Popcorn

Popcorn! var min första tanke då jag såg att tokfeministen och anhängaren av blodbesudlade idéer Kajsa Ekis Ekman rykt ihop med bland andra anhängaren av blodbesudlade idéer Athena Farrokhzad och tokfeministen Tiina Rosenberg om könets existens. (Alla referenserna till diskussionen finns Ekmans svarsartikel i Aftonbladet 8 februari 2018.)

Så jag hällde lite olja och majskorn i en kastrull, lyssnade till det mysiga poppadet och satte mig tillrätta med en skål och en flaska lightläsk för att betrakta striden. Mums! tänkte jag när jag från Ekis uppsnappade: ”… förtryckta grupper har tolkningsföreträde, att den dominanta gruppen inte bör appropiera den förtryckta gruppens kultur… ”

Jag vet inte riktigt var Ekis Ekman och hennes trätosystrar bor, men det är ett egenartat ställe där två människor som möts genast konstaterar vem som är under- och överordnad, och så ska den underordnade ha tolkningsföreträde. Läser man noga verkar det som om de underordnade ska ha alla rättigheter, vilket man lätt tolkar som att de i själva verket är överordnade. Det borde väl leda till omförhandling så att omvända roller gäller när den först förtryckta förtryckt så länge att hon själv blivit förtryckare. Och så får de förstås byta igen, och igen och igen i all evighet. På något sätt hade alltså damerna kommit ihop sig om logiken i det här, och att det kan uppstå tolkningsstrider kan man ju förstå.

Hm, konstaterade jag knaprande i min nedsuttna fåtölj, Ekis bor visst i Absurdistan. Usch, vad de där majsskalen kan sätta sig i tandköttet! Jag försökte skölja bort dem, men lightläsk går så hårt åt emaljen.

Varför dök dessa rader av salig Edmund Burke upp i mitt huvud?

We fear God; we look up with awe at kings, with affection to Parliaments, with duty to magistrates, with reverence to priests, and with respect to nobility. Why? Because, when such ideas are brought before our eyes, it is natural to be so affected; because all other feelings are false and spurious.

Burke skriver om den vördnad vi känner för samhällets stöttepelare. Ekis är i sold hos den kraftigt statsstödda tidskriften ETC. Rosenberg är professor. Athena Farrokhzad är författare av det slag som aldrig skulle ha fått ge ut en rad om det inte fanns stipendier och kulturstöd. Ska jag följa Burkes uppmaning borde jag känna vördnad för dessa samhällsbärare, tänkte jag.

Det är som rävjakt. Det fina herrskapet drar på sig sina röda rockar och sina ridbyxor och jagar patriarkat och vithetsnorm. Folk ur allmogen ser storögt på om de råkar korsa de blåblodigas väg. Logiken är skruvad. Så är det ju i spel. Räven har till skillnad från i verkliga naturen inte en chans. Men i den här rävjakten utgår man istället från att könet, som funnits sedan långt innan det fanns liv på land, är ett påhitt. En sådan idé lever inte en sekund i det verkliga livet, men här är den grunden för spelet. Rosenberg skriver:

Kajsa Ekis Ekman binder kvinnlighetens formering till en medfödd könstillhörighet. Därmed blir hennes feminism cis-normativ. Det systerskap hon företräder inkluderar bara kvinnor vars sociala och biologiska kön överensstämmer.

Fast det kan se ut på annat sätt jagar de samma patriarkala räv, Ekis, Athena och Tiina, och han kommer, säkert som amen i kyrkan, även denna gång att skrämmas upp ur sitt gryt och få nådaskottet. Men det är oenighet i jaktsällskapet om vilket sätt som är det rätta.

Ärligt talat, Athena känner jag mig lite knäsvag av. Hon talar franska flytande och hör till en sådan där extremkulturell familj med släktingar spridda i städer som Paris, New York och London. Jobbar jag lite på det kan jag kanske känna samma vördnad för henne som Burke gjorde för den franska drottningen Marie Antoinette, den där gången då han trotsade modesprättarna som istället tänkte på hur bönderna led under enväldet.

