Bäste Dan Korn!

Din bok Rasister är vi allihopa (Carlssons 2016) är en intressant genomgång av svensk rasism, eller snarare av hur lite rasistiskt Sverige egentligen varit. Du riktar till att börja med in dig på själva juvelen i kronan: Rasbiologiska institutet. Detta fem man starka institut, som fanns mellan 1922 och 1958, har framställts som det rasistiska folkhemmets bultande mörka hjärta. Man kan knappast övervärdera dess symboliska betydelse – till exempel för att argumentera mot medicinsk åldersbestämning av asylsökande eller för att bevisa att Socialdemokraterna har lik i garderoben.

Självklart, Dan, är det vällovligt att undersöka hur det egentligen var: wie es eigentlich gewesen, som historikern Leopold Ranke lite naivt uttryckte det. Men Du saknar ett perspektiv: maktperspektivet.

Du har kanske hört talas om ”kulturkoftor”. Man hör ju redan på den nedsättande tonen vilka som är underordnade. Du har åtskilliga böcker bakom dig och går som barn i huset på Timbro. Kulturkoftorna gör sällan sin röst hörd, trots att de är förutsättningen för att mycket av svensk kultur ska få någon publik alls.

Jag ska berätta för Dig om när jag och en massa ”kulturkoftor” såg Maja Hagerman på Stadsbiblioteket. Hon har skrivit boken Käraste Herman (Norstedts 2015) om Rasbiologiska institutets grundare Herman Lundborg. Du skulle ha känt vreden!

När det var frågestund bedyrade de alla med en mun att Sverige har det svartaste av samveten. Dessa kvinnor, som vanligtvis reduceras till en passiv publik, kunde nu inte nog betyga hur mycket de vämjdes över det Rasbiologiska institutet, denna nazismens vidriga utpost i Uppsala! Men de såg klarare än så. De visste att detta inte var vårt enda brott.

Vi sålde järnet i slavarnas bojor.

Till oss vände sig Hitler för sin järnmalm.

Genom våra skogar dundrade permittenttrafiken medan steriliseringsknivarna skar i ickeariska kroppar.

Sveriges historia är ett enda långt – fortfarande pågående – brott. Skulden bär vi alla.

Och så skriver Du i din bok att Rasbiologiska institutet var en marginell företeelse i Sverige! Du menar att rasbiologin och rasismen aldrig fick något riktigt fäste. Tvärtom, påstår Du, förlöjligades de som pseudovetenskap nästan från början. Du har rent av samvete att förringa rasismen överhuvud taget i vårt land och påstå att det var bättre här än i många andra länder.

Jag tycker inte om den nedlåtande attityd till ”kulturkoftor”, som Du visar genom att skriva din bok. Är Du lika arrogant mot oss ”kulturknuttar”?

Jag var på vernissage i Malmö. En oljemålning föreställde en man i brun skjorta, brun slips och brunt koppel. På armen väntade man sig ett hakkors, men det var ersatt med Norrbottens landskapsvapen. En vitlysande dödskalle av ren hade ersatt huvudet, som han riktade en pistol mot. Och visst var de där i bakgrunden, fotona med människoansikten från Rasbiologiska institutet! Du kan inte ana hur viktig den här symbolen är för svenska konstnärer.

En annan tavla bestod av blyertsteckningar av Hitler i blöjor. Han kröp runt och heilade.

Under tiden knaprade Malmös ”kulturknuttar” chips och drack lådvin. Det är lätt, alltför lätt, att yla över de ”politiska klichéerna”, om man är näringslivsstödd författare av debattböcker, men varifrån tycker Du egentligen att våra konststuderande ska få sin politiska förståelse, om det sås tvivel om det faktum att Sverige före 1968 var ett inferno av rasism? Och egentligen fortfarande är det! Man kan ju inte begära att de ska ta pol. mag. när studiemedlen för länge sedan sinat!

Du myser när Du konstaterar att de flesta av de 63 000 steriliseringar som utfördes fram till och med tvångssteriliseringslagens avskaffande 1975 faktiskt var frivilliga – vanliga människor som helt enkelt inte ville ha fler barn. Jo, det är lite knasigt att, som faktiskt många gjort, hänvisa till den siffran när de vill beskriva tvångssteriliseringarnas omfattning. Men det är inte det jag vill tala med Dig om.

Dan, om Du bara visste hur mycket Du avslöjar om dig själv genom att skriva så här! Det är tydligt att Du inte hängt med. Du tror Du är djup men är i själva verket ytlig.

Låt mig hjälpa dig på traven i förståelsen genom att citera journalisten Petter Larsson i Sydsvenskan 23 oktober 2015.

I sin enklaste form: ett antal personer söker asyl i Sverige. Det är ett sakförhållande.

Ett ”samhällsproblem” blir det när politiker, medier och andra offentliga aktörer börjar tala om det som en utmaning, en kris, en belastning.

