Vad man inte ska sjunga på bröllop

Det luktar trä och kall sten bland kyrkbänkarna.

Hon har planerat minutiöst. Hennes gräddvita klänning, tärnornas blomsterkransar, frisyren och det smakfulla sminket, som gnistrar i kamerablixtarna, är resultatet av ett veritabelt forskningsarbete med plöjning av bröllopstidskrifter, letande på obskyra hemsidor och medlemskap i exklusiva Facebookgrupper.

Kostnaden kan bara motiveras med uttrycket once in a lifetime.

Brudgummen är en lång drul, och ett knappt märkbart ironiskt leende spelar över hans läppar. Trots att fracken är oklanderlig ser han ut som om han släpats in direkt från ett parti poker, dit han kommer att återvända så fort han får en chans.

Hon ser ömt på honom och flyttar sedan den gråtmilda blicken till sångerskan, som förstår signalen. Den lantliga kyrkan med vitmenade innerväggar fylls av en skir sång, så enkel att den skulle passa på en speldosa:

Av längtan till dig av Åsa Jinder och Janne Krantz.

I en evighet levde jag som om du inte fanns
I alla drömmar var du ändå nära, så underbart nära
Och jag trodde jag fann dig, men du var nån annanstans
Varenda gång jag funnit nån så såg jag att drömmen inte var sann

Perspektivet är definitivt kvinnligt. Det är omöjligt att tänka sig att en man på sitt bröllop skulle låta sina känslor tolkas så här:

Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
För jag trodde att du fanns och väntade mig
Ja, alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött
För att möta den vackraste människa jag nånsin mött

Landet genljuder av frågan: Finns det en svensk kultur? Jag vågar påstå att det inte finns något annat land i världen där en sång som denna skulle kunna sjungas på ett bröllop. Det är här är mycket svenskt.

Tänk alla famnar jag lämnat …

Visst, svenskarna praktiserar seriell monogami, men måste man understryka det just vid ett bröllop?

De av åhörarna i kyrkan som inte är för rörda har säkert genomskådat saken: Det här är inte första gången hon idealiserar en ”famn”. Inget konstigt med det! Kanske ville några av hennes ex-killar inte ha henne till slut, eller så dog känslan bara. Man går vidare i livet och finner nya svindlande kärlekar.

Men bröllopsstämningen kräver att illusionen om det unika hålls vid liv. Och det gör den inte om man besjunger den på ett sätt som alla som är torra bakom öronen genomskådar. Sången skulle vara genial i en musikal om kärleken som ett ljuvt självbedrägeri. Men det är ju just därför som den inte passar här!

Tänk alla killar jag dumpat …

Varför tror man att ordet ”famn”skulle vara förmildrande? Tvärtom, uttrycket ”att gå från famn till famn” är ingen bra association en dag som denna.

Jo, det är storslaget att rikliga sexuella erfarenheter inte längre gör en kvinna smutsig. Låt oss innerligen glädjas över våra fria relationer, men på sitt bröllop vill varken man eller kvinna påminnas om partnerns tidigare förhållanden. Det är taktlöst.

Så visst längtar brudgummen tillbaka till spelbordet. Hans tillkommande har visat brist på omdöme genom att inte iaktta följande enkla regel, som jag härmed föreslår tas med i kyrkohandboken, när den nu ändå ska ändras.

Vid bröllop, framför aldrig Åsa Jinders och Janne Krantz’ Av längtan till dig!

Annonser

Änglamakerskor i kaninbranschen? Några ord till mina kära döttrar om framtidens arbetsmarknad

Kära döttrar! Se på dessa era kaniner som jag med bristande eftertanke köpt till er det på det att ni ska bli lyckliga! Som ni kramat som små bebisar, som sett på er med rådjursögon och som i lyckliga stunder burrat in huvudet i armhålan på er!

Er hulde far, vars tankar ofta vandrar i snirkliga banor, fick av dessa små varelser idén att hålla en liten predikan om vad det ska bli av er. Om sanningen ska fram bekymrar ni ju er numera mer om era läsplattor än om kaninerna. Era tankar har börjat rikta sig mot världen. Så det är på tiden.

Jag kom faktiskt på ett förslag. Men innan jag ger er det vill jag att ni förstår vilken tid ni befinner er i. Det är nämligen viktigt.

