Låt Émile Zola rädda Jan Lööf och barnen undan normkritikens rödpenna!

Ett konstverk är ett hörn av skapelsen, sett genom ett temperament.

Émile Zola skrev denna klassiska formel i en text i Paristidningen L’Evénement 11 maj 1866  på tal om några målningar på Parissalongen. Han uppehåller sig vid den realistiska skolan, som han dock har ett svalt intresse för.

Det där med att avbilda som det verkligen är, som realismen ville, intresserar honom föga. Den verklige konstnären ger uttryck för sin personlighet, sitt temperament, genom det sätt han avbildar skapelsen, så må han bekänna sig till vilken skola han vill. Zola skriver om sitt besök på Salongen:

[…] den målning som jag uppehöll mig längst vid är Camille av monsieur Monet. Det är en målning med energi och liv. Jag hade genomströvat dessa kalla och tomma salar, trött på att inte stöta på några nya talanger, när jag såg denna unga kvinna, som drar med sig sin långa klänning och rör sig in i väggen, som funnes där ett hål. Man kan inte tro hur skönt det är att stå och beundra en liten stund efter att bara ha skrattat trött och ryckt på axlarna.

 

Jag känner inte till monsieur Monet; jag tror inte ens att jag någonsin tittat närmre på någon av hans målningar. Men nu känner jag mig som en gammal vän till honom. Det beror på att denna målning berättar en historia om makt och sanning.

 

Ja! Detta är ett temperament, det finns en man i mängden av eunucker. Se på de omgivande tavlorna, se vad ömkliga de verkar bredvid detta fönster mot naturen! Här finns det mer än realism, det finns en känslig och stark konstnär som har fångat varje detalj utan att förfalla till torrhet.

Man skulle vilja vända sig direkt till de ”normkritiska” duktiga flickorna och pojkarna på Bonniers. Tänk om de kunde läsa ovanstående innan de fäller sin dom över Jan Lööf!

För den som missat det som stått i tidningarna de senaste dagarna: I Jan Lööfs populära barnserieböcker ser araber ut som Usama bin Ladin i turban och bär kroksabel, medan svarta ömsom bär bastkjol, ömsom är coola jazzmusiker i solglasögon (i den mest omdiskuterade bilden båda två på en gång). Detta, menar Bonniers, är ”förlegat”, rentav rasistiskt (SvD 8 maj 2016.), och ifrågasätter den framtida utgivningen.

Vilket utlöst en livlig debatt, där, glädjande nog, de flesta tycks vara på Lööfs sida.

Men för dem som fortfarande håller på Bonniers: Läs Zola! Förstå att Lööf inte sysslar med avbildning. Han har aldrig påstått att verkliga araber och svarta ser ut som på bilderna. Istället ska de ses som ett hörn av skapelsen sett genom ett temperament.

Just detta temperament råkar vara starkt influerat av en svensk femtiotalspojke, som bytt filmisar med sina kompisar, sett indianfilmer och läst Min far är kannibal, men det är väl ett temperament så gott som något?

Hade jag mörkhyade barn, skulle jag förutom Jan Lööf för dem läsa Pyttans ABC och Pippi Långstrump i Söderhavet i original – precis som jag gjort med den ljushylta avkomma jag har! Inte för att härda