Popcorn

Posted on av hagbergoskar

Popcorn! var min första tanke då jag såg att tokfeministen och anhängaren av blodbesudlade idéer Kajsa Ekis Ekman rykt ihop med bland andra anhängaren av blodbesudlade idéer Athena Farrokhzad och tokfeministen Tiina Rosenberg om könets existens. (Alla referenserna till diskussionen finns Ekmans svarsartikel i Aftonbladet 8 februari 2018.)

Så jag hällde lite olja och majskorn i en kastrull, lyssnade till det mysiga poppadet och satte mig tillrätta med en skål och en flaska lightläsk för att betrakta striden. Mums! tänkte jag när jag från Ekis uppsnappade: ”… förtryckta grupper har tolkningsföreträde, att den dominanta gruppen inte bör appropiera den förtryckta gruppens kultur… ”

Jag vet inte riktigt var Ekis Ekman och hennes trätosystrar bor, men det är ett egenartat ställe där två människor som möts genast konstaterar vem som är under- och överordnad, och så ska den underordnade ha tolkningsföreträde. Läser man noga verkar det som om de underordnade ska ha alla rättigheter, vilket man lätt tolkar som att de i själva verket är överordnade. Det borde väl leda till omförhandling så att omvända roller gäller när den först förtryckta förtryckt så länge att hon själv blivit förtryckare. Och så får de förstås byta igen, och igen och igen i all evighet. På något sätt hade alltså damerna kommit ihop sig om logiken i det här, och att det kan uppstå tolkningsstrider kan man ju förstå.

Hm, konstaterade jag knaprande i min nedsuttna fåtölj, Ekis bor visst i Absurdistan. Usch, vad de där majsskalen kan sätta sig i tandköttet! Jag försökte skölja bort dem, men lightläsk går så hårt åt emaljen.

Varför dök dessa rader av salig Edmund Burke upp i mitt huvud?

We fear God; we look up with awe at kings, with affection to Parliaments, with duty to magistrates, with reverence to priests, and with respect to nobility. Why? Because, when such ideas are brought before our eyes, it is natural to be so affected; because all other feelings are false and spurious.

Burke skriver om den vördnad vi känner för samhällets stöttepelare. Ekis är i sold hos den kraftigt statsstödda tidskriften ETC. Rosenberg är professor. Athena Farrokhzad är författare av det slag som aldrig skulle ha fått ge ut en rad om det inte fanns stipendier och kulturstöd. Ska jag följa Burkes uppmaning borde jag känna vördnad för dessa samhällsbärare, tänkte jag.

Det är som rävjakt. Det fina herrskapet drar på sig sina röda rockar och sina ridbyxor och jagar patriarkat och vithetsnorm. Folk ur allmogen ser storögt på om de råkar korsa de blåblodigas väg. Logiken är skruvad. Så är det ju i spel. Räven har till skillnad från i verkliga naturen inte en chans. Men i den här rävjakten utgår man istället från att könet, som funnits sedan långt innan det fanns liv på land, är ett påhitt. En sådan idé lever inte en sekund i det verkliga livet, men här är den grunden för spelet. Rosenberg skriver:

Kajsa Ekis Ekman binder kvinnlighetens formering till en medfödd könstillhörighet. Därmed blir hennes feminism cis-normativ. Det systerskap hon företräder inkluderar bara kvinnor vars sociala och biologiska kön överensstämmer.

Fast det kan se ut på annat sätt jagar de samma patriarkala räv, Ekis, Athena och Tiina, och han kommer, säkert som amen i kyrkan, även denna gång att skrämmas upp ur sitt gryt och få nådaskottet. Men det är oenighet i jaktsällskapet om vilket sätt som är det rätta.

Ärligt talat, Athena känner jag mig lite knäsvag av. Hon talar franska flytande och hör till en sådan där extremkulturell familj med släktingar spridda i städer som Paris, New York och London. Jobbar jag lite på det kan jag kanske känna samma vördnad för henne som Burke gjorde för den franska drottningen Marie Antoinette, den där gången då han trotsade modesprättarna som istället tänkte på hur bönderna led under enväldet.

Å, när Athena satt där som sommarpratare och spelade en sång med texten ”De tåååål lite blyyyyy i naaaaackarna”! Man vågar knappt tänka tanken, men fantisera bara om att Jimmie Åkesson (ni minns senast han tilläts sommarprata av den opartiska statsradion …) hade spelat (vågar jag … det får bära eller brista): ”De tååååål lite gaaaas i kraaaaanarna”, nej förlåt, så kan man ju bara inte säga, inte ens på skämt. Men Athena, hon kunde hylla nackskott, den andra onda diktaturens favoritmetod, utan att darra på manschetten. Det har sin grandezza. Det som är tillåtet för Jupiter är inte tillåtet för oxen, som romarna brukade säga.

Usch, popcorn innehåller kalorier. Man känner sig som en kemisk fabrik efter att ha tvingat en och en halv liter vätska fylld med sötningsmedel genom kroppen. Jag tänker på Burke igen. Känner jag den där rätta vördnaden för de här adelsdamerna?

Kanske borde jag dricka vatten och äta avocado i morgon. Städa upp i mitt liv … springa en runda … överraska en gammal släkting på serviceboendet … Först då har man rätt att kritisera i den stora världen, som de säger. Men då jä—r!

För hur jag än vänder på det känner jag ingen verklig vördnad för Ekis Ekman, Rosenberg och Farrokhzad.

Luften i mitt hem ändrades. Middagsoset byttes
mot fet popcorndimma. Soffan fylldes av vita prickar.
Jag måste dammsuga.
Jag ser på Twitter att EKIS
skrivit i Aftonbladet
att KÖNET KANSKE FINNS ÄNDÅ.
ATHENA anklagar henne för aggression.
I går kväll
såg vi en intervju med TIINA.
Hon beskrev sin utlösning när hon
tillintetgjorde en medsyster som CIS-NORMATIV.
Popcornmaskinernas dova smattrande
från biograferna, där de visar
Femtio nyanser av honom.
Min granne vaktar salstentor på GENUSVETENSKAPLIGA institutionen.
Popcornen fyller detta mentalsjukhus. Trakten jag bor i – Lund
med omnejd – blir en allt vitare
bok, solen tränger inte igenom längre.
Det är snart september 2018.
Ingen dödas rent fysiskt
i EKIS’ vidriga krig,
om man inte räknar den ärliga livskänslan,
allvaret (och humorn!) och sökandet efter mening.
Det är fortfarande sju års väntetid för en hyreslägenhet i Lund.
Fler pseudoproblem, fler kraftfulla slag i luften,
tills popcornen fyller hela rymden
i den natt som slutgiltigt
ändrar sitt ljus utanför fönstren.

