Katarina Taikon var från Venus och Palme från Mars

Förr eller senare ska jag sluta skriva om invandring. Under normala omständigheter är det ändå en ganska oviktig fråga. Men just nu går det inte att låta bli. Det är ingen överdrift att det svenska politiska etablissemanget har blivit ett hot mot rikets säkerhet. Jag kan bara inte låta bli att älta frågan: Varför?

Ska våra barn och barnbarn

hata oss och förbanna

för att vi inte hade vett

besinna oss och stanna.

Man tänker lätt på dessa sångrader från kärnkraftsomröstningen. Jag begriper inte hur man skenheligt kan stå och svamla om humanism när det som håller på att hända är att ett radikalt annorlunda Sverige växer fram, ett Sverige som ingen vill ha. Socialdemokraten Johan Westerholm skriver om möjligheten att ge bostäder åt de nyanlända:

Det är rimligt att anta att dessa bostäder kommer uppföras i utkanter av tätorter och inte byggas i redan etablerade bostadsområden. Vi kommer, för att kunna frigöra platser i tillfälliga boenden, behöva bygga låginkomsttagarghetton. Som då rimligtvis bebos av nyanlända. Om de inte väljer att bo kvar i de tillfälliga boendena som inte ens är avsedda för vistelse under längre tid än några månader.

Det är redan bostadsbrist. De flesta nyanlända kan med säkerhet väntas hamna i mycket lång arbetslöshet och kommer inte att ha råd att efterfråga befintliga bostäder. Alltså: favelor. I den här takten handlar det om betydligt fler än hundratusen personer per år.

Få svenskar verkar förstå vad detta kommer att innebära. De kommuner där de flesta av de asylinvandrare som kommit de senaste tjugo åren bor är idag kraftigt subventionerade av övriga kommuner. Om alla områden blir lika invandrartäta kommer detta naturligtvis inte att kunna fortsätta. Ordentligt försämrad offentlig service och ganska många förlorade arbeten är den oundvikliga följden, även om ökad upplåning kan fördröja, men samtidigt förvärra, skeendet. Avgiftsbelagd skolmat är bara förnamnet. Och detta på grund av politiska låsningar och en curlad politikergenerations sentimentalitet! Det är ju inte oundvikligt. Inget annat EU-land har i närheten av sådana strömmar per capita som Sverige.

Ovanpå det rent ekonomiska: Vad händer när man sammanför så många unga män i halvmisär utan framtid? Som bekant är det tårdrypande urvalet av bilder i media förljuget. Fotograferna måste leta länge innan de hittar de barnfamiljer de brukar visa. I verkligheten är, enligt tyska ARD, åttio procent unga män. Ett besök på Malmö central motsäger inte den bilden. Det är en explosiv cocktail att samla så många frustrerade unga manspersoner i getton. Det känns, för att uttrycka sig försiktigt, osvenskt med upplopp, vattenkanoner och kravallpolis. Men fortsätter det så här kommer vi att behöva vänja oss.

Nej, detta är inget bra sätt att hjälpa jordens fattiga och förföljda.

Situationen är ohållbar. Det har självaste statsministern sagt. Var det ett rop på hjälp från en man som sitter i den politiska taktikens rävsax? Det ser ju egentligen illa ut om den högste ansvarige säger att situationen är ohållbar men sedan bara vidtar några kosmetiska åtgärder, som han själv erkänner att de inte kommer att räcka. Kanske vill han att vi ska sätta så mycket press på honom att han blir tvungen att lösgöra sig från det dåliga sällskap han hamnat i. Rörande förstås, men det inger inte riktigt samma respekt som ”Jag kom, jag såg, jag segrade.”

Jag funderade över orsakerna till detta så specifikt svenska haveri när jag såg Lawen Mohtadis och Gellert Tamas’ dokumentär Taikon från i år.

I filmen ställs den kända romska författarinnan Katarina Taikon mot Olof Palme. 1969 sökte fyrtiosju franska romer asyl i Sverige. Taikon, vid tiden känd förkämpe för sina stamfränders rättigheter, tog deras parti, men Palme sa nej. Taikon rörde upp himmel och jord, skrev i tidningar och ordnade demonstrationer. Men ingenting hjälpte.