Å, när Athena satt där som sommarpratare och spelade en sång med texten ”De tåååål lite blyyyyy i naaaaackarna”! Man vågar knappt tänka tanken, men fantisera bara om att Jimmie Åkesson (ni minns senast han tilläts sommarprata av den opartiska statsradion …) hade spelat (vågar jag … det får bära eller brista): ”De tååååål lite gaaaas i kraaaaanarna”, nej förlåt, så kan man ju bara inte säga, inte ens på skämt. Men Athena, hon kunde hylla nackskott, den andra onda diktaturens favoritmetod, utan att darra på manschetten. Det har sin grandezza. Det som är tillåtet för Jupiter är inte tillåtet för oxen, som romarna brukade säga.

Usch, popcorn innehåller kalorier. Man känner sig som en kemisk fabrik efter att ha tvingat en och en halv liter vätska fylld med sötningsmedel genom kroppen. Jag tänker på Burke igen. Känner jag den där rätta vördnaden för de här adelsdamerna?

Kanske borde jag dricka vatten och äta avocado i morgon. Städa upp i mitt liv … springa en runda … överraska en gammal släkting på serviceboendet … Först då har man rätt att kritisera i den stora världen, som de säger. Men då jä—r!

För hur jag än vänder på det känner jag ingen verklig vördnad för Ekis Ekman, Rosenberg och Farrokhzad.

Luften i mitt hem ändrades. Middagsoset byttes
mot fet popcorndimma. Soffan fylldes av vita prickar.
Jag måste dammsuga.
Jag ser på Twitter att EKIS
skrivit i Aftonbladet
att KÖNET KANSKE FINNS ÄNDÅ.
ATHENA anklagar henne för aggression.
I går kväll
såg vi en intervju med TIINA.
Hon beskrev sin utlösning när hon
tillintetgjorde en medsyster som CIS-NORMATIV.
Popcornmaskinernas dova smattrande
från biograferna, där de visar
Femtio nyanser av honom.
Min granne vaktar salstentor på GENUSVETENSKAPLIGA institutionen.
Popcornen fyller detta mentalsjukhus. Trakten jag bor i – Lund
med omnejd – blir en allt vitare
bok, solen tränger inte igenom längre.
Det är snart september 2018.
Ingen dödas rent fysiskt
i EKIS’ vidriga krig,
om man inte räknar den ärliga livskänslan,
allvaret (och humorn!) och sökandet efter mening.
Det är fortfarande sju års väntetid för en hyreslägenhet i Lund.
Fler pseudoproblem, fler kraftfulla slag i luften,
tills popcornen fyller hela rymden
i den natt som slutgiltigt
ändrar sitt ljus utanför fönstren.

(Fritt efter Göran Sonnevis Om kriget i Vietnam)

Annonser

Jag vill ha en näthatare som statsminister

Linnéa Claesons fåniga krönika i Aftonbladet 2 december 2017, Jag ha representation – på riktigt, bara ökar bruset, tycker många. Varför bry sig om eländet när hon inte ens förstår att representativ demokrati handlar om att du och jag väljer dem vi tycker är bäst lämpade att representera oss? Om man, som hon antyder, istället satsar på att kvinnor, svarta, handikappade och så vidare ska få sin rättmätiga del av utrymmet i media och stolarna i riksdag och kommunfullmäktige, så har man ett modernt stamsamhälle, inte representation.

Men tänk om hon skrivit så här istället för att börja med att väluppfostrat förorda en svart kvinna som statsminister:

Jag vill ha en näthatare som statsminister, någon som hela tiden stängs av från Facebook, en månad i taget. Som jämställdhetsminister vill jag ha en hemmafru som älskar smink och hatar aborter. Jag vill ha någon som växte upp på ett ställe där man inte ens vet vad Göran Greider heter i efternamn …

Jag vill ha en statsminister som heilade framför en flyktingförläggning vid sexton års ålder och aldrig mer kan få ett arbete. Jag vill företrädas av någon som sagt sitt hjärtas mening och vetat att den som lyssnar kommer att fördöma honom som ovärdig att ha någon mening alls.

Jag vill ha någon som såg hur invandrarfamiljerna surfade in på socialen på en räkmacka medan de själva fick stå med mössan i hand. Jag vill ha någon som såg våldet i förorterna utan att en enda gång varit där, någon som aldrig kunnat hålla rågången mellan seriös kritik och osakligt, primitivt hat.

