förmana:

Sei ein Mann!

Det gäller även Åsa Romson.

Anmärkning . Den som till äventyrs ännu inte fattat att det är allvar uppmanas att läsa Peter Santesson på Demoskop, Tino Sanandaji på Handelshögskolan i Stockholm Anna Dahlberg på Expressen eller Widar Andersson på Socialdemokratiska Folkbladet i Östergötland.

Att återuppfinna en borgerlig självförståelse: Ilan Sadés Frommare kan ingen vara

Det måste vara närmast förnedrande att vara vänsterjournalist idag. Kartan stämmer ju inte med verkligheten! Kanske värmer det lite att yla om ”brunblå” fiender, men det börjar väl ändå att eka tomt? Det är ju uppenbart att en avsevärd och växande del av väljarskaran inte är med på noterna. Nya perspektiv behövs. Det går inget gammalt nazispöke genom Sverige, utan borgare – borgare som faktiskt har en del att säga.

För visst ser man i Sverige idag konturerna av en ny borgerlig rörelse? Som ser med förskräckelse på hur de gamla borgerliga partierna tappat greppet? Det är förstås frestande att förminska dessa till medelålders, bittra, kränkta, vita, heterosexuella, ja, ni vet, men det vore orättvist. Kanske stämde det där med bitterheten för ett år sedan, när Gudrun Schyman fick hela etablissemanget att dansa efter sin pipa, med en politik som till slut lyckades samla 2,9 procent av väljarna. Det såg ut som om det aldrig skulle ta slut. Men nu, när hon tappat initiativet, vädrar den nya borgerligheten morgonluft, och varför inte i alla fall för ett ögonblick överväga möjligheten att den har ett angeläget ärende? Om det ska finnas någon vänster kvar till slut gör den nog klokt i att lyssna. De frågor den ställer borde inte bara bekymra högern.

En värdig representant för denna nya borgerlighet är Ilan Sadé, som givit ut essäsamlingen Frommare kan ingen vara – texter om blågul renlärighet (Mummelförlaget 2014). Han börjar i en religiös feministisk extas på centerstämman 2005, där han var med i egenskap av studentförbundets ordförande:

Talarlistan var lång. Vad som hände nu var att manliga ombud stod i kö för att inför ett allt mer uppeggat auditorium avlägga något slags bekännelse av strukturernas existens och ombudets egen påtvingade roll i spelet. Alla var strukturernas offer. En överväldigad herre brast till och med ut i gråt i talarstolen, till stämmans stora bifall. Bekänn och kom in i värmen!

Om vi inte är försiktiga, menar Sadé, styr vi rakt mot ny medeltid, där den enskilde är rättslös mot kollektivet, där suggestiva myter om offer och förtryckare ersätter tanken om människan som en fri individ. Man behöver inte ta det där med medeltid som en elakhet. Sadé är mycket sansad. Men de som varnar för de ”brunblå” har väl inte monopol på att slå larm när de ser obehagliga tendenser?

Den borgerlighet jag syftar på här kanske kan sammanfattas som respektfullhet: Ha respekt för att kapitalismen är den enda system som lyckats producera ett anständigt samhälle! Ha respekt för att människor inte bara är statens undersåtar utan också är del av ett civilsamhälle som är något annat än stat och kommun! Ha respekt för att bildning är något djupare än vad som kan sammanfattas med slagord och värdegrunder!

Vad har hänt, när ”journalister” rotar igenom människors privata, anonyma elektroniska spår, på jakt efter förgripligheter? Skulle en John F. Kennedy eller Churchill haft en chans i politiken idag? Tron att den som säger hemska saker privat också måste bli en hemsk politiker är omänsklig. Mänskligt är att vilja leva på flera plan. Mänskligt är också att längta till fristäder bortom gott och ont.