(Fritt efter Göran Sonnevis Om kriget i Vietnam)

Jag vill ha en näthatare som statsminister

Posted on av hagbergoskar

Linnéa Claesons fåniga krönika i Aftonbladet 2 december 2017, Jag ha representation – på riktigt, bara ökar bruset, tycker många. Varför bry sig om eländet när hon inte ens förstår att representativ demokrati handlar om att du och jag väljer dem vi tycker är bäst lämpade att representera oss? Om man, som hon antyder, istället satsar på att kvinnor, svarta, handikappade och så vidare ska få sin rättmätiga del av utrymmet i media och stolarna i riksdag och kommunfullmäktige, så har man ett modernt stamsamhälle, inte representation.

Men tänk om hon skrivit så här istället för att börja med att väluppfostrat förorda en svart kvinna som statsminister:

Jag vill ha en näthatare som statsminister, någon som hela tiden stängs av från Facebook, en månad i taget. Som jämställdhetsminister vill jag ha en hemmafru som älskar smink och hatar aborter. Jag vill ha någon som växte upp på ett ställe där man inte ens vet vad Göran Greider heter i efternamn …

Jag vill ha en statsminister som heilade framför en flyktingförläggning vid sexton års ålder och aldrig mer kan få ett arbete. Jag vill företrädas av någon som sagt sitt hjärtas mening och vetat att den som lyssnar kommer att fördöma honom som ovärdig att ha någon mening alls.

Jag vill ha någon som såg hur invandrarfamiljerna surfade in på socialen på en räkmacka medan de själva fick stå med mössan i hand. Jag vill ha någon som såg våldet i förorterna utan att en enda gång varit där, någon som aldrig kunnat hålla rågången mellan seriös kritik och osakligt, primitivt hat.

Någon som skrek med när apkören skanderade: Vi-sa pat-tar-na, vi-sa pat-tar-na! Jag vill ha någon som verkligen trodde det var coolt att köra epatraktor. Någon som lyssnar på Eddie Meduza. Någon som döljer homosexuella böjelser i homofoba skämt och sitt misslyckande i förhållande till kvinnor i misogyni. Jag vill ha någon med övervikt och dåliga tänder, som skrattar rått varje gång ekologisk mat kommer på tal och vars livsstil kommer att leda till en för tidig död. Som kan prata i timmar om varför Pippi i Söderhavet inte får ändras, fast han knappt är läskunnig. Någon som tror sig vara rebellisk när han köper smuggelcigaretter på parkeringsplatsen och bränner hemma.

Någon som konsumerar gratis vaniljporr framför datorn.

Och jag har börjat undra, någonstans djupt därinne, varför statsministern alltid är en PK-clown, som egentligen menar att till ofantliga kostnader smörja samvetet på välbeställda, ömhjärtade kvinnor, när han påstår sig kämpa för humanism.

Varför kan ingen någonsin ta på allvar det vi fick lära oss i Bibeln, att de sista ska vara de första?

Var det inte så ni sa? Var inte alla lika mycket värda?

Diskutera i smågrupper! Vad skiljer min föreslagna text från Claesons? Har inte de båda gemensamt att de utgår från att lidandet adlar och ger politisk legitimitet? Är den utgångspunkten verkligen en bra grund för ett gott samhälle?

Anmärkning. Det har framkommit att Claesons text är mer än lovligt lik Zoe Leonards text I Want a President … från 1992 – se Tobbes Medieblogg och bloggen Toklandet.

Vid skrivandet hade jag stor glädje av Mykki Blancos recitation av Leonards text.

Olyckligtvis ledde sjabbel från min sida med mobilens WordPress-app till att detta inlägg, publicerat 7 december 2017, togs bort, och texten raderades. Den text som syns nu kommer av att jag den 24 december rekonstruerat det ursprungliga inlägget utifrån en sen skiss i Word, som jag hade kvar. Skillnaden torde vara minimal.

Om banalitet

Posted on av hagbergoskar

B-rr, jag är som en inneboende,
jag hyr ett möblerat rum;
värdinnan är mäkta troende
hon fyller varenda tum
varenda tum i mitt rum
med bilder och tänkespråk,
med fula och tarvliga bilder
och dåliga tänkespråk.

Nils Ferlin

Säga vad man vill om Ann Heberleins nya bok Den banala godheten: mångkultur, integration och svenska värderingar (Greycat Publishing 2017), men hon slår huvudet på spiken när hon använder ordet banalitet om den maktens naivitet som gjorde sig så märkbar i samband med migrantkrisen 2015. Vi medborgare behöver ord för att analysera makten, och den har blivit väldigt begiven på, som Ferlin skriver, dåliga tänkespråk, som tränger sig på med sitt låtsade djupsinne: ”öppna hjärtan”, ”inte bygga murar”. Det banala, lättgenomskådade önsketänkandet är illa dolt väljarförakt.

Uttrycket banal godhet är en medveten parallell till Hannah Arendts uttryck ondskans banalitet i boken Eichmann in Jerusalem: A Report on the Banality of Evil (Viking Press 1963; citatet nedan är ur den svenska översättningen: Den banala ondskan: Eichmann i Jerusalem, Daidalos 2013). Den handlar om rättegången mot naziförbrytaren och organisatören av förintelsen Adolf Eichmann. I sin bok, byggd på artiklar som hon skrev för The New Yorker, iakttar hon Eichmann, där han sitter i sin glasbur i rättssalen i Jerusalem med en polis på varje sida och inte riktigt vet var han ska fästa blicken. Han hade misslyckats med sina studier och innan han blev nazist egentligen inte lyckats med någonting. När hans chef Himmler mot slutet av kriget började se mellan fingrarna för att kanske dömas mildare efteråt, fortsatte Eichmann att skicka judar till slakt. Detta berodde inte på antisemitism, nej, han ville imponera på Hitler genom att överglänsa sin överordnade. In i det sista räknade han karriärpoäng utan tanke på den omänskliga apparat han skötte. Han saknade mognaden att fullt ut besinna allvaret i sina handlingar.

Arendt var av judisk börd. Man skulle kunna likna det hon uttrycker vid smärtan i att drabbas av en förödande tragedi och få reda på att den orsakats av en fjunig fjortonåring som trott att det hela var ett dataspel.

Det är i samband med Eichmanns avrättning som Arendt på första och enda stället i boken använder ordet banal. Han dömdes till döden och hängdes. Inför det som skulle ske kom han bara på ovidkommande floskler: ”Leve Tyskland!”, ”Leve Argentina!”, ”Leve Österrike!”. Till och med att säga att han var stolt över det han hade gjort hade varit bättre än dessa tomma fraser. Arendt skriver:

Det var som om han under dessa sista minuter sammanfattade allt som denna kurs i mänsklig gemenhet lärt oss: ondskans banalitet är alltför hemsk för att kunna uttryckas i ord.

Eichmann sökte sig till floskler ända in i det sista. Han skulle ha trivts som informatör i en kommun som skryter med att ”göra skillnad”. Med glädje skulle han med han ha stått på Medborgarplatsen och utslungat: ”Mitt Europa bygger inga murar.”

Tänk bara på frasen ”allas lika värde”, som för all del uttrycker något centralt i vår kultur. Men att så förenklat dra konkreta slutsatser ur den som man börjat göra blir banalt och missriktat. Vem förstår egentligen vad ”lika värde” betyder i praktiken? Hur absurt är inte det där med att man inte får ”ställa grupper mot varandra”? Envar förstår ju att det är just det politik ofta måste handla om.