Någon som skrek med när apkören skanderade: Vi-sa pat-tar-na, vi-sa pat-tar-na! Jag vill ha någon som verkligen trodde det var coolt att köra epatraktor. Någon som lyssnar på Eddie Meduza. Någon som döljer homosexuella böjelser i homofoba skämt och sitt misslyckande i förhållande till kvinnor i misogyni. Jag vill ha någon med övervikt och dåliga tänder, som skrattar rått varje gång ekologisk mat kommer på tal och vars livsstil kommer att leda till en för tidig död. Som kan prata i timmar om varför Pippi i Söderhavet inte får ändras, fast han knappt är läskunnig. Någon som tror sig vara rebellisk när han köper smuggelcigaretter på parkeringsplatsen och bränner hemma.

Någon som konsumerar gratis vaniljporr framför datorn.

Och jag har börjat undra, någonstans djupt därinne, varför statsministern alltid är en PK-clown, som egentligen menar att till ofantliga kostnader smörja samvetet på välbeställda, ömhjärtade kvinnor, när han påstår sig kämpa för humanism.

Varför kan ingen någonsin ta på allvar det vi fick lära oss i Bibeln, att de sista ska vara de första?

Var det inte så ni sa? Var inte alla lika mycket värda?

Diskutera i smågrupper! Vad skiljer min föreslagna text från Claesons? Har inte de båda gemensamt att de utgår från att lidandet adlar och ger politisk legitimitet? Är den utgångspunkten verkligen en bra grund för ett gott samhälle?

Anmärkning. Det har framkommit att Claesons text är mer än lovligt lik Zoe Leonards text I Want a President … från 1992 – se Tobbes Medieblogg och bloggen Toklandet.

Vid skrivandet hade jag stor glädje av Mykki Blancos recitation av Leonards text.

Olyckligtvis ledde sjabbel från min sida med mobilens WordPress-app till att detta inlägg, publicerat 7 december 2017, togs bort, och texten raderades. Den text som syns nu kommer av att jag den 24 december rekonstruerat det ursprungliga inlägget utifrån en sen skiss i Word, som jag hade kvar. Skillnaden torde vara minimal.

Ordens makt

Det var en riktigt bra film. Bara en sak retade mig. Det så kallade F-ordet användes i var och varannan mening. Jag är inte pryd, men det gör liksom ont i trumhinnorna att behöva höra kraftuttryck i tid och otid.

F-ordet är ju egentligen beteckningen för ett kärleksmöte. Även om det inte hamnar i fotoalbumen handlar det om några av de verkliga höjdpunkterna i en människas liv. Inte varje gång förstås, men ibland: intensivt, andlöst … i de bästa stunderna en känsla av blodfylld helighet!

Är det inte synd då att detta vackra dras i smutsen vareviga dag genom att brukas som svordom? Vad betyder det egentligen för sexlivet hos dem som pratar engelska? Skadar det inte dem inte? Får de inte neuroser?

Svaret vet vi ju allihopa, egentligen: Nej, det betyder ingenting. Det skadar dem inte. De får inga neuroser. De engelskspråkiga har nog sin beskärda del av könslig ångest, men den har inget att göra med att könsakten är en svordom. Ingenting alls!

Vågar vi dra slutsatsen av det här? Orden har inte den makt man tror.  Det är t.ex. fullt möjligt att tänka sig att man i vårt upplysta land fortfarande sa … om chokladbollar. Det skulle inte ha inneburit lidande för någon. Faktiskt.

”Husband” är ett av dessa ord som engelskan lånat från oss nordmän. Det betyder egentligen husbonde och borde, om orden hade den makt man ibland föreställer sig, vara ett svårartat hinder för nedrivande av patriarkala strukturer i äktenskapet på engelskt språkområde. Vilket det naturligtvis inte är!

Vad har Finland, Ungern och Iran gemensamt? Jo, de skiljer i sina majoritetsspråk inte mellan ”han” och ”hon”. Från Finland har vi ju till exempel pronomenet ”hän” som lånats till svenska och blivit ”hen”.  Vore orden vore så viktiga borde jämställdheten ha kommit särskilt långt i dessa länder. Det har den ju inte!

Så varför denna upptagenhet med enkla ord? Jag misstänker att det är härsklystnad. För den som hör till statliga kommittén mot ditt eller datt eller anti-så och så är det störande att livet levs i oåtkomliga, mångskiftande mönster.