I denna till synes enkla journalistprosa döljer sig djupa visdomar, som kan tillämpas i helt andra sammanhang än asyl. Smaka på friheten i dessa rader! Ändra lite till: ”Ett antal personer saknar arbete i Sverige. Det är ett sakförhållande. ‘Arbetslöshet’ blir det när politiker börjar tala om det som ett problem.”

Tro inte att jag vill förringa arbetslöshet! Men man måste se att vi, Du, alla bestämmer! Sakförhållanden är, om man läser texten rätt, totalt ointressanta. Det är vad man gör med dem som betyder något.

Ditt så kallade avslöjande om Rasbiologiska institutet är just ett sådant ointressant sakförhållande. Ett sakförhållande som ändå alla redan egentligen kände till. Vem har inte blivit besviken när han gått på jakt efter snaskiga fördomar i en gammal uppslagsbok? Faktum är om man slår på ”neger” eller ”jude” även i gamla lexika, så får man oftast alldeles utmärkta, ickerasistiska förklaringar, om man bara undviker uggleupplagan av Nordisk familjebok.

Käre Dan, läs nu riktigt ordentligt, för nu handlar det om smärtpunkten, det riktigt pinsamma Du ofrivilligt avslöjar genom att skriva en sådan här bok.

Tag detaljerna metaforiskt, men jag kan faktiskt inte tänka mig att Du någon enda gång i Ditt liv druckit te en sen natt på en folkhögskola och känt suget i blicken hos en vacker rödhårig flicka som går skrivarkursen, när ni tillsammans förstått djupet i den svenska skulden och ruttenheten!

För om Du ens varit i närheten av något liknande hade Du aldrig skrivit sådana där näsvisa böcker!

Ha! Detta var alltså pudelns kärna!

Till och med den oskuldsfulle Nietzsche förstod att man inte skulle fråga efter sanningen utan efter sanningens värde.

Dags att växa upp Dannegubben!

Du visar din oskuldsfullhet genom att låta chanser gå Dig förbi. Tag bokens charmerande kapitel om Negern i Mölnlycke! Jo, alla fattar, Du tycker det är intressant att de få svarta som ändå levde i Sverige fram till andra världskriget inte alls bemöttes rasistiskt. Du vill ha det till ett bevis för att vi som står upp mot den historiska rasismen är ute i ogjort väder.

Men, snälla Du, ser Du inte? Detta är ju smashläge! Föreställ Dig den där historien i en bok som Sven Lindqvists samling av uppbyggliga historier: Antirasister! Du behöver ju bara göra provinsialläkaren till fullfjädrad nazist och låta en lite undanskuffad vegetarian och lärarinna ta den rasifierades parti – och Du får föreläsa på varenda humanistisk institution i gamla Svedala! Så skulle jag ha gjort, och många, många ”kulturknuttar” (som vi nedsättande kallas) med mig.

Känner Du till Maja Essebo, kulturgeograf i Lund? Jag såg henne på Akademiska föreningen i ”Debatt i Lund”, ett arrangemang av Sydsvenskan. Medan övriga paneldeltagare utmärkte sig för tråkig klädsel satt hon insvept i en stor senapsgul sjal och utstrålade att hon förstått spelets regler.

Under debatten framkom att det finns dårar som sprider ut myter om att journalisten på Sydsvenskan Andreas Ekström, som var moderator, inte har full koll på läget i landet och världen. Maja visste genast hur man skulle bemöta dem:

Inom mytteori kämpar man med det här jättemycket. Då säger man att jamen myter, de bygger inte på sanning. Det är irrelevant. De är immuna mot faktapresentationer… Vad gör man då? […] man ska [inte] bemöta de här myterna eller övertygelserna med motstridiga fakta, utan att man måste erbjuda en alternativ saga.

Jo du Danne, där fick du en lektion i modernt tänkande! Eller postmodernt, skulle man väl egentligen säga. Vad gör din saga till ett intressant alternativ? Och var inte så förtvivlat faktafixerad! Tänk på den rödhåriga skrivarkursflickan! Där har du Ditt sagolika sanningskriterium!

Du tror kanske inte att jag menar det, men jag föreslår på fullt allvar att du går över till vår sida, till ”kulturknuttarnas” sida.

Du kan ju skriva. Se all världens universitet! Fullt av rödhåriga, tankfulla flickor. (Blivande kulturkoftor!) Allt detta kan bli Ditt om Du bara kastar Dig ut i det okända och släpper taget om din gubbstruttiga, skolmästaraktiga sida.

Inte sanningen, Dannegubben, sanningens värde!

Eller, som det heter i Disneys Djungelboken:

Det svänger, katten!

——————————-

(Hade jag varit yngre hade jag kanske satt en smiley här, som skulle klargöra att det var ironiskt, men det föreföll mig övertydligt.)