Som en uppmaning att äntligen börja tala allvar, att lämna stereotyperna och ta ansvar på riktigt, är Heberleins bok lovvärd. Däremot har också hon en svaghet för fraser, av vilka följande är de mest framträdande.

  1. Individens autonomi. Detta är just en sådan där princip som låter strålande men som måste modereras. Ska föräldrar ha rätt att uppfostra sina barn i sin egen religion? De – banala – uttolkarna av denna princip har börjat gå så långt att de svarar nej och ser inte hur totalitära de blir. Alternativet till föräldrarnas rätt är inte barnets rätt utan statens oinskränkta rätt att definiera vad som är god uppfostran.
  2. Kulturrelativism är fel, som Heberlein ser det. Hon antyder till och med att det finns en ”för alla tider och platser giltig moral”. Vilken då i så fall? Om det skulle avgöras med en folkomröstning i hela världen skulle den fria svenska sexualmoralen ligga väldigt illa till. Det är riktigt att relativistiska argument ofta missbrukas, men vi lever i kulturella kontexter, som man inte bör göra sig blind för.
  3. Moralen i en handling ska bedömas efter handlingens konsekvenser (”konsekvensetik”), vilket ju låter rimligt. Men vem tycker egentligen inte att man ska handla så att resultatet blir så bra som möjligt? Det blir lite långrandigt när hon ägnar stor möda åt att bevisa att en handlings konsekvenser faktiskt är viktiga. Hon missar helt problemet att det ofta är omöjligt att avgöra konsekvenserna av sina handlingar. Gör en lista över den förra regeringens alla beslut och vart de var tänkta att leda. För väldigt många av dem kan man garanterat argumentera övertygande både för att de ledde i en riktning och den rakt motsatta. Detta betyder förstås inte att man inte ska bry sig om konsekvenserna av sina handlingar, bara att konsekvensetik inte är den dunderkur på moralens område som hon verkar mena.

Jag har ingen lust att plocka ned de fula bonaderna med de dåliga tänkespråken om ”lika värde” och ”inte ställa grupper mot varandra” bara för att sätta upp nya där det står ”konsekvensetik”, och ”nej till kulturrelativism”.  Det är inte fel med principer och slagord, men personligt ansvar är viktigt just för att fraserna aldrig räcker hela vägen. En hel del i boken luktar föreläsningssal med torra härledningar från grundprinciper. Det är som om man kunde räkna ut vad som är moraliskt och inte.

Hellre läser jag vidare i boken och hittar ett väldigt bra exempel från hennes erfarenheter som lärare i etik. Hon har låtit några humanister och några läkare fundera över hur man gör när dialysapparaten bara räcker till en av två patienter. Läkarna, som lyckligtvis är de som har ansvaret för sådana här saker, funderar länge och konstruktivt medan humanisterna får kortslutning. De ”vill inte välja”. När frasen om allas lika rätt till vård krockar med verkligheten väljer de frasen, vilket leder till dubbelt så mycket elände mot vad som är nödvändigt. Till skillnad från läkarna har humanisterna inga verkliga erfarenheter av liknande situationer. De bottnar inte mänskligt i skeendet och blir därför banala. Borde vi inte ha dömt dem hårt för det om de haft verkligt ansvar för ett sjukhus och handlat så här?

Frågan är inte ny. Utan jämförelser i övrigt, men alla förstår varför man säger ”aldrig mer” om nazismens illdåd. Däremot ser man aldrig bilder av mellankrigstidens ledande intellektuella, som Bertrand Russell, med texten ”aldrig mer”, trots att de argumenterade för nedrustning och därmed var del av en rörelse helt avgörande för att Hitler inte stoppades i tid. Miljoner och åter miljoner döda och stora delar av Europa förslavat ända till 1989 blev resultatet. När de som betraktar sig själva som goda begår fatala misstag förlåts de provocerande lätt.

Så visst förstår man att Heberlein insisterar på att det är resultatet som räknas. Problemet är framför allt att hon skriver som om det handlade om intelligens, när det egentligen handlar om mod. Den banala godheten beror på omognad och konflikträdsla, inte på att någon verkligen menar att en handlings konsekvenser saknar betydelse.

Men låt oss återvända till den svenska hanteringen av invandringen, som är den främsta måltavlan för Heberleins kritik. 2007-2016 beviljades 1 057 109 uppehållstillstånd, nästan dubbelt så många som 1997-2006 (548 490) och mer än fem gånger så många som 1980-1989 (206 839) (Källa: Migrationsverket.) Talen ger en känsla för storleksordning och proportioner, även om invandring naturligtvis är ett för mångfacetterat fenomen för att helt fångas av enstaka siffror. Det är lika banalt att tro att konsekvenserna på något sätt skulle kunna trollas bort med lite jävlar anamma och påstå att ”vi har gjort det förr” som att tro att vi skulle kunna skicka hem dem igen. Det här kommer att sätta det svenska politiska systemet på prov – både förmågan till nödvändig hårdhet och förmågan till osentimental empati.

En god början är att lära sig skilja de banala fraserna från ansvarstagande. Att slänga upp händerna i luften och hänvisa till ”mångkultur” är banalt och fegt. Det här är vår kultur och vi har både rätt och ansvar att utveckla den i riktningar vi önskar och undertrycka tendenser vi ogillar. Det finns ett jättejobb att göra, som i trettio år lämnats väsentligen ogjort. Om Heberleins bok kan bidra till att man repar mod till det, har hon gjort en stor insats.

Godhetsknarkande och omskärelse

Posted on av hagbergoskar

Omskärelse av pojkar innebär avlägsnade av förhuden. Det är ett irreversibelt ingrepp som i Sverige oftast motiveras av att pojken ifråga fötts in i judendom eller islam. Många svenskar tycker detta borde förbjudas. Två riksdagspartier, V och SD, vill ha förbud. Om inte vi som tänker annorlunda höjer rösten nu är risken att ett riktigt dumt beslut förr eller senare klubbas igenom i riksdagen. Judar och muslimer ska inte behöva frukta en dov knackning på dörren för att de utövat sin religion.

Det finns fanatiska hemsidor ägnade åt att förklara hur hemskt omskärelse av pojkar är. Om man undviker dessa och istället söker efter neutrala källor och talar med dem det verkligen gäller, så ser man att det finns goda argument från båda hållen. Och argumenten för omskärelsen väger tydligt över, som jag ser det.

Jag skrev jag till rabbinen Dan Korn för att få hans syn på saken. Han svarade så här.

Ur judisk synpunkt ses förslag mot omskärelse som direkt riktade mot oss, något som kommer att omöjliggöra judiskt liv i framtidens Sverige.

Han svarade också att flera internationella studier visar att hälsoeffekterna vida överstiger hälsoriskerna för omskärelse. Det vet jag att vissa ifrågasätter, men det stämmer med en hastig litteratursökning jag själv gjorde på Google Scholar. Jag sökte neutralt efter effekter av omskärelse på pojkar. Åtta av de åtta första träffarna betonade positiva effekter.