I Alexandra Pascalidous dokumentär ”Vi kallas tiggare” hade hon fullt sjå att försöka trumfa igenom ordet ”rom”. Tiggarna själva kallade sig oftast ”z…”, ja, ni vet.

Pascalidou talade maktspråk utan att förstå det. För henne är en ”rom” ett föremål för omsorger som hon kan kontrollera och begripa. Det hotande gamla Z-ordet, däremot, innehåller en sky av vildsinta associationer, ambivalenta, laddade både med fara och mystik. Detta folk har i århundraden satt fantasin igång hos den bofasta befolkningen i Europa. På gott och ont.

F-ordet, N-ordet, Z-ordet … vart bär det? Ingenting meningsfullt är på bara gott. Enda sättet att aldrig skada är att göra allt tomt på innehåll – harmlöst!

Finns det inte någon annan väg? Mera fylld med värme! Och blodfylld helighet!

Skolavslutning: religion med cykelhjälm och skyddsdräkt

Vi hedningar borde ju vara glada, men det här är fesljummet. Elbas och trumset i Lunds domkyrka till avslutningen. Barnen ska sjunga om jordgubbar och hallonsaft. Antjes kyrka har bjudit ut sig för många gånger och som straff ligger hon här fjättrad och förnedrad (kyrkan alltså, inte Antje). Inte ett ord om Gud, vid hot om att barnen inte kommer nästa år.

Nu drar det igång. Alla barnen i en jättekör framme vid altaret. Värmen är trosneutral. Den kan man sjunga om. Skolmässig fyrtakt på trummorna. Basen mal på. Det blir ännu rockigare. Några headbangar. Ingen skolmat! Inga glosor! sjunger barnen kompade av sina lärare.

Rektor talar: om sommaren. Det är fredag den 13 säger hon olycksbådande. Annars praktikaliteter och avtackningar. Det luktar vuxenkroppar här. Tiden segar sig fram. Oj, en psalm!

En vänlig grönskas … NEJ!!! De sjunger väääänlig med långt ä! Lär de sig ingenting i skolan? Jag ger akt på om detta högre väsen vi tillbedja nämns, kan inte riktigt höra … men jag gillar att de sjunger ”allt kött är hö”. Barn behöver obegripligheter, hur ska de annars få någon känsla för det outgrundliga?

Trumsetet igen. Sommar, sommar … Måste vara utvecklingsstörd för att se mysteriet i den sången. Uti vår hage, tja det tar sig. Elgitarren tiger. Astrid Lindgren-potpuri. Ho som sket på broa. Herr Nilsson. Ska inte tro. Bas och trummor igen.

Änglarna med basunerna, döden med sin lie i den gamla sandstenskatedralen, känner de en rebellisk glädje över det profana, eller vill de bara hem till medeltiden? Sommaren har här ersatt Gud som föremål för hyllning och tillbedjan. Som religion med cykelhjälm, skyddsdräkt och dubbla kondomer!

Bongotrummor, samma vilda driftsutlevelse som Schartau, som står staty härutanför, nedkallade straffdom över i Stora Råby kyrka. Men kanske är det rätt. Dessa överbeskyddande, aldrig minsta kränkta barn behöver kanske skolans uppmaning för att våga komma upp i ett normalt mått av synd.

Prästen säger sig vara ”fågel”. Lite läskigt är det, säger han. Omöjliga saker kan bli möjliga, det är meningen med fågelmetaforen. En ballong ska kastas till Maria (Nej, det är naturligtvis inte hon!). Maria står längst fram i lokalen, prästen längst bak. Med publikens hjälp förs ballongen fram. Det omöjliga blir möjligt om man hjälps åt.

We are the World. Varför tappar barnen sugen? Kom hit och se! Allt är lika bra, lika kul, lika tråkigt …

Jag sitter här och längtar att dagen ska ta slut … I morgon är det lov! Texten har entusiasm. Varför har inte barnen det? Och så kommer i alla fall Den blomstertid.

Västerländsk humanism och kristen tradition, var är ni? Se vår nöd, vår skriande ytlighet!

Varkunna er över oss!


(Ursprungligen ett Facebookinlägg 13 juni 2014)

Idag är jag Magnus Betnér

Tänk att vara Magnus Betnér …  samvetsömt cool när han lägger sig på golvet i blå t-shirt, med skäggstubb och crew cut. Han ser bekymrad ut, som en reko storebror med omsorg i blicken, spänner ögonen i Youtubetittarna och talar så som jag också ville kunna tala i min ungdom: med street smart Stockholmsdialekt.