Under industrins expansion skulle man bli ingenjör eller industriledare. Då den offentliga sektorn växte så det knakade var man med fördel läkare eller politiker. Att förstå vad ens tid kräver är nyckeln till ett framgångsrikt arbetsliv.

Alltså: Hur gör man sig behövd i vår tid, då taxibilar snart kör sig själva och universitetskurser levereras i virtuella paket från MIT i Boston?

Tyvärr får vi ett tag lämna de gosiga kaninerna. Men jag lovar att återkomma till dem.

Kära döttrar, jag har identifierat ett viktigt, växande behov av moraliska tjänster. Människan har uppfunnit sinnrika manicker som sköter det fysiska och numer även allt mer av det intellektuella arbetet. Däremot har nya behov uppstått på moralens område. Låt mig ge ett exempel.

Vid vårt äldsta lärosäte, det i Uppsala, invigdes nyligen en ”hen-toalett”.  (SVT nyheter 24 februari 2016) Det räckte inte att det redan fanns samkönade bekvämlighetsinrättningar. Biträdande universitetslektor Annika förklarade: ”De andra toaletterna som är samkönade är inte könsneutrala.” Man frågar sig om hon själv förstod vad hon menade.

Egentligen tror jag det så här: Hon och andra genomsnälla samtidsmänniskor är så abnormt rädda för att skada sin nästa att de börjat leta upp människor som det inte är alls synd om och hitta på problem som de kan lösa med en storartad gest. Liksom för säkerhets skull!

Först togs pissoarerna bort. Den halva av befolkningen som svårligen nyttjar sådana kunde ju ta illa vid sig. Så blev alla toaletter samkönade, på det att ingen skulle behöva bekänna kön bara för att det trängde på. Men då kom man på att det ju kunde finnas de som blev ledsna för att de samkönade toaletterna ser ut som vanliga, trista herr- eller damtoaletter.

Den enkla, självklara lösningen, att behandla alla lika och låta var och en bli salig på sin fason, räckte inte. Nej, här behövdes vattenklosetter som ber om ursäkt för århundraden av homoförtryck! Alltså fylldes hen-toaletten av läppstift i cocktailglas och fetischer! Annars kunde Annika inte sova gott om natten.

När hon sov så där gott, kanske extra bubblig i sinnet av det mousserade vinet vid invigningen av hen-toaletten, drömde hon om en stor och varm läderbög med svart skinnkeps som det satt en kedja i. Hon såg hans stolta blick och besvarade den med ögon som inte uttryckte en endaste enda liten fördom. – Jag bejakar ditt sätt att vara, tänkte Annika i ett tyst meddelande som hon var säker på att det nådde honom telepatiskt. Hans stora svarta mustasch vitnade och spred sig ut över hela ansiktet och sedan kroppen. Han krympte till en liten vit lejonkanin med päls som sockervadd. Hon tog upp honom och sa: – Lilla, älskade kanin! Inget kan hända. Ingen kan tråka dig för att du är homo. Annika är här.

Kära döttrar, det är en ynnest att leva i den stora famnens tid! Aldrig har fler varit lika ömhjärtade som idag. Men risken är att vår tids människor börjar likna indiska heliga män som vägrar att kröka så mycket som ett grässtrå på moder jords yta. Sådana kan bara existera om det också finns mer hårdhudade individer, som skyddar, försvarar och gör allmänt grovgöra.

Kära döttrar! Häng inte upp er på att jag här tog ett exempel från den så kallade HBTQ-världen! Samma vackra men till slut omöjliga tro på att inget ska behöva göra ont och ingen ska bli det minsta skadad går igen på många områden: Den betygsfria skolan, till exempel. Eller cykelhjälmar som krängs på barnen i tid och otid, när de inte badar med heltäckande, UV-avvisande dräkt, trots att de är inomhus. Eller lyssna på en arbetsgivare vars anställda börjat sjukskriva sig i övermått! Även i de helt uppenbara fallen finns en oskriven regel som säger att man inte ens får tänka tanken att de stannar hemma för att de kan och har annat än jobbet att göra. Nej, in med företagshälsovården och skyll på den ”psykosociala arbetsmiljön”! Eller patriarkatet, eller bristen på hen-toaletter! Då blir med hundraprocentig säkerhet ingen ledsen.

Här är alltså ett område där samtidsmänniskan har större behov än tidigare generationer. Hon behöver hjälp med moralen, med att utföra det som måste göras men inte får tänkas.