Jag har talat med fyra omskurna män. De menar sig inte ha några problem. En, som av oklar anledning låtit omskära sig i vuxen ålder, sa till och med att hans sexliv blivit ojämförligt mycket bättre. Detta är ett ingrepp man kan leva gott med. Det går inte att jämföra med de groteska konsekvenserna av omskärelse av flickor. (Vissa säger att det finns så milda former av kvinnlig omskärelse att de kan jämföras med manlig, men jag kan inte förstå varför det skulle ändra något.) Dan Korn skriver vidare:

Var finns alla de som anses vara traumatiserade av omskärelse? Hur tänker de som hävdar att det skulle vara problematiskt för kvinnan att mannens känsel minskar på grund av omskärelsen? När hade de ett samlag senast?

De som engagerar sig för ett förbud håller sig nästan alltid ett principiellt plan. Man menar att man bör vara gammal nog för att själv kunna bestämma innan något som sitter kvar hela livet görs. Detta är en god princip, men i den andra vågskålen ligger alltså den judiska minoritetens fortsatta existens – i praktiken också muslimernas, även om kraven på omskärelse i islam är lite luddigare formulerade.

Förr eller senare när man diskuterar den här frågan kommer sluttande plan-argumenten. ”Om det kommer en religiös grupp som praktiserar människooffer, skulle du då acceptera deras rätt till kulturell särart?” Nej, det skulle jag naturligtvis inte göra. I politik måste man göra avvägningar, och i fallet med pojkomskärelse överväger tydligt rätten att utöva sin religion, vilket den inte gör i det tänkta fallet med människooffer.

De värsta förbudsivrarna har en fördomsfull bild av att judiska och muslimska föräldrar med berått mod skulle vilja lemlästa sina barn. Bortåt en tredjedel av jordens män är omskurna, så det blir väldigt många samvetslösa föräldrar. Jag kan respektera att man känner motvilja mot pojkomskärelser, men inte att man tror sig kunna avgöra frågan utan att ha förstått omskärelsens roll i två världsreligioner. Ett förbud skulle bli ett tydligt budskap till judar och muslimer att flytta från Sverige. Det är ett för högt pris att betala.

Motstånd mot omskärelse av pojkar är ett slags godhetsknarkande. Avsikten är god men effekten usel. Man försvarar grupper som inte bett om det utan tvärtom skulle skadas om man lyckades. Har vi inte haft nog av sådant? Måste vi ha en till stor strid där självhögtidliga do gooders stakar ut en omöjlig väg och mässar om baaaaaarnen? De barnen är bara inbillade föremål för sentimentalitet i huvudet på godhetsknarkarna.

De verkliga barnen sitter med sina föräldrar och undrar om pratsjuka politiker i sin iver att lägga livet till rätta ska börja förfölja dem, för det är det det här egentligen handlar om, i den verkliga världen, bortom de torra principerna. Det är det företrädare för islam och judendom menar när de kallar omskärelsemotståndet för islamofobi och antisemitism. Klart att godhetsknarkarna tar illa vid sig! De tänker ju på baaaaaarnen. Men en människa har också ett ansvar att tänka längre än näsan räcker.

 

Citaten av Dan Korn är publicerade med tillstånd.

Moral är erfarenhetskunskap

Posted on av hagbergoskar

Alex Voronov beklagar sig i DN 13/12 över bristen på principer på GP och Expressen, men frågan är om han inte avslöjar mer om sig själv än om dessa tidningar – och om den tveksamma tendens han företräder. Han skriver:

En grundläggande liberal princip är att inget kollektiv – inte heller stater – tillerkänns något värde som är överordnat individen.

Detta är tonårstankar förklädda till vuxenspråk. Bara tonåringar tror att man kan styra ett land med principer. Rent konkret är resonemanget ihåligt eftersom individer inte kan leva utan sina kollektiv. Motsättningen är falsk. En ”failed state” är verkligen inget individualistiskt lyckorike. Individ och kollektiv förutsätter varandra.

Tonåringen är så säker på vad som är rätt: frihet, medmänsklighet osv. Det är ju bara att sätta sig vid skrivbordet och ur detta härleda hur världen ska se ut. Den vuxne har lärt sig att principer alltid står i motsättning till varandra. Verkligheten trilskas och skapar helt oväntade moraliska dilemman, som inte kan lösas med nya principer.

Lösningen stavas: erfarenhet. Det vårt samhälle lider skriande brist på är inte principer utan förmågan att förvalta och använda erfarenhet. Bildningen är satt på undantag. Hierarkier identifieras med enda syfte att rivas ned. Normer är ett skällsord. Men det är ju i bildningen, i hierarkierna och i normerna som erfarenheten är nedplöjd.

I Rädda barnens råd om hur man förebygger sexuella övergrepp mot barn, samlade i skriften Stopp, min kropp!, finns säkert kloka råd, men också det här:

Hur beter vi oss när släktingar, vänner eller främmande personer vill krama och pussa på barnet? Kanske uppmuntrar vi det – utan att vara säkra på barnets vilja – för att verka artiga? Tvinga inte barnet att kramas, pussas eller sitta i knäet. Ställ frågan Vill du sitta hos mormor? istället för att ge kommandot Sätt dig nu hos mormor!

Detta råd är destruktivt. Riktiga vuxna tar på sig ansvaret att bedöma situationen. Om gamla tant Rut är ensam hela året utom på julafton kan det mycket väl vara rimligt att lille Liam får kompromissa lite med sin fysiska integritet. Det är bra för honom att lära sig att hans minsta lilla känsla inte trumfar allt annat. Med det inte sagt att det alltid skulle vara rätt. Det handlar om avvägning.

Bara tolkat i principernas stelbenta tonårsspråk är en tvångskram första steget till våldtäkt. Tvärtom är det sannolikt att den som utsätts för omogna föräldrar som undviker varje ”kränkning”, hur liten den än är, går ut i livet vilset, egocentriskt och ogeneröst. Och, tyvärr, ett lätt offer för manipulativa förövare av fysiska och psykiska övergrepp.

Tänk efter! Hur talar människor idag? ”Nu känner jag att du är arg.” ”Jag upplever att vi har problem.” Genom att tänka och tala som om moralen och livet var räknestycken med enkla ja- och nej-svar har den moderna människan missat en del av livet självt. Som om matematiken var den riktiga världen och det levande livet blott en otrovärdig skugga! Genom att inte våga påstå något reservationslöst om den sociala verklighet hon lever i, har hon gjort världen livlös och abstrakt. Det blir ogästvänligt att leva i.

En tonåring som går på om ”principen om allas lika värde” blir faktiskt förrådd av de vuxna om dessa säger ja och amen och tycker han är duktig. Den vuxne borde veta att hur vacker principen än är, så ger den väldigt lite verklig vägledning till hur livet ska levas.

