Medlemmar i Borgerlig Framtid, så ger vi Markus Uvell fel om oss

Jäääääääääääääääääääääääävlar!!!!

Markus Uvell, borgerlig opinionsbildare, sågade vårt parti Borgerlig Framtid (BF) i en längre text den 29 augusti: Nej, Borgerlig Framtid har ingen framtid.

Vi blev så nedslagna, så nedslagna.

Nej, det blev vi förstås inte. Sågning eller ej, vi är fortfarande så små att vi blir riktigt glada när någon uppmärksammar oss, särskilt en så inflytelserik person.

Förmodligen vilar de andra partierna på hanen när vi skriver debattartiklar. Hur välformulerat ett svar än är, är fortfarande bästa taktiken att ignorera oss.

Så tack Markus Uvell! Du visade att vi börjar betyda något.

Men, i alla fall, texten innehöll en del matnyttigt. Den kritik vi bör ta allvarligast på är att vi saknar vad man kan kalla en ”sälfråga”.

Sälfråga är något ett gammalt parti kan ha men inte behöver. Men ett nytt parti nästan måste ha en. Det handlar om att ta sig ut ur det Moment 22 som alla mycket små partier sitter fast i: För att folk ska vilja rösta på en måste man vara så stor att man är ett realistiskt alternativ. Men för att vara ett realistiskt alternativ måste folk vilja rösta på en.

Det sker genom en snöbollseffekt: Folk upptäcker plötsligt att det i deras omgivning finns folk som säger att de ska rösta på de lilla partiet. Om partiet just då har svaret på en fråga som många tycker är viktig, sälfrågan alltså, så är det stor sannolikhet att man själv börjar göra samma sak, och så är det igång. Vem som helst som räknat på kedjereaktioner i skolan vet att det funkar om varje ny röstare i genomsnitt övertygar mer än en till. Då blir effekten explosiv. Annars dör allt som en brasa i sur ved.

Miljöpartiet kom ju in i riksdagen 1988 för att det då råkade gå dödlig sälepidemi, som man först trodde var orsakad av miljögifter. Det engagerade folk. SD:s sälfråga är som bekant invandringen, Centerns på sin tid kärnkraften, Moderaternas skatterna och fonderna, men vilken är vår sälfråga?

Frågan har diskuterats fram och tillbaka inom partiet. Vi skiljer faktiskt ut oss genom att vilja ha frivillig sambeskattning, men, noga räknat, det är nog lite för tekniskt. Och när folk väl förstår vad det betyder, kan vi få många emot oss … Vi är grönblå, dvs. både borgerliga och miljövänliga … njae, det tar liksom inte fyr … zzz …Vi vill ha ordning och reda i skolan … zzz zzz … och hårdare straff … zzz zzz zzz… Hört det förr?  zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz  …

Vakna BF-are! Sälfrågor är som kärlek. De kommer om de kommer – om man inte verkar för desperat. Och tänker ni efter, så har det redan kommit flera stycken!

Ser ni där borta, hon med den trötta men intensiva blicken! Hon som står framför den där väggen med så konstfullt formade L! Ser ni hur hon bråkar med sin partiledare? Han tycker man ska tala med SD. Det tycker inte hon.

Trots att det reella innehållet är noll genomfars hennes lilla parti av konvulsioner. Landet må brinna och alla dess invånare kastas ut i ekonomisk kris, det är ingenting. Kriget må komma, här är det principer som gäller. SD ska isoleras!

Allt i detta land kretsar sedan valet runt SD – paradoxalt nog för att de andra partierna försöker låtsas som att partiet inte finns.

Det är så provocerande dumt att det räcker som sälfråga: Börja tala med SD! Sluta med sandlådan! Väljer du BF får du resultatinriktad,  verkligt borgerlig politik som inte låter sig skrämmas till passivitet av vänsterns illistiga bannbullor. I en demokrati bemöter man åsikter genom debatt, inte genom listor över misshagliga partier och sajter.

Migrationskostnaderna skenar. Hushållens skuldsättning bara ökar och ökar. Mörka moln tornar upp sig för svensk ekonomi. Det brinner allt fler bilar i förorterna. Ryssland har utvecklat en ny aggressivitet.  Vi kommer att behöva vuxna politiker.

Det är gastkramande att föreställa sig att dagens politiker, opposition likaväl som regeringen, skulle leda landet i svåra tider. ”Feministisk utrikespolitik”? Hjälp!

Sälfrågan ”behandla SD nyktert” är, trots att den kan verka perifer, faktisk outtömlig. Tag vilken fråga som helst som regeringen driver – särskilt om den bakas in i budgeten! Vad gör Alliansen? Platt intet! När vi skulle behöva en ansvarskännande, borgerlig politik, hukar C, KD, L och M, fast de kunde ta rodret och styra med hjälp av SD, precis som de gjorde 2010-2014!