För oss som mest minns Katarina Taikon som författarinna till barnböckerna om Katizi ger filmen en rikare bild: en enträgen kämpe för romernas förbättrade livsvillkor av det där snittet som förekom på sextio-sjuttiotalet, som Sara Lidman och Tage Danielsson. Hon var med och drev folkhögskola för analfabetiska romer, skrev böcker, träffade Martin Luther King och bråkade med Ivar Lo. Hon hade trovärdigheten hos den som verkligen kommer från botten: född i ett tält, uppvuxen först på barnhem och sedan i husvagnar. Det var lätt att tycka om Katarina Taikon. Hon hade värme och patos. Som en bild av allt vi vill minnas från sextioåttatiden stod hon rakryggad på Sergels torg med megafon i hand och krävde att Palme skulle se till människovärdet.

Men han såg till något annat också. De fyrtiosju, som de kallades i pressen, ville ha asyl för att de nekats skola och fast bostad i Frankrike. Det är lätt att förstå och känna med deras förtvivlan, men skulle detta ha blivit giltiga asylskäl skulle huvuddelen av Europas romer, vid tiden kanske en och en halv miljon, ha haft rätt att ta del av den expanderande svenska socialstatens välsignelser. Det skulle helt enkelt inte gå.

Detta är två förhållningssätt, Taikons och Palmes. Inget av dem är fel, men de måste komplettera varandra. Jag satt där biomörkret och tänkte att jag förstod vad som hänt i Sverige just nu: Taikons perspektiv har tagit över helt. Jag minns att jag gick från filmen med en stark längtan efter grå kostymer.

Det är ju inte någon opportun iaktagelse, men är inte Palmes och Taikons olika attityder misstänkt lika det man en gång kallade manligt och kvinnligt?

Är det en slump att denna masspsykos, för att tala med Tino Sanandaji, drabbat just feminismens stamort på jorden? Är orsaken helt enkelt en överdos av kvinnlighet. I så fall riskerar invandringsdebaclet att bli den svenska feminismens allvarligaste nederlag.

Nog är det något kvinnligt i att säga att ”svaga grupper inte får ställas mot varandra” ? Ett manligt resonemang inbegriper det enkla faktum att allt i princip innebär prioriteringar.

Det kvinnliga ser den lidande enskilde framför helhetens funktion; det manliga gör tvärtom.

Det kvinnliga skyr att tala om människor som ”volymer”. Det manliga förstår att vi ibland måste se opersonligt på varandra. Föreställningen att man kan ömma personligen för alla människor är lite lik den barnsliga tron att jultomten skulle hinna hem till alla på en enda dag.

Nej, förlåt mig! Jag lät associationerna springa iväg. Det finns en oherrans massa kloka kvinnor och en oherrans massa korkade män – och vice versa. Det jag beskriver ovan är att kvinnor, som genom århundradena varit underordnade, fått en position som liknar barnets. Det är oroande att de feminister man ser inte gör upp med denna kvinnoroll utan insisterar på att den är mänskligt universell. Om de vill ha halva makten ska de minsann ta halva ansvaret – också för de  besvärliga besluten!

Jag hoppas alltså att det är glasklart att jag inte är ute efter någon sorts biologisk determinism. Jag kan dock inte låta bli att använda det kvinnliga och manliga som metaforer i det följande.

I Mozarts och Schickaneders berömda opera Trollflöjten från 1791 prövas den ädle prins Tamino genom att tvingas vara helt tyst vid mötet med sin älskade Pamina. Publiken vet att tystnaden är villkoret för att de ska få varandra. Den vise trollkarlen Sarastro, som har dem båda i sitt våld, har ordnat det så. Pamina vet inte och blir förtvivlad och tror att Tamino inte älskar henne längre. Hon vill ta livet av sig, men det enda Tamino kan göra är att tigande se på medan hon bönfaller honom att svara. Han består provet – manligen, som man sa förr – och de kan till slut förenas.