Risken med att låta honom tänka sina tonårstankar okommenterade är att han blir som ett outvecklat barn som alltid får översvallande beröm för vilken teckning han än ritar. Ge honom istället små vinkar om att när han blir lite större så kommer en ny värld att öppna sig, en värld av erfarenheter – så blir vuxenvärlden lockande och eftersträvansvärd.

Den som har ett bultande hjärta behöver göra motstånd. Motstånd mot den förtärande, förtorkande tonårsmässigheten. Så, kära medmänniska, nästa gång du hör någon mästra om hur ”allas lika värde” ska genomsyra allt och alla, bli inte arg! Uppamma istället all din empati och intelligens – för här kan du göra nytta – och säg med auktoritet i rösten, utan ett spår av ilska:

Snälla du, moral är erfarenhetskunskap.

Slutsupet – Mattias Hagberg bevisar framför allt medievänsterns haveri

Posted on av hagbergoskar

 Mattias Hagberg menar sig i tre långa artiklar i DN 4/12, 5/12 och 8/12 bevisa att det svenska medieklimatet förändrats från socialliberalt till högerpopulistiskt. Uppståndelsen kring artiklarna visar två saker, en deprimerande och en hoppingivande. Låt oss börja med den deprimerande!

Svensk medievänster är bland det mest inskränkta och självtillräckliga man kan tänka sig. Hagbergs metod påminner om de ”gudsbevis” som producerades under medeltiden. De ser löjliga ut så här i efterhand, och man ställer sig frågan hur någon kunde övertygas. Men man ska då komma ihåg att alla på den tiden trodde på Gud. (Eller höll väldigt tyst om de inte gjorde det.) Att bevisa hans existens var framför allt en sorts hyllning till honom. När man redan vet svaret accepterar man alla bevis som pekar i den önskade riktningen. På samma sätt använder Hagberg extremt skakiga resonemang för att driva hem sin tes. Precis som medeltida lärde rör det honom föga, eftersom han vet svaret på förhand.

Hagberg delar upp i tillåtna och otillåtna ämnen. Till de tillåtna hör jämställdhet, rasism, diskriminering och miljö. Vad detta har med den gamle antinazisten Torgny Segerstedts socialliberalism får man inget svar på. Det bara förutsätts att det är samma sak. Ekonomi går också bra.

Till de otillåtna ämnena hör hur asylkalaset 2015 ska betalas och invandrares överrepresentation i brottsstatistiken. Hagberg verkar också helt oförstående inför den intressanta diskussion om nationalstatens betydelse för demokrati och tillit som förts av bland andra Lars Trädgårdh, och så åker också den upp på förbjudetlistan. Inte heller får man uttrycka oro över den andliga förslumning som sker när genus, normkritik och identitetspolitik alltmer blir en del av den offentliga maktutövningen.

Kärnan i Hagbergs resonemang är att många borgerliga tidningar glidit från de tillåtna frågorna till de otillåtna. Han låtsas att alla anständiga människor på något självklart sätt sympatiserar med hans indelning i vad som är god socialliberalism respektive ond högerpopulism – och händelsevis råkar hans tankar vara identiska med regeringens. Budskapet till läsaren blir: Tänk inte själv, för då kan du hamna i dåligt sällskap. Vad som är sant eller falskt berör han knappt alls. Underförstått: Den som intresserar sig för sanningen i de otillåtna ämnena kan inte, som Georg Brandes uttryckte det, vara en intellektuell som ”sätter problem under debatt”, utan är bara en ond populist som ”kapitaliserar på människors oro”.

Än värre blir det när han utnämner ”kritik av eliten” och ”kritik av media” till tecken på högerpopulism. Vilka auktoritära regimer skulle inte önska sig journalister som så villigt avfärdar kritik mot dem? Texterna är faktiskt ett skolexempel på hur den ”åsiktskorridor” Hagberg påstår inte finns opererar.

Men låt oss inte dröja vid det utan raskt gå vidare till det hoppingivande! Hagbergs tre texter har faktiskt tagits emot som de förtjänar: med många skopor ovett. Texterna är i mycket en utvidgning av en kortare text av Andreas Ekström i Journalisten 20/7 2015, där alla Hagbergs teman redan återfinns. Då – för knappt ett och ett halvt år sedan – bemöttes Ekström knappt alls. Nu stegar svenska opinionsbildare till höger fram till Hagbergs öppna mål och ger honom en efter en vad han förtjänar: Anna Dahlberg i Expressen 6/12, Hanne Kjöller i Expressen 7/12 Alice Teodurescu i GP 9/12 – och många fler!

Sverige har länge haft en tillbakaträngd borgerlighet. Som en skugga har den följt det socialdemokratiska samhällsbygget och kommit med lite kritik mot en maktfullkomlighet här och en korrektion där, men definitivt inte haft initiativet, inte ens under sina regeringsperioder. Den nya kraften och oräddheten i ifrågasättandet från höger bådar gott.

Man kan göra en liknelse med den populära sjuttiotalsteveserien Hedebyborna, som tar sin början strax före andra världskriget.

”Brandinspektion!” säger den redan påstrukne polisen och gör honnör, vilket sätter igång ett väldigt krusande, som slutar med att polisen får ännu en sup eller två – underförstått mot att han inte gör den där inspektionen. Och så bär det vidare till nästa näringsidkare, som också måste muta sig till att lämnas ifred av ordningsmakten. Det slutar som alla andra dagar med att polisen är stupfull. Så blir det krig och han tas ut i beredskap, men när han återvänder och försöker samma trick är det stopp. Det är nya, demokratiska, tider. De gamla auktoriteterna gäller inte längre. Man får betala sina supar själv om man vill ha.

Är det inte just så svensk medievänster agerat hittills? Dess osammanhängande resonemang har egentligen alltid varit fyllesvammel, men med makten i ryggen har den kunnat få sina supar i form av dunkar i ryggen, delningar och likes. Men efter asylkrisens kapitala misslyckande har scenen förändrats. Rädslan är borta. Man kan äntligen tala fritt. Nästan med överseende kan man se tillbaka på en tid när Petter Larsson kunde få gallimatias som detta publicerat (Sydsvenskan 23/10 2015):

I sin enklaste form: ett antal personer söker asyl i Sverige. Det är ett sakförhållande.

Ett ”samhällsproblem” blir det när politiker, medier och andra offentliga aktörer börjar tala om det som en utmaning, en kris, en belastning.

Tanken att ett problem bara är ett problem om man gör det till det är det är det ju egentligen häpnadsväckande. Precis den parodi på postmodernism som alltför länge tillåtits förgifta allt från lärarhögskolor till journalistutbildning! ”Min sanning är inte samma som din.” Använd samma logik på barnsexhandel eller global uppvärmning!

Men för ett år sedan gick det. Och de som försökte tala allvar om problemen i samband med migrationen skrämdes till tystnad. Det öppna samtalet har verkligen gjort framsteg sedan dess. Låt oss inte bara använda Hagberg-debaclet till att gnälla över vänsterns allmänna uselhet utan glädjas i hjärtat åt vilka möjligheter det öppnar. Man kan äntligen kräva intellektuell redbarhet.