Det är något som har hänt med vuxenheten. I domstolsprövningar av lagstiftningen som i princip gör allt sex med någon under femton till våldtäkt blottas en tidstypisk schizofreni. Det här är landet där å ena sidan public service gör ungdomsprogram om analsex och å andra sidan ungdomar som haft sex trots att en av dem varit under femton avkrävs ett gammaldags, stadigt förhållande för att inte den äldre ska dömas för våldtäkt. Sadé skriver:

Normer om trofasthet och kyskhet dyker plötsligt likt blixtar från en klar himmel upp som avgörande faktorer i brottmål. Vad vi ser i dessa domskäl är förmodligen ett samhälle som hastigt och godtyckligt drar i nödbromsen när det finner att sexualliberalismens tåg dundrar fram alltför snabbt mot en skarp kurva. Först full kraft i skepnad av fri könsutlevelse, sedan nödbromsning i form av straffdomar. Att några tågresenärer som har sprungit ovanligt ledigt mellan kupéerna får skador för livet på grund av nödstoppen rör inte de styrande i ryggen.

Omognad ger den hänsynslösa ryckigheten i de moraliska bedömningarna. Sex är ett svårt ämne. Olika tabubeläggningar gör det frestande välja enkla vägar. Vem vill säga emot den som skriker ”Ett nej är ett nej är ett nej!”? Samtidigt vet ju alla att det där med ja och nej är betydligt svårare än så – och att rättssäkerhet är något viktigt.

Låt mig ta ett eget exempel, som Sadé inte ska lastas för. I september förra året fick en chockad kvinna på ICA ett kvitto där det stod: ”Heil Hitler, kom aldrig tillbaka!” Någon verkar ha mixtrat med funktionen som producerar text på kvittona. (Aftonbladet) Osmakligt! Om det till slut reddes ut vem som var ansvarig borde någon eller några ha fått en rejäl avbasning, kanske rentav avsked. Ändå blir jag närmast bestört över den reaktion det väckte. Det sades att ”klimatet har blivit hårdare” och: ”Rasismen har normaliserats.” Nej! Det vi fick se var en liten hälsning från människans lust till trots, som för bara tio år sedan inte hade väckt någon uppmärksamhet alls i tidningarna. Dumt, men den intressanta samhälls­tendensen var att nyheten spreds över hela landet.

Den som är någorlunda bildad, eller bara fri från självbedrägeri, vet att bråddjup döljer sig i människan. Vad är det att skriva ”Heil Hitler!” på en kvitto mot vad en Kurtz eller en Raskolnikov skulle kunna göra? Jag försvarar verkligen inte handlingen, men om den utmanar en så att man måste identifiera den med den bottenlösa ondskan för att lappa ihop sin rämnade världsbild, då kan man undra om man har den mognad som krävs i ett land där den offentliga makten utgår från folket.

Sadé tar i sina essäer upp företeelser där brist på vuxenhet att se problemen i vitögat kan ses som den gemensamma nämnaren: pedagogforskare som hellre gräver ned sig i identitetspolitiskt blame game än att fundera över hur elever kan lära sig mer och ett system för sjukskrivningar som skyddar den enskilde från den hårda insikten att det är dags att byta jobb. Kostnaderna läggs på skattebetalarna. Det moraliska ansvaret läggs på abstrakta agenter, som patriarkatet och rasismen, vilkas existens är omöjlig att bevisa, men som fråntar den enskilde ansvaret.

Sadé nämner invandringsfrågan bara i förbigående. Men visst är det samma sak där. Mogna, övervägda perspektiv har givit vika för meningslösa, välmenande mantran: Att ytterligare inskärpa ”principen om allas lika värde” ger ju inte ett enda jobb till i fattiga förorter.

Det är egentligen inte någon optimistisk bok, även om Sadé försöker hålla modet uppe. Som dystrast blir det om skolan. Återförstatligande, höjda lärarlöner, ännu större personaltäthet – det är inte där skon klämmer. Bildning är vad som behövs, mänsklig självförståelse på djupet, och då är dagens floskelmaskiner rena giftet – så må det vara värdegrundsarbete eller likabehandlings­planer.

Man skulle önska att Sadés bok kunde bli en hjälp för de vänster­journalister som tröttnat på att titta ut och bara se ondskan torna upp sig. Det finns allvarliga skäl till den anti­etablissemangsvåg som sköljer över landet. Det är inte bara, inte ens dominerande, så att mörka krafter håller på att ta över. Det handlar om längtan efter en vuxenhet som en gång kallades borgerlighet. När man väl förstått det kan man kanske börja tala allvar igen. Man måste ju inte hålla med varandra för det, och den som tycker ordet borgerlighet är för partipolitiskt kan ju istället säga medborgerlighet.