(Skulle regeringen läsa det här och nappa, så kalla det gärna ”SUM-tjänster”, som i ”Sopa Under Mattan”! Tjugofem procents avdragsmöjlighet, kanske?)

Kommer ni ihåg när vi skulle köpa ny kaninbur för drygt femtonhundra? Det gick att få tag på jättebra begagnade jättebilligt, ibland gratis. Men då medföljde kanin…

Och det gick ju inte. I den stora famnens tid klarar man inte sådant. Det är därför vart och vartannat barnrum innehåller en ledsen gnagare.

Kära döttrar, vet ni vad en änglamakerska är? (Om ni inte förstår ordet, så vänta med att googla! Det gör inget om det dröjer några år till innan ni förstår.)

Änglamakerskor i kaninbranschen är, och kommer även framdeles att vara, en riktig bristvara på arbetsmarknaden.

 

Dionysos i de beskäftiga önsketänkarnas land

De grekiska gudarna krävde att man dyrkade dem. Det fick konung Pentheus erfara, som framgår ur Euripides’ tragedi Backanterna från 406 f.Kr. Det var Kaos’ gud, Dionysos, han vägrade tillbe, och straffet blev hårt.

Kadmos: O bittra sanning som för sent går upp för dig!

Agaue: Säg ut! Mitt hjärta sprängs av hemska aningar.

Kadmos: Du själv och dina systrar är hans banemän.

Agaue: Då är det alltså Dionysos som förgjort oss!

Kadmos: Han förorättades. Hans gudom blev förnekad.

Agaue: O Pentheus, hade du väl skuld i min förvirring?

Kadmos: Ni hade båda skuld – ni fruktade ej gud.

Hämnden bestod i att konungens mor Agaue och hennes systrar slogs med vansinne, så att de gav sig ut i naturen som vilda, dansande tillbedjare, menader. Även Pentheus’ förstånd förmörkades. Han klädde sig med gudens benägna bistånd i kvinnokläder och gick för att spionera på sin mor och de andra menaderna. Men de upptäckte honom och slet honom i sitt vansinne i stycken. Ve, o ve!

I tragedins slutskede står Agaue fortfarande rusig av upptåget och visar för sin far, Kadmos, upp sin son Pentheus’ huvud inslaget i ett bylte. Medan kvinnorna slet Pentheus i stycken hade Dionysos förvridit deras ögon så att de trodde att han var ett lejon, vars huvud Agaue stolt nu förevisade sin far. Gradvis går det upp för henne vad byltet egentligen innehåller. Ve, o ve!

Låt oss tänka symboliskt: Varför ska man dyrka Kaos? För att Kaos är livgivande! Varför skulle man inte vilja dyrka Kaos? För att Kaos är farligt! Men det är en felsyn: Att dyrka är att erkänna makt. Man bör inte ignorera de krafter som styr universum. Gör man det, slår de tillbaka skoningslöst.

Tänk om det är vad som hänt i Sverige idag: Den lugna socialstatens människor har trott sig stå över Kaos och straffas hårt.

”Svenska barn är mörka i synen” säger Jesper Juul  på SVTs hemsida:

Att vi uppfostras att förtrycka aggressioner får allvarliga konsekvenser, som näthat. Det menar den kontroversiella danska familjeterapeuten Jesper Juul. Och riktigt dåliga på att hantera detta är vi i Sverige.

– Jag har länge märkt att många barn i de stora svenska städerna är alldeles mörka i synen, det är något som jag inte ser i Köpenhamn, Berlin eller Rom. Men det är väldigt logiskt, för den svenska konsensusen är en snällhetens konsensus, säger Jesper Juul.

Snällhetens konsensus! Ängslans konsensus! Det beskäftiga önsketänkandets konsensus!

Svenska barn har nästan slutat att leka oövervakat i grupp. Och då är möjligheten borta att på egna villkor, på eget ansvar, utforska sin frihet – och sitt kaos! Föräldrarna har i all välmening – till skada även för sig själva – hindrat barnen från att oförmedlat möta världen så som den ser ut.

Detta innebär förmodligen att barnen får färre tillfällen att mobba varandra, men är det verkligen ett pris värt att betala?