För det välfärdsindustriella komplexets brännvinsadvokater är det från och med nu däremot slutsupet.

______________________________________________________

Anmärkning: Jag är vad jag vet trots gemensamt efternamn inte det minsta släkt med Mattias Hagberg.

 

 

 

Mänskliga rättigheter i gäll rundgång

Posted on av hagbergoskar

(Denna text publiceras samtidigt här och på Ilan Sadés blogg.)

Regeringen har nyligen lämnat en skrivelse till riksdagen (Skr. 2016/17:29) om ”strategi för det nationella arbetet med mänskliga rättigheter”. Skrivelsen bygger i mycket på ett slutbetänkande (SOU 2010:70) från Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige. Det mest konkreta förslaget är – vad annars? – en ny statlig institution direkt underställd riksdagen med ett samlat ansvar för Sveriges efterlevnad av de mänskliga rättigheterna. Pengar avsätts (så måste man rimligen tolka det) för granskning av hur de mänskliga rättigheterna efterlevs i offentlig verksamhet, till utbildning och till involvering av ”civilsamhället”. Läs: väletablerade organisationer med offentligt stöd som lever i symbios med statsmakten.

Det bästa riksdagen kan göra med skrivelsen är förmodligen att lägga den i malpåse och ta sig en ordentlig funderare. Pratet om mänskliga rättigheter går i gäll rundgång och har blivit sin egen motivering. Helt grundläggande, praktiska, ting, som att någon måste vidmakthålla rättigheterna, har hamnat i skymundan. Den enes rättighet är den andres skyldighet. Det bekommer inte Alice Bah Kuhnkes kulturdepartement att det är stor skillnad mellan negativa rättigheter, där staten ska hålla sig borta och iaktta restriktioner vid ingripanden i enskildas liv och positiva rättigheter, där det allmänna förbinder sig att erbjuda, framtvinga och betala.

Mänskliga rättigheter har fått en kvasireligiös ställning i det politiska språkbruket. Ifrågasättande ses med misstänksamhet. Det viktiga, sansade samtalet om skillnaden mellan negativa och positiva rättigheter omöjliggörs. Man kan ju inte vara emot en mänsklig rättighet!

De mänskliga rättigheterna är normer för förhållandet mellan staten och den enskilde, som världens stater förpliktat sig att följa. Vissa av principerna är djupt förankrade i de civiliserade samhällenas historia, såsom oskuldspresumtionen och rätten till en rättvis rättegång. Äganderätten och rätten till privatliv har ett starkt stöd i den liberala idétraditionen från 1600-talet och framåt. Sedan 1700-talets upplysning har stegvis samvets-, yttrande- och religionsfriheten samt skyddet mot tortyr och orimliga kroppsstraff flyttat fram sina positioner, trots tillfälliga och stundtals ohyggliga bakslag. Som synes rör det sig här om negativa rättigheter, som blivit helt grundläggande i vår civilisation.

Positiva rättigheter, däremot, är en senare uppfinning. Inför FN:s deklaration år 1948 hade det dåvarande kommunistiska östblocket varit drivande för att arbete, dräglig levnadsstandard och viktiga välfärdstjänster skulle föras in under MR-paraplyet (MR för mänskliga rättigheter). Under de senaste årtiondena har fokus i Sverige, liksom i många andra länder, riktats mot diskriminering och tillgänglighetsfrågor. Motverkande av diskriminering kan både föra med sig negativa och positiva rättigheter, medan tillgänglighet för funktionshindrade nog enbart kan höra till den positiva sidan.

I kulturdepartementets skrivelse erkänns ingen inbördes prioritering, och ingen rättighet tänks kunna inkräkta på en annan. Inte heller förstår man att det kan vara missvisande att över huvud taget tala om en mänsklig rättighet när det gäller vissa allmänna välfärdstjänster och tillgänglighet för personer med handikapp. MR-aktivismen glömmer bort att den enes rättighet är den andres skyldighet. Trots att mänskliga rättigheter bara kan ha skydd inom ramen för den demokratiska, liberala staten, berörs frågan om dess fortbestånd inte med ett ord i regeringsskrivelsen, ej heller i det drygt 500 sidor långa slutbetänkandet från Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige.

Det moderiktiga talet om mänskliga rättigheter sammanfaller i tid med den offentliga sektorns tilltagande misslyckanden. Utbildningsväsendet klarar sin uppgift allt sämre. Polismakten är på reträtt och förmår inte skydda medborgarna. Bidragsfusk har blivit en näringsgren för den organiserade brottsligheten. Sverige har en etniskt betingad underklass som inte kommer in på arbetsmarknaden. Arbetsmiljön inom stat och kommun tycks ha försämrats, med allt större personalomsättning och kompetensförluster som följd.

Samtidigt som situationen har förvärrats har antalet formella rättigheter utökats – i synnerhet när det gäller motverkandet av diskriminering. Vi har allt svårare att bekosta personliga assistenter på grund av bristande kostnadskontroll, men den butiksinnehavare vars tröskel är för hög ska i alla fall löpa risken att bli stämd. Elever far psykiskt illa i skolorna och lär sig allt mindre, men barnkonventionen ska de åtminstone kunna på sina fem fingrar. Är det för att ge sken av handlingskraft som man gör på detta vis? Är det för att mänskliga rättigheter inte omedelbart fordrar ett budgetanslag? Dras vi inte in i en MR-inflation?

Eller, ännu värre, ser vi politiker som börjat misströsta om att få folkligt stöd för sin politik när dess praktiska konsekvenser är så nedslående? Hoppas Alice Bah Kuhnke i sitt stilla sinne att kunna binda fast landet vid den egna politiken oavsett vad som händer i valen? Är det därför hon skriver: ”Strategins innebörd är att efterlevnaden av Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättigheter inte kan tas för given, vare sig på kort eller lång sikt.”

Vi bör ta ett nytt grepp om mänskliga rättigheter. Den förnuftiga, liberalkonservativa rösten i debatten har länge saknats. De olika rättigheterna kan och ska vägas mot varandra. Negativa rättigheter måste i regel ha företräde och en del av det som nu gjorts till positiva, oförytterliga rättigheter bör snarare ses som önskvärda mål att vägas mot annat. Det är krass verklighet att även om vissa rättigheter må anses vara universella och tidlösa, så garanteras de ytterst av de avgränsade, demokratiska rättsstaterna, vilka bygger på samhörighet i form av nationer och historisk utveckling.

Vi behöver inte ytterligare en myndighet som ska driva MR-politik. Vad vi behöver är politiker som kan bryta sig loss från rättighetsrundgången för att lugnt och sakligt ägna sig åt analys och prioriteringar.

Ilan Sadé

Partiordförande, Medborgerlig Samling

Oskar Hagberg

Partistyrelseledamot, Medborgerlig Samling

Ordens makt

Posted on av hagbergoskar

Det var en riktigt bra film. Bara en sak retade mig. Det så kallade F-ordet användes i var och varannan mening. Jag är inte pryd, men det gör liksom ont i trumhinnorna att behöva höra kraftuttryck i tid och otid.