Sarastros krav på Tamino kan sammanfattas: ”Sei ein Mann!”. (”Var en man!”) Lyssna inte på den kvinnliga ack så hjärtevarma kortsiktigheten! Du har ansvaret för helheten. Det är genom att genom att tukta dina impulser du verkligen kan skydda henne.

Eftersom migrationsströmmarna bara blir intensivare, kommer förr eller senare de svenska politikerna att bli tvungna att ta tjuren vid hornen. Det är förstås skrämmande för den som vant sig vid att vara Mr. Nice Guy, men Johan Westerholm menar att den här senaste tandlösa överenskommelsen är en uppmjukning inför det nödvändiga. Han har rätt i att all logik pekar ditåt, men jag börjar bli rädd att kraften saknas. Dagens curlade politiker har aldrig ställts inför ett problem där så hårda beslut krävs – hårdare ju längre man väntar. Kan de mogna?

I varje fall hoppas jag att det bland spinndoktorerna, som de anlitar, finns en Sarastro som kan bereda dem på den prövning som den nödvändiga tillnyktringen kommer att innebära, för det kommer sannerligen inte att bli lätt att avvisa tusentals. Någon som med lugnt allvar i rösten kan förmana:

Sei ein Mann!

Det gäller även Åsa Romson.

Anmärkning . Den som till äventyrs ännu inte fattat att det är allvar uppmanas att läsa Peter Santesson på Demoskop, Tino Sanandaji på Handelshögskolan i Stockholm Anna Dahlberg på Expressen eller Widar Andersson på Socialdemokratiska Folkbladet i Östergötland.

Annonser

I väntan på islossning eller Vem urinerar på vem i migrationsdebatten?

En gång blev de svenska politikerna galna. De psykologiska mekanismerna bakom detta kan man fundera över, men med berått mod var de faktiskt beredda att ge bort Sverige till en liten rännil av människor från tredje världen – en liten rännil i världen – men en mäktig flodvåg i förhållande till Sverige. Någon egentlig nytta skulle det inte vara med det. Ville man hjälpa fattiga och betryckta fanns betydligt effektivare sätt. Trots att den enda tydliga effekten skulle bli att det en gång rika Sverige blev ett tredje världen-land mitt i Europa, insisterade politikerna på att de av höga moraliska skäl var tvungna att göra som de gjorde. De som protesterade avsnoppades som lantliga bakåtsträvare som inte fattar hur man beter sig i stora världen.

Nej, det där var förstås inte riktigt sant. Det har inte hänt. Det händer just nu.

Eller? Jag kan ju egentligen inte veta om det är en överdrift. Vissa säger att det är så. Alla går inte hela vägen till att säga ”tredje världen-land”, men att det våra folkvalda just nu verkar helt beredda att kasta oss in kan stå oss dyrt menar de definitivt. Andra påstår att oron är starkt överdriven.

För att lista ut vem som har rätt går jag, som man gör i vissa brottsfall, på trovärdighet, och saken är då faktiskt inte så svår att avgöra.

I tevedebatten i SVTs Agenda 11 oktober fick Gustaf Fridolin gå tjugo år tillbaka i tiden, till bosnienflyktingarna, för att hitta exempel på invandrargrupper där integrationen lyckats någorlunda. (Han drämde också till med chilenarna för mer än fyrtio år sedan.) Hans ton var mästrande. Han kunde inte nog understryka vilken förolämpning det var mot de invandrare som går till jobbet varje morgon att en antyda att det kunde finnas problem. Talar man så om man innerst inne tror på vad man säger?

Att läsa hans partikamrat, Josefin Utas, kommunalpolitiker för Miljöpartiet i Sollentuna, är som att vända på en hand:

Sverige är satt under press genom den stora flyktingtillströmningen. Många som bor här är oroliga för hur det kommer att påverka landet. I detta läge framställs det svenska välfärdssystemet – både i stora delar av media och från politiskt håll – som om det vore en aldrig sinande källa. Inställningen speglar en bristande förståelse och respekt för både systemet och för dem som upprätthåller det.