I Dagens nyheter skriver Niklas Orrenius om en pojke med mörkt skinn som blivit kallad ”brun banan” i skolan. Naturligtvis var det tråkigt för honom, liksom att bli kallad värre saker, men bara en bit längre ned i texten visar det sig att tillvitelsen är första ledet i ett resonemang som leder till: Förintelsen…

En läsare bereddes plats att skriva på DN Åsikt – en sorts DN Debatt för särskilt utvalda insändarskribenter. Hon hade retat sig på att någon ville ha specialklasser för högbegåvade. ”Betyder det att även ett motsatt begrepp finns, d.v.s ‘lågbegåvad’?” frågade hon retoriskt…

Lilla gumman…

Svensken tror att alla livets kantigheter och orättvisor bara finns där för honom att med ett enkelt trollslag avlägsna. Han har slutat att lära sig något av det mångskiftande, kaotiska livet. Han respekterar det inte längre. Han mästrar det. (Och varför då stanna vid svenskarna, när man kan lära ut sin enkla moral till hela världen!)

Men Dionysos tillåter ingen sådan hybris…

Jag tror det gick till så här när straffet kom.

Dionysos, som lätt slunkit över Öresundsbron, hamnade på en stor föreläsning på Malmö Arena. Det var kick-off med Migrationsverket. En käck kvinnlig föreläsare, konsult i ”inkluderade organisationsteori” och ruskigt dyr, bad publiken att tänka på en barnfamilj. Hon broderade ut hur de åkt på semester och hur de åt frukost. Plötsligt spände hon ögonen i sina åhörare och inskärpte: Föräldrarna hette ”Åke och Erik”.

Ett sus gick genom publiken. Klirrande föll förvåningen. Usch, så fördomsfulla de var, intygade de alla för varandra med förlägna skratt. Alla hade de tänkt sig familjen som mamma-pappa-barn. Inte tänkte de på handikappade heller, eller scientologer, eller ens rödhåriga! Å, vad lätt det är att luras av sina inre föreställningar till obehagliga fördomar mot homosexuella och andra eftersatta grupper! Det här var verkligen ett område där man måste jobba med sig själv.

Det som besvärade Dionysos allra mest var det uppblåsta, fnissiga samförståndet. Alla kände sig duktiga när de med låtsat förlägna skratt erkände att de gått rakt i den ”heteronormativa” fällan. Dionysos kände igen mallighet förklädd till självironi när han såg den!

Han kunde inte låta bli att hånfullt fråga om det var ”okej” – han hade just lärt sig det ordet – att förutsätta att vinfläckar orsakats av rödvin, men han tappade alldeles sugen när ingen förstod ironin utan istället började bre ut sig om att vanliga Staffanstorpsbor säkert tänkte på rödvin från en svennig Mauro Primitivo-box och då exkluderade dem som drack rosa champagne…

Guden var arg så att han skakade när han lämnade lokalen. Vad visste dessa människor i detta land om frihet? Inte den ynkliga gör-vad-du-vill-friheten, utan den frihet som kan famna världen? Den frihet han krävde av människorna! Hela det kalejdoskop av livet han stod för trodde de att de desarmerat med några gottköpsvisdomar! De hade ju helt slutat dyrka och frukta honom honom!

Hans hämnd skulle bli gruvlig. Han hatade redan hela detta land. Även om det skulle finnas de som inte var sådana som dessa han först stött på, var alla medskyldiga till att låta sådan här vidrig blasfemi gå ostraffad.

Med gudomlig näsa sniffade han sig till invånarnas, och särskilt deras politiska klass’, ömma punkt. De visste egentligen inte så mycket om världen och hade skaffat sig en tudelad bild: Det fanns den ”rika världen”, där allt var ungefär hos dem, och så fanns det ”de fattiga”, som de aldrig träffade men var säkra på att de levde under oacceptabla förhållanden. De kunde aldrig tänka på ”de fattiga” utan att fantisera om olika sätt att hjälpa dem, och den där hjälpen tenderade alltid att handla om att låta dem flytta till den rika världen – naturligt nog eftersom de föreställde sig den fattiga världen som enbart jämmer och elände.

Lyckligtvis för innevånarna fanns det sedan länge politiska mekanismer som hindrade invånarna från att leva ut sina fantasier. Landet var litet, och en smula eftertanke gav vid handen att det knappast var realistiskt att låta så många flytta in. Men Dionysos insåg att här fanns en svag punkt.

Han begav sig till Riksdagen i Stockholm.