F-ordet är ju egentligen beteckningen för ett kärleksmöte. Även om det inte hamnar i fotoalbumen handlar det om några av de verkliga höjdpunkterna i en människas liv. Inte varje gång förstås, men ibland: intensivt, andlöst … i de bästa stunderna en känsla av blodfylld helighet!

Är det inte synd då att detta vackra dras i smutsen vareviga dag genom att brukas som svordom? Vad betyder det egentligen för sexlivet hos dem som pratar engelska? Skadar det inte dem inte? Får de inte neuroser?

Svaret vet vi ju allihopa, egentligen: Nej, det betyder ingenting. Det skadar dem inte. De får inga neuroser. De engelskspråkiga har nog sin beskärda del av könslig ångest, men den har inget att göra med att könsakten är en svordom. Ingenting alls!

Vågar vi dra slutsatsen av det här? Orden har inte den makt man tror.  Det är t.ex. fullt möjligt att tänka sig att man i vårt upplysta land fortfarande sa … om chokladbollar. Det skulle inte ha inneburit lidande för någon. Faktiskt.

”Husband” är ett av dessa ord som engelskan lånat från oss nordmän. Det betyder egentligen husbonde och borde, om orden hade den makt man ibland föreställer sig, vara ett svårartat hinder för nedrivande av patriarkala strukturer i äktenskapet på engelskt språkområde. Vilket det naturligtvis inte är!

Vad har Finland, Ungern och Iran gemensamt? Jo, de skiljer i sina majoritetsspråk inte mellan ”han” och ”hon”. Från Finland har vi ju till exempel pronomenet ”hän” som lånats till svenska och blivit ”hen”.  Vore orden vore så viktiga borde jämställdheten ha kommit särskilt långt i dessa länder. Det har den ju inte!

Så varför denna upptagenhet med enkla ord? Jag misstänker att det är härsklystnad. För den som hör till statliga kommittén mot ditt eller datt eller anti-så och så är det störande att livet levs i oåtkomliga, mångskiftande mönster.

I Alexandra Pascalidous dokumentär ”Vi kallas tiggare” hade hon fullt sjå att försöka trumfa igenom ordet ”rom”. Tiggarna själva kallade sig oftast ”z…”, ja, ni vet.

Pascalidou talade maktspråk utan att förstå det. För henne är en ”rom” ett föremål för omsorger som hon kan kontrollera och begripa. Det hotande gamla Z-ordet, däremot, innehåller en sky av vildsinta associationer, ambivalenta, laddade både med fara och mystik. Detta folk har i århundraden satt fantasin igång hos den bofasta befolkningen i Europa. På gott och ont.

F-ordet, N-ordet, Z-ordet … vart bär det? Ingenting meningsfullt är på bara gott. Enda sättet att aldrig skada är att göra allt tomt på innehåll – harmlöst!

Finns det inte någon annan väg? Mera fylld med värme! Och blodfylld helighet!

Medborgerlig Samling: folkbildning mot förvildning!

Posted on av hagbergoskar

 

Är det bättre att bli älskad än fruktad […]? Svaret är att man bör vilja vara både och, men eftersom det är svårt att förena dem i en person, är det mycket säkrare att vara fruktad än älskad, då en av de två måste undvaras.

Niccolò Machiavelli (1469-1527)

Tänk på nykteristen och gubbstrutten Bengt Göransson! Socialdemokrat, före detta kulturminister och förespråkare för folkbildning på det där knastertorra sättet som får eleverna i skolan att symboliskt stoppa två fingrar i halsen!

Byt sedan spår och tänk på den gamle hard linern Niccolò Machiavelli! Hans bok Fursten läses fortfarande och finns i pocket. Den består av komprimerad, amoralisk maktanalys från det grymma renässansitalien, där tortyr och blodigt svek bara var hur man förde politik.

Kära läsare, ska vi slå vad? Tror du att jag kan koppla ihop dessa två innan texten är slut?

Ledtråd: Medborgerlig Samling – partiet jag just blivit med i styrelsen för. Före detta Borgerlig Framtid.

Låt oss göra en machiavellisk analys av Sverige som utgår från det inledande citatet! Den här regeringen med supportrar inklusive Alliansen vill inte bli fruktad utan älskad – ett riskabelt företag enligt Machiavelli!

Den som försöker bli älskad utan att ha makt bakom orden blir föraktad. När makten föraktas vädrar testosteronstinna hannar möjlighet till avancemang och tar med sig hannar med lägre rang och går till attack. Läs: Trump.

Den valhänta hanteringen av asylkrisen, polischefens armband, den feministiska utrikespolitiken, undfallenheten för ljusskygga organisationer med olika varianter av ras- och könsåtskillnad på programmet – allt är misslyckade försök att bli älskad utan att ha makt bakom orden. Det kan bara leda till förakt, vilket i sin tur sätter igång primitiva mekanismer, vilkas resultat jag varken vill uppleva själv eller önskar låta mina barn eller någon annan bära konsekvenserna av.

Vad gör då anständiga människor när de ser politiken kidnappas av förvuxna ungdomspolitiker, som med partistöd i ryggen kan driva sin riskabla ”älska mig”-politik? Näthatar? Svarar Twitterpsykopater med samma mynt? Låter hormonerna styra?

Nej! Vi vill ha en vuxen politik!

Kära läsare, det är här Göranssons folkbildning kommer in. Tänk om vanliga svenskar bestämde sig för att begripa till exempel ekonomi? På riktigt! ”Älska mig”-tokarna menar att allt handlar om värderingar, att kronor och ören är ointressanta bara hjärtat är stort nog. Vilket förstås är trams och i längden lämnar fältet fritt för de testosteronstinna.

Tänk på ett parti som på ett ovanligt sätt bemödar sig om att vara en arena för medborgarnas myndiga självbildning! Som upplåter sin hemsida och sina interna fora för folkbildning! Det är att vinna demokratin åter!

Så låter man Machiavellis insikter leda oss till att förstå hur farlig situationen är, men Bengt Göransson hindra att allt slutar i renässansitalien!

Det är meningen med Medborgerlig Samling, som jag ser det. Det finns ett skriande behov av ett sådant parti. Därför är jag med.

Folkbildning mot förvildning!

 

 

Bilden har jag lånat från Wikipedia. Den är av Santi di Tito (som levde 1536-1602 och alltså målade den efter Machiavellis död. Det är visserligen off-topic, men jag länkar ändå till ett kort Youtubeklipp om målningen. Det är en intressant historia!)

Medlemmar i Borgerlig Framtid, så ger vi Markus Uvell fel om oss

Posted on av hagbergoskar

Jäääääääääääääääääääääääävlar!!!!

Markus Uvell, borgerlig opinionsbildare, sågade vårt parti Borgerlig Framtid (BF) i en längre text den 29 augusti: Nej, Borgerlig Framtid har ingen framtid.

Vi blev så nedslagna, så nedslagna.