Nej, jag kan nog inte låta bli. Jag lägger mig ned och ställer mobilen i selfieläge. Jäklar, jag som sprang maraton förra året! Hur kan jag ha lagt på så mycket? Det är en perfekt pose för dubbelhakor. Men det får bära eller brista. Försöker att inte låta så förbannat akademiskt nasal när jag spelar in:

”Ni får lägga av nu, alltså. Jag orkar inte mer. Det är astragiskt att någon tänt kors utanför en flyktingförläggning. Det är astragiskt att tiggare misshandlas. Men ni får lägga av nu med dom här uppdateringarna om ’den normaliserade rasismen’”. Och så himlar jag med ögonen och säger ironiskt med pipig, ängslig röst, sådan som tolvåriga tuffa grabbar har när dom imiterar tjejer: ”Vad är det som händer med Sverige nu? Gränsen har flyttats för vad man kan säga och tänka…” Och så en liten konstpaus, som följs av det auktoritativa beskedet: ”Det är inte farligt. Sverige har aldrig varit mindre rasistiskt än nu. Svenskarna har aldrig varit mer toleranta än dom är nu. Jag upprepar: Sverige. Har. Aldrig. Varit. Mer. Tolerant. Än. Nu.”

Och så låter jag det sjunka in.

”Ja! Vi har haft massor med dårar. Vi har haft Salemdemonstrationer, Lasermannen och Peter Mangs; vi har haft Rättviseförmedlingen och hudfärgsräknare på tidningsredaktioner. Massor med sådant – glöm inte Björn Söders sillamacka! – men trots allt detta så är Sverige otroligt fritt från rasism. Nästan ingen av er som ser det här kommer att nekas ett arbete på grund av er härkomst, ingen kommer att förvägras att rösta av samma orsak. Och utsätts ni ändå för fördomar, så är det nästan säkert att det sker i ett nära sammanhang, i vardaglig intolerans, sådant som har förekommit sedan stenåldern, inte random struktur som ställer till det för er på något obegripligt men ödesmättat sätt. Fast det kan se ut så, för att tidningarna inte kan låta bli att hetsa upp sig. Men läs inte bara dom artiklarna! Läs också World Value Survey, [förtjänstfullt refererat av Washington Post] och kolla: Ynka 1,2 procent av svenskarna har något emot att vara granne med någon av en annan ’ras’.” (Jag gör förstås de obligatoriska kaninöronen i luften.) ”I Indien var samma siffra över fyrtio procent.

Nu kommer jag till min viktigaste poäng.

”Läs gärna World Value Survey, men läs den här också: ” Jag och håller upp ett exemplar av  C. Northcote Parkinsons Parkinson’s Law and other Studies in Administration från 1957. ”Den kan verka träig, men den innehåller en ganska självklar sanning: Man sågar inte av den gren man sitter på. Man ser till att det man försörjer sig på är jätteviktigt. Om någon anställer dig för att motverka rasism, så kommer du att se rasism överallt. Om du bygger din politiska karriär på ’antirasism’, så vore det ett hot mot din politiska identitet – och mot din försörjning – om kampen skulle lyckas! Varje meddelande om seger är felaktigt alltså, som en general skulle ha sagt. Ni kan läsa den, eller läs på Wikipedia om ni inte orkar, men kom ihåg: det är inte farligt eller läskigt. Jag fattar att det kan kännas så. Det känns farligt för att någon tjänar på att du är rädd. Det som är farligt är inte random slipsklädd sverigedemokrat som säger att tiggarna ska köras ut. Det där sa alla i min farfarsgeneration. Det var en självklarhet, så så farligt kan det inte vara om någon säger det idag. Nej, det som är farligt är rädda människor. Och ni som sprider det där, ni bidrar till att skapa fler rädda människor. Rädda människor kan inte tänka. Rädda människor kommer att stifta fel lagar; dom kommer att strukturera sitt samhälle fel. Till slut kommer vi alla att dansa efter deras pipa som bara vet hur man varnar och pekar ut skyldiga, inget om hur man bygger upp och skapar. Det är det som är farligt … Okej?”

Och så reser jag mig upp och väntar på alla likes…