Han började med att viska ”alla människors lika värde” i örat på en miljöpartist, och hastigt och lustigt blev det lagfäst att alla i hela världen som kunde ta sig innanför rikets gräns skulle få sjukvård – oavsett om de var där lovligen eller ej. Vägen till landets ekonomiska ruin var anträdd.

Han lät en dimma breda ut sig som inplanterade budskapet ”varje människa är unik” i tankarna hos de folkvalda. Plötsligt blev det omöjligt för någon att hävda att det fanns en gräns för antalet människor från den fattiga världen som landet kunde ta emot. Folk var ju inte siffror i ett Excelblad, utan enskilda människor.

Dionysos myste satyriskt. Nu blev de marinerade i sin egen självhögtidlighet! Eftersom det fanns väldigt många fattiga, som gärna tog del av det rika, men ack så lilla, landets generösa bidragssystem, knackade allt fler på dörren.

Av en rågblond menad som hette Magda släpptes de alla in och fick en bamsekram och en rejäl slant ur rikets pengaskrin, som särskilt för tillfället ställts på vid gavel. Efteråt mindes alla de fattiga med ett svårfångat obehag den säregna blandningen av extas och sentimentalitet som glödde beslöjat i hennes annars så tomma blick.

När rapporterna började trilla in om att kommunerna inte klarade sina uppgifter, eftersom de varit tvungna att skicka allt mer av sina skatteintäkter till pengaskrinet, brast en annan blond menad, som hette Johanna, i gråt. Dionysos smög sig oroligt nära henne för att möjligen sticka till henne något tröstande ord om ”värdegrund”, men han blev helt lugnad när hon jämrade fram: ”Jag blir så ledsen när jag tänker på alla som inte lyckas ta sig hit.”

Det satyriska leendet blev allt bredare.

Det är en subtil konst att straffa människor genom att gradvis driva dem till extas. Det får inte gå för fort, för då kommer de utsatta inte att skämmas efteråt. Men tas det i många små övergångar kommer de att tro att det var frivilligt och ta ansvaret på sig. Och långsamt styrde Dionysos dit han ville.

”Halleluja!” sjöng de till slut alla och dansade ut i de tomma skogarna. Vilka är vi att göra anspråk på ett land? Alla är lika! Alla är unika, och har lika stor rätt till jorden som vi. ”Och förresten”, sa de, ”vilka är egentligen ‘vi’? Det finns inga ‘dom’ och följaktligen inget ‘vi’! Romerna som ockuperat Malmö stadshus, varför skulle de ha mindre rätt till det än någon annan?”

”Vi har fått det bästa betyg ett land kan få” ropade  Aftonbladets förblindade menad Lena Mellin, som tillstött när de lämnade Riksdagen. Tänk att så många velat flyttat hit! Hon närmade sig sin ledare, statsminister Stefan av den sorgliga skepnaden, med ett bylte i händerna. Triumfatoriskt ropade hon ut: ”Detta är all jordens grymhet, intolerans och hat. Detta har vi samlat upp på heden och ska nu ge det en slutgiltig begravning.”

Men när hon stolt drog isär skynket för att visa honom blev han mörk i synen. ”Ser du inte att det är rikets pengaskrin du har där och att det är tomt?” frågade han med ångest i rösten. ”Vad ska vi köpa mat för nu? Hur ska vi få vapen att freda oss med?” Hon förberedde sig att överväldiga honom med högstämda fraser, men redan innan hon själv sett ned i byltet hade hon förstått att han hade rätt.

Den fasansfulla nykterheten kom krypande.

Ve Lena! Ve oss alla!

Ve, o ve!

————————–

Anmärkningar. Man kunde tycka det är okänsligt att resonera kring sitt lands väl och ve när barn drunknar på Medelhavet. För det första är ett land att leva i och kalla sitt något miljoner och åter miljoner människor lidit, stridit och dött för. Det är, som man sa på sjuttiotalet, småborgerligt och medelklassigt att inte förstå vikten av det. För det andra är jordens lidande inget nytt. Vi kan göra mycket nytta, men att låta jordens alla fattiga – eller i varje fall de med asylskäl – flytta hit är ingen lösning på någonting. Om man ovanpå det uppmuntrar trafiken på Medelhavet, bör man betraktas som moraliskt medskyldig till barnens död.