Nej, det blev vi förstås inte. Sågning eller ej, vi är fortfarande så små att vi blir riktigt glada när någon uppmärksammar oss, särskilt en så inflytelserik person.

Förmodligen vilar de andra partierna på hanen när vi skriver debattartiklar. Hur välformulerat ett svar än är, är fortfarande bästa taktiken att ignorera oss.

Så tack Markus Uvell! Du visade att vi börjar betyda något.

Men, i alla fall, texten innehöll en del matnyttigt. Den kritik vi bör ta allvarligast på är att vi saknar vad man kan kalla en ”sälfråga”.

Sälfråga är något ett gammalt parti kan ha men inte behöver. Men ett nytt parti nästan måste ha en. Det handlar om att ta sig ut ur det Moment 22 som alla mycket små partier sitter fast i: För att folk ska vilja rösta på en måste man vara så stor att man är ett realistiskt alternativ. Men för att vara ett realistiskt alternativ måste folk vilja rösta på en.

Det sker genom en snöbollseffekt: Folk upptäcker plötsligt att det i deras omgivning finns folk som säger att de ska rösta på de lilla partiet. Om partiet just då har svaret på en fråga som många tycker är viktig, sälfrågan alltså, så är det stor sannolikhet att man själv börjar göra samma sak, och så är det igång. Vem som helst som räknat på kedjereaktioner i skolan vet att det funkar om varje ny röstare i genomsnitt övertygar mer än en till. Då blir effekten explosiv. Annars dör allt som en brasa i sur ved.

Miljöpartiet kom ju in i riksdagen 1988 för att det då råkade gå dödlig sälepidemi, som man först trodde var orsakad av miljögifter. Det engagerade folk. SD:s sälfråga är som bekant invandringen, Centerns på sin tid kärnkraften, Moderaternas skatterna och fonderna, men vilken är vår sälfråga?

Frågan har diskuterats fram och tillbaka inom partiet. Vi skiljer faktiskt ut oss genom att vilja ha frivillig sambeskattning, men, noga räknat, det är nog lite för tekniskt. Och när folk väl förstår vad det betyder, kan vi få många emot oss … Vi är grönblå, dvs. både borgerliga och miljövänliga … njae, det tar liksom inte fyr … zzz …Vi vill ha ordning och reda i skolan … zzz zzz … och hårdare straff … zzz zzz zzz… Hört det förr?  zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz  …

Vakna BF-are! Sälfrågor är som kärlek. De kommer om de kommer – om man inte verkar för desperat. Och tänker ni efter, så har det redan kommit flera stycken!

Ser ni där borta, hon med den trötta men intensiva blicken! Hon som står framför den där väggen med så konstfullt formade L! Ser ni hur hon bråkar med sin partiledare? Han tycker man ska tala med SD. Det tycker inte hon.

Trots att det reella innehållet är noll genomfars hennes lilla parti av konvulsioner. Landet må brinna och alla dess invånare kastas ut i ekonomisk kris, det är ingenting. Kriget må komma, här är det principer som gäller. SD ska isoleras!

Allt i detta land kretsar sedan valet runt SD – paradoxalt nog för att de andra partierna försöker låtsas som att partiet inte finns.

Det är så provocerande dumt att det räcker som sälfråga: Börja tala med SD! Sluta med sandlådan! Väljer du BF får du resultatinriktad,  verkligt borgerlig politik som inte låter sig skrämmas till passivitet av vänsterns illistiga bannbullor. I en demokrati bemöter man åsikter genom debatt, inte genom listor över misshagliga partier och sajter.

Migrationskostnaderna skenar. Hushållens skuldsättning bara ökar och ökar. Mörka moln tornar upp sig för svensk ekonomi. Det brinner allt fler bilar i förorterna. Ryssland har utvecklat en ny aggressivitet.  Vi kommer att behöva vuxna politiker.

Det är gastkramande att föreställa sig att dagens politiker, opposition likaväl som regeringen, skulle leda landet i svåra tider. ”Feministisk utrikespolitik”? Hjälp!

Sälfrågan ”behandla SD nyktert” är, trots att den kan verka perifer, faktisk outtömlig. Tag vilken fråga som helst som regeringen driver – särskilt om den bakas in i budgeten! Vad gör Alliansen? Platt intet! När vi skulle behöva en ansvarskännande, borgerlig politik, hukar C, KD, L och M, fast de kunde ta rodret och styra med hjälp av SD, precis som de gjorde 2010-2014!

Ställ bara frågan om och om igen: ”Ni kan ju ta över! Varför gör ni det inte?” Medborgarna ställer den varje dag. Kan vi kanalisera deras frustration har vi redan en högaktuell roll i svensk politik.

Faktum är att BF redan ifrågasatt SD-nojan i en debattartikel av Josefin Utas och Ilan Sadé  (Expressen 16 september 2016). Bra! Vi är på väg. Dagen efter publicering var det Expressens mest delade artikel. Det här engagerar folk.

Men kan man verkligen ha behandlingen av ett annat parti som en sälfråga? Isolerat är det dömt att misslyckas. Vi måste förstå att härdsmältan kring SD är del i en djupare sjuka. Och då står sälfrågorna faktiskt som spön i backen. Läs bloggen Det Goda Samhället! Eller läs Thomas Gür, Alice Teodorescu, Johan Westerholm och Anna Dahlberg! (Valda delar av Lena Anderssons DN-skriverier går bra de också, men bara valda delar.)

Alla har de stått och med förfäran sett hur politikerna ägnar sig åt sektbeteende och symbolfrågor och missar det viktiga. Förutom att man genomdrivit och misslyckats med en migrationspolitik från någonstans ovan regnbågen, har genus, identitetspolitik, normkritik och liknande av oklar anledning börjat genomsyra hela samhället. Ett och ett kan fenomenen verka välmenande och liksom snälla. Till exempel kan vi nog leva med en ny jämställdhetsmyndighet. Men tillsammans avtecknar sig en infantiliserad kultur, oförmögen att skilja ut väsentligheterna.

Man får bilden av l’ancien régime (”den tidigare regimen”), som man kallade styrelseskicket i Frankrike före franska revolutionen, alltså ett stelnat styre som inte längre löser aktuella problem – det gäller alliansen såväl som de rödgröna. Likt polischef Dan Eliasson med sina tafsa-inte-armband står de alla och viftar med hopplöst irrelevanta svar på tidens frågor.

Det här har genererat en bred strömning vars kraft ännu inte kanaliserats i ett parti. Och här finns utmaningen för Borgerlig Framtid. Om partiet ska fylla den rollen beror på Borgerlig Framtid. Platsen är ledig.

Och sälfrågor finns. Man skulle kunna sammanfatta dem som:

Att få Sverige till sans igen.

Det betyder inte alls att borgerlig miljö- eller familjepolitik är ointressanta. Men allt har sin tid. Vi måste ha riktigt bra svar på det också om vi inte ska bli en dagslända. Men politik är kommunikation, och det alla tänker på måste man tala om. Om man vill ha någon framtid, vill säga.