Ställ bara frågan om och om igen: ”Ni kan ju ta över! Varför gör ni det inte?” Medborgarna ställer den varje dag. Kan vi kanalisera deras frustration har vi redan en högaktuell roll i svensk politik.

Faktum är att BF redan ifrågasatt SD-nojan i en debattartikel av Josefin Utas och Ilan Sadé  (Expressen 16 september 2016). Bra! Vi är på väg. Dagen efter publicering var det Expressens mest delade artikel. Det här engagerar folk.

Men kan man verkligen ha behandlingen av ett annat parti som en sälfråga? Isolerat är det dömt att misslyckas. Vi måste förstå att härdsmältan kring SD är del i en djupare sjuka. Och då står sälfrågorna faktiskt som spön i backen. Läs bloggen Det Goda Samhället! Eller läs Thomas Gür, Alice Teodorescu, Johan Westerholm och Anna Dahlberg! (Valda delar av Lena Anderssons DN-skriverier går bra de också, men bara valda delar.)

Alla har de stått och med förfäran sett hur politikerna ägnar sig åt sektbeteende och symbolfrågor och missar det viktiga. Förutom att man genomdrivit och misslyckats med en migrationspolitik från någonstans ovan regnbågen, har genus, identitetspolitik, normkritik och liknande av oklar anledning börjat genomsyra hela samhället. Ett och ett kan fenomenen verka välmenande och liksom snälla. Till exempel kan vi nog leva med en ny jämställdhetsmyndighet. Men tillsammans avtecknar sig en infantiliserad kultur, oförmögen att skilja ut väsentligheterna.

Man får bilden av l’ancien régime (”den tidigare regimen”), som man kallade styrelseskicket i Frankrike före franska revolutionen, alltså ett stelnat styre som inte längre löser aktuella problem – det gäller alliansen såväl som de rödgröna. Likt polischef Dan Eliasson med sina tafsa-inte-armband står de alla och viftar med hopplöst irrelevanta svar på tidens frågor.

Det här har genererat en bred strömning vars kraft ännu inte kanaliserats i ett parti. Och här finns utmaningen för Borgerlig Framtid. Om partiet ska fylla den rollen beror på Borgerlig Framtid. Platsen är ledig.

Och sälfrågor finns. Man skulle kunna sammanfatta dem som:

Att få Sverige till sans igen.

Det betyder inte alls att borgerlig miljö- eller familjepolitik är ointressanta. Men allt har sin tid. Vi måste ha riktigt bra svar på det också om vi inte ska bli en dagslända. Men politik är kommunikation, och det alla tänker på måste man tala om. Om man vill ha någon framtid, vill säga.

Annonser

Sverigedemokraterna från båda hållen

Ett lejon hade fått en tagg i foten och linkade omkring bedrövligen på tre ben. Då kom där ett lamm som sade:

– Gärna vill jag draga ut taggen ur din fot, o lejon. Men då måste du först lyssna på min framställning om godheten utan åtskillnad eller den allomfattande kärleken i anslutning till Mo Ti (eller Mo Tsï) från Lu (ca 400 fKr.).

– Låt gå, sade lejonet.

Lammet talade nu i fjorton dagar och fjorton nätter om den allomfattande kärleken i anslutning till Mo Ti (eller Mo Tsï) från Lu. Därpå drog hon ut taggen.

Denna berättelse ur Willy Kyrklunds Om godheten (Bonniers 1988) fortsätter inte, som man skulle kunna tro, med att det vrålhungriga lejonet äter upp lammet. Nej, han blir verkligen övertygad om den allomfattande kärlekens förträfflighet och börjar äta gräs och blir vegetarian. Den olämpliga födan bekommer honom illa och han håller på att svälta ihjäl. Lammet föreslår en lösning:

– Med hänsyn till godheten utan åtskilllnad, sade lammet, ser jag ingen annan utväg än att du äter upp mig.

– Icke, sade lejonet. Jag har vunnit insikt.

– I så fall, sade lammet, måste även jag avstå från min naturliga föda och svälta ihjäl. Godhetens budskap är riktat till oss alla utan anseende till pälsfärg.

Då lade sig lejonet vid lammets sida och smekte försiktigt dess läckra buk, där magsäck, lever och tarmar pyste under det tunna lena skinnet. Och lammet betraktade alpängens friska gräs som gnistrade grönt i morgonsolen. Så förflöto deras återstående dagar, vilka blevo få, innan de svulto ihjäl.

Det är ingen slump att ett land som klarade sig undan andra världskriget håller på att köra sin asylpolitik i botten. (Jo, just så är det. Den som inte tror mig uppmanas att läsa valfri tidning till höger om ETC och Arena.) Inte heller att samma lands politiker blir helt handlingsförlamade när gatorna fylls av tiggare. När man inte på mycket länge fått sin existens i grunden ifrågasatt är det lätt hänt att man börjar tänka som lammet och lejonet: Hur främjar mitt handlande principen om den allomfattande godheten?