Ingen har sagt att all invandring ska stoppas. Det handlar om att en helt ohanterlig våg sköljer över oss nu – inte minst för att de flesta andra europeiska länderna stramat åt. Eftersom integrationen av de jämförelsevis få asylinvandrare som kommit de senaste tjugo åren misslyckats rejält, är katastrof när volymerna blir mycket större – och problemen fortsatt tänks lösas med floskler – tyvärr det troligaste scenariot. Om man inte stramar åt på riktigt – vilket man förmodligen kommer att att bli tvungen att göra, men tyvärr onödigt sent.

Citatet från Backanterna är från en översättning och radioteaterbearbetning av Tord Backström från 1959.

Att återuppfinna en borgerlig självförståelse: Ilan Sadés Frommare kan ingen vara

Det måste vara närmast förnedrande att vara vänsterjournalist idag. Kartan stämmer ju inte med verkligheten! Kanske värmer det lite att yla om ”brunblå” fiender, men det börjar väl ändå att eka tomt? Det är ju uppenbart att en avsevärd och växande del av väljarskaran inte är med på noterna. Nya perspektiv behövs. Det går inget gammalt nazispöke genom Sverige, utan borgare – borgare som faktiskt har en del att säga.

För visst ser man i Sverige idag konturerna av en ny borgerlig rörelse? Som ser med förskräckelse på hur de gamla borgerliga partierna tappat greppet? Det är förstås frestande att förminska dessa till medelålders, bittra, kränkta, vita, heterosexuella, ja, ni vet, men det vore orättvist. Kanske stämde det där med bitterheten för ett år sedan, när Gudrun Schyman fick hela etablissemanget att dansa efter sin pipa, med en politik som till slut lyckades samla 2,9 procent av väljarna. Det såg ut som om det aldrig skulle ta slut. Men nu, när hon tappat initiativet, vädrar den nya borgerligheten morgonluft, och varför inte i alla fall för ett ögonblick överväga möjligheten att den har ett angeläget ärende? Om det ska finnas någon vänster kvar till slut gör den nog klokt i att lyssna. De frågor den ställer borde inte bara bekymra högern.

En värdig representant för denna nya borgerlighet är Ilan Sadé, som givit ut essäsamlingen Frommare kan ingen vara – texter om blågul renlärighet (Mummelförlaget 2014). Han börjar i en religiös feministisk extas på centerstämman 2005, där han var med i egenskap av studentförbundets ordförande:

Talarlistan var lång. Vad som hände nu var att manliga ombud stod i kö för att inför ett allt mer uppeggat auditorium avlägga något slags bekännelse av strukturernas existens och ombudets egen påtvingade roll i spelet. Alla var strukturernas offer. En överväldigad herre brast till och med ut i gråt i talarstolen, till stämmans stora bifall. Bekänn och kom in i värmen!

Om vi inte är försiktiga, menar Sadé, styr vi rakt mot ny medeltid, där den enskilde är rättslös mot kollektivet, där suggestiva myter om offer och förtryckare ersätter tanken om människan som en fri individ. Man behöver inte ta det där med medeltid som en elakhet. Sadé är mycket sansad. Men de som varnar för de ”brunblå” har väl inte monopol på att slå larm när de ser obehagliga tendenser?

Den borgerlighet jag syftar på här kanske kan sammanfattas som respektfullhet: Ha respekt för att kapitalismen är den enda system som lyckats producera ett anständigt samhälle! Ha respekt för att människor inte bara är statens undersåtar utan också är del av ett civilsamhälle som är något annat än stat och kommun! Ha respekt för att bildning är något djupare än vad som kan sammanfattas med slagord och värdegrunder!

Vad har hänt, när ”journalister” rotar igenom människors privata, anonyma elektroniska spår, på jakt efter förgripligheter? Skulle en John F. Kennedy eller Churchill haft en chans i politiken idag? Tron att den som säger hemska saker privat också måste bli en hemsk politiker är omänsklig. Mänskligt är att vilja leva på flera plan. Mänskligt är också att längta till fristäder bortom gott och ont.