Märk väl: Detta är skrivet av en miljöpartist! Utan svavelosande eder beskriver hon en befogad oro hon vet att människor känner. Det är klokt skrivet. Det modigt och respektingivande, eftersom hon inte fegar ur på minerad mark.

ETC, organ för Twittervänstern, har skrivit en migrationsbilaga, där mycket tunna argument används för att försöka leda i bevis vilken vinst invandringen skulle vara för Sverige (som om ett så komplext fenomen som invandring kunde vara entydigt bra eller dåligt!). Men låt oss för den här gången skippa vederläggningen av detaljer! För mig räcker det att jag på de glest skrivna trettio sidorna hittar olika varianter på orden ”rasism” och ”rasist” trettiotre gånger. Så skriver inte den som tror att argumenten håller.

Summa: 3-0 till lag ”Det kommer att bli problem”, där två av poängen förtjänats genom självmål av lag ”Det här blir hur bra som helst”.

Jag kunde fortsätta, men budskapet har väl gått fram. Jag är knappast ensam om att se det på det här viset. I varje parti, utom möjligen V, är jag säker på att det finns desperata gräsrötter som ser samma sak, särskilt om de råkar ha ansvaret för kommunal ekonomi.

Våra valda ombud leker med elden. Något dramatiskt har hänt de senaste månaderna. Europas yttre och inre gränskontroller har brutit samman. All världens fattiga kan i princip komma hit och göra anspråk på välfärdssystemens tjänster. Alla kommer inte att ta sig just till oss och alla kommer inte att släppas in, men det blir tillräckligt många för att det ska vara en omöjlig ekvation.

I princip kunde man ju tycka att vi i namn av alla människors lika värde borde bjuda in alla dessa fattiga till vårt land, oavsett konsekvenserna, men varför har vi i så fall inte gjort det tidigare? Borde inte ett så extremt steg föregås av demokratisk debatt och allmänt val?

Men jag hade en tanke med att skriva inledningen i förfluten form. Det här kommer faktiskt att bli historia – förmodligen snarare än många tror. Sådana här processer ser ju alltid så märkliga ut i efterhand. Fattade de verkligen inte? Hur kunde de vara så dumma? Tänk på hur Decemberöverenskommelsen en dag bara försvann! Eller tänk på tulpansvindeln!

Logiken talar för att de kommer att ta sitt förnuft tillfånga. Jag tror Widar Andersson i Folkbladet har helt rätt när han menar att knasigheterna sjunger på sista versen.

Sannolikt väntar regeringen i ett par veckor tills Migrationsverket kommer med nästa prognos. Har inte volymen minskat märkbart då så kommer nästa batteri av åtgärder. Då tror jag inte vi ska utesluta att regeringen använder sig av Utlänningslagens möjlighet att meddela stopp för uppehållstillstånd för i praktiken alla som inte kan klassas som konventionsflyktingar.

Så visst finns det hopp. Förnuftet segrar oftast till slut.

Vänta, jag är inte riktigt färdig än.

Även om det bara kan sluta på ett sätt har vi fått se våra politiker, och en del andra kollaboratörer, från deras absolut sämsta sida. De borde skämmas riktigt ordentligt för att de dragit landet ut i det här – som den som kört i hundrafemtio utanför ett dagis!

Innan de slutgiltigt insett vartåt det barkar, rekommenderas att tala med dem på följande sätt, inspirerat av Kjell Bergqvist:

Tänk på väljare som hänger löst på sina jobb eller redan är arbetslösa! De ser hur politiker sprätter iväg pengar som i inget annat EU-land – till förmån för något som ändå bara är en pytteliten rännil av dem som behöver det. De andra får minskade anslag. Det verkar inte finnas någon gräns för denna så missriktade välvilja. Kommer det att finnas några pengar kvar för inhemska arbetslösa? För pensioner?

Om dessa väljare röstar på Sverigedemokraterna, ska man då kalla dem rasister?

Gör så här istället: Gå ner på boulebanan en torsdagskväll i Munkfors och… 

… ja, ni vet ju vad han sa, Bergqvisten.

Det vore lika empatiskt men ärligare.