Bekämpa fattigdomen – inte tiggarna har sagts tusentals gånger. Fattigdomen i Rumänien och Bulgarien? Ett allmänmänsklig plikt att hjälpa till har vi naturligtvis, men är det inte magstarkt att framställa det som om det huvudsakligen var vårt ansvar?

Tiggare och sådana som uppehåller sig olovligen i landet ska garanteras sjukvård. Man talar rentav som om detta vore en mänsklig rättighet de hade. Tänk efter! Kan Sverige ta på sig rollen som garant för i princip hela världens behov av sjukvård? För det är ju faktiskt det detta innebär. Det är inte fråga om vad som är önskvärt, utan om vad som är möjligt.

Så länge världens fattiga räknas i miljarder kommer fri invandring att vara samma sak som nationellt självmord. Bara den som anammat lammets och lejonets vansinne förspåkar något sådant på rent principiella grunder.

(Jag ska inte dröja vid det här, som till exempel Hans Bergström skriver så mycket bättre om, men vart har vi kommit, när en mening som denna ens måste skrivas: ”Ju fler syriska flyktingar vi vill ta emot, desto mer angeläget blir det att skärpa övrig invandringspolitik för att skapa utrymme för personer med verkliga flyktingskäl.”(Från nämnde Bergströms länkade artikel i DI.))

Låter det känslolöst? Världen är så stor så stor. Tänk på hjälpverksamhet som ett överansträngt fältsjukhus. Sentimentalitet är det sista man behöver.

Migrationsfrågan kommer bara att öka i betydelse, det börjar stå klart nu. Det är svårt att föreställa sig en fråga mindre lämpad för känslostyrd idealism. Och det är allvar. Missköts det här är det ett allvarligt hot mot stabiliteten och i förlängningen mot demokratin. Det visste Palme och Ingvar Carlsson och agerade därefter. Det borde Reinfeldt också ha förstått, liksom Löfven.

Det är säkert provocerande, men jag tror att man ska erkänna att Sverigedemokraterna är nyttiga för Sverige. Den här kallduschen behövdes. All den här medelklassångesten har urholkat landets självbevarelsedrift. På sikt är det riktigt farligt.

Men, som Lars Gustafsson sa när han kom hem till Sverige efter många år i USA: Det finns en särskild sorts svensk hygglighet. (Jag hittar inte referensen men minns det tydligt – från DN eller SvD tror jag.) Jag tror inte det var inte den politiska korrektheten han tänkte på, men den passar in där ändå. Människor som försöker göra rätt: köpa ekologiskt, inte vara rasister och sexister, inte slita onödigtvis på planeten, uppfostra barnen till ansvarskännande individer osv. Sådana människor har hånats alldeles för onyanserat. Det är lite som med Kulla Gulla eller med Spara i Spara och Slösa: Några snubbor förtjänar de för sin självhögtidlighet, men seriösa människor som vill väl måste man väl på ett eller annat sätt respektera? Det är på många sätt bra att det finns sådana.

Vore det så omöjligt för de där genomreko, ehuru lite naiva, personerna att ta till sig, naturligtvis inte Sverigedemokraternas politik, men partiets utmaning? Det är en vinn-vinn-situation! Varenda tonåring med oskulden kvar vill ju bli av med den. Det kunde vara dags för de politiskt korrekta också. Det är befriande när man insett att man inte bara får tänka på sitt egenintresse, man rentav måste det.

Förr i tiden laborerade lärde män och politiker med ett ordet statsnytta. Men det var inget man basunerade ut till folket. Det fick sig istället till livs religion och mytologiserande beskrivningar om nationens mission att frälsa andra folk. Samhället var så hierarkiskt att bara några få ansågs behöva veta vad som krävdes för att hålla näsan över vattnet – ibland hårda beslut som i bästa fall kunde beskrivas som amoraliska. De andra fick sagor. Ska vi nu ha demokrati på riktigt och ett samhälle som inte går under, kommer hårda beslut att krävas – inte av några få, utan i folkligt förankrade processer. Är vi mogna för det? Borde vi kanske sträva efter att bli mogna för det?

I så fall behövs flera sorters medborgare: Både sverigedemokraten med kardinalssynden småsnålhet och den goda egenskapen verklighetssinne och den politiskt korrekta med kardinalssynden naivitet och den goda egenskapen tro på människans godhet. Man ska inte underskatta den senare egenskapen. Utan tro kommer man ingenstans. Det behöver man inte vara religiös för att begripa.

Glöm förresten inte att de flesta varken är politiskt korrekta fariséer eller sverigedemokrater, men det är ju kring dessa intresset har samlats det senaste året. Saken är egentligen rätt enkel: Ur en strid kan man antingen komma ännu envisare och dummare – eller så har man blivit klokare. Se gärna det här som ett slag för det senare alternativet.

Anmärkning. Bilden, Lion & Lamb, the Golden Age, är gjord av Sir Edwin Henry Landseer (1802-1873).