Det är något som har hänt med vuxenheten. I domstolsprövningar av lagstiftningen som i princip gör allt sex med någon under femton till våldtäkt blottas en tidstypisk schizofreni. Det här är landet där å ena sidan public service gör ungdomsprogram om analsex och å andra sidan ungdomar som haft sex trots att en av dem varit under femton avkrävs ett gammaldags, stadigt förhållande för att inte den äldre ska dömas för våldtäkt. Sadé skriver:

Normer om trofasthet och kyskhet dyker plötsligt likt blixtar från en klar himmel upp som avgörande faktorer i brottmål. Vad vi ser i dessa domskäl är förmodligen ett samhälle som hastigt och godtyckligt drar i nödbromsen när det finner att sexualliberalismens tåg dundrar fram alltför snabbt mot en skarp kurva. Först full kraft i skepnad av fri könsutlevelse, sedan nödbromsning i form av straffdomar. Att några tågresenärer som har sprungit ovanligt ledigt mellan kupéerna får skador för livet på grund av nödstoppen rör inte de styrande i ryggen.

Omognad ger den hänsynslösa ryckigheten i de moraliska bedömningarna. Sex är ett svårt ämne. Olika tabubeläggningar gör det frestande välja enkla vägar. Vem vill säga emot den som skriker ”Ett nej är ett nej är ett nej!”? Samtidigt vet ju alla att det där med ja och nej är betydligt svårare än så – och att rättssäkerhet är något viktigt.

Låt mig ta ett eget exempel, som Sadé inte ska lastas för. I september förra året fick en chockad kvinna på ICA ett kvitto där det stod: ”Heil Hitler, kom aldrig tillbaka!” Någon verkar ha mixtrat med funktionen som producerar text på kvittona. (Aftonbladet) Osmakligt! Om det till slut reddes ut vem som var ansvarig borde någon eller några ha fått en rejäl avbasning, kanske rentav avsked. Ändå blir jag närmast bestört över den reaktion det väckte. Det sades att ”klimatet har blivit hårdare” och: ”Rasismen har normaliserats.” Nej! Det vi fick se var en liten hälsning från människans lust till trots, som för bara tio år sedan inte hade väckt någon uppmärksamhet alls i tidningarna. Dumt, men den intressanta samhälls­tendensen var att nyheten spreds över hela landet.

Den som är någorlunda bildad, eller bara fri från självbedrägeri, vet att bråddjup döljer sig i människan. Vad är det att skriva ”Heil Hitler!” på en kvitto mot vad en Kurtz eller en Raskolnikov skulle kunna göra? Jag försvarar verkligen inte handlingen, men om den utmanar en så att man måste identifiera den med den bottenlösa ondskan för att lappa ihop sin rämnade världsbild, då kan man undra om man har den mognad som krävs i ett land där den offentliga makten utgår från folket.

Sadé tar i sina essäer upp företeelser där brist på vuxenhet att se problemen i vitögat kan ses som den gemensamma nämnaren: pedagogforskare som hellre gräver ned sig i identitetspolitiskt blame game än att fundera över hur elever kan lära sig mer och ett system för sjukskrivningar som skyddar den enskilde från den hårda insikten att det är dags att byta jobb. Kostnaderna läggs på skattebetalarna. Det moraliska ansvaret läggs på abstrakta agenter, som patriarkatet och rasismen, vilkas existens är omöjlig att bevisa, men som fråntar den enskilde ansvaret.

Sadé nämner invandringsfrågan bara i förbigående. Men visst är det samma sak där. Mogna, övervägda perspektiv har givit vika för meningslösa, välmenande mantran: Att ytterligare inskärpa ”principen om allas lika värde” ger ju inte ett enda jobb till i fattiga förorter.

Det är egentligen inte någon optimistisk bok, även om Sadé försöker hålla modet uppe. Som dystrast blir det om skolan. Återförstatligande, höjda lärarlöner, ännu större personaltäthet – det är inte där skon klämmer. Bildning är vad som behövs, mänsklig självförståelse på djupet, och då är dagens floskelmaskiner rena giftet – så må det vara värdegrundsarbete eller likabehandlings­planer.

Man skulle önska att Sadés bok kunde bli en hjälp för de vänster­journalister som tröttnat på att titta ut och bara se ondskan torna upp sig. Det finns allvarliga skäl till den anti­etablissemangsvåg som sköljer över landet. Det är inte bara, inte ens dominerande, så att mörka krafter håller på att ta över. Det handlar om längtan efter en vuxenhet som en gång kallades borgerlighet. När man väl förstått det kan man kanske börja tala allvar igen. Man måste ju inte hålla med varandra för det, och den som tycker ordet borgerlighet är för partipolitiskt kan ju istället säga medborgerlighet.