Skolavslutning: religion med cykelhjälm och skyddsdräkt

Vi hedningar borde ju vara glada, men det här är fesljummet. Elbas och trumset i Lunds domkyrka till avslutningen. Barnen ska sjunga om jordgubbar och hallonsaft. Antjes kyrka har bjudit ut sig för många gånger och som straff ligger hon här fjättrad och förnedrad (kyrkan alltså, inte Antje). Inte ett ord om Gud, vid hot om att barnen inte kommer nästa år.

Nu drar det igång. Alla barnen i en jättekör framme vid altaret. Värmen är trosneutral. Den kan man sjunga om. Skolmässig fyrtakt på trummorna. Basen mal på. Det blir ännu rockigare. Några headbangar. Ingen skolmat! Inga glosor! sjunger barnen kompade av sina lärare.

Rektor talar: om sommaren. Det är fredag den 13 säger hon olycksbådande. Annars praktikaliteter och avtackningar. Det luktar vuxenkroppar här. Tiden segar sig fram. Oj, en psalm!

En vänlig grönskas … NEJ!!! De sjunger väääänlig med långt ä! Lär de sig ingenting i skolan? Jag ger akt på om detta högre väsen vi tillbedja nämns, kan inte riktigt höra … men jag gillar att de sjunger ”allt kött är hö”. Barn behöver obegripligheter, hur ska de annars få någon känsla för det outgrundliga?

Trumsetet igen. Sommar, sommar … Måste vara utvecklingsstörd för att se mysteriet i den sången. Uti vår hage, tja det tar sig. Elgitarren tiger. Astrid Lindgren-potpuri. Ho som sket på broa. Herr Nilsson. Ska inte tro. Bas och trummor igen.

Änglarna med basunerna, döden med sin lie i den gamla sandstenskatedralen, känner de en rebellisk glädje över det profana, eller vill de bara hem till medeltiden? Sommaren har här ersatt Gud som föremål för hyllning och tillbedjan. Som religion med cykelhjälm, skyddsdräkt och dubbla kondomer!

Bongotrummor, samma vilda driftsutlevelse som Schartau, som står staty härutanför, nedkallade straffdom över i Stora Råby kyrka. Men kanske är det rätt. Dessa överbeskyddande, aldrig minsta kränkta barn behöver kanske skolans uppmaning för att våga komma upp i ett normalt mått av synd.

Prästen säger sig vara ”fågel”. Lite läskigt är det, säger han. Omöjliga saker kan bli möjliga, det är meningen med fågelmetaforen. En ballong ska kastas till Maria (Nej, det är naturligtvis inte hon!). Maria står längst fram i lokalen, prästen längst bak. Med publikens hjälp förs ballongen fram. Det omöjliga blir möjligt om man hjälps åt.

We are the World. Varför tappar barnen sugen? Kom hit och se! Allt är lika bra, lika kul, lika tråkigt …

Jag sitter här och längtar att dagen ska ta slut … I morgon är det lov! Texten har entusiasm. Varför har inte barnen det? Och så kommer i alla fall Den blomstertid.

Västerländsk humanism och kristen tradition, var är ni? Se vår nöd, vår skriande ytlighet!

Varkunna er över oss!


(Ursprungligen ett Facebookinlägg 13 juni 2014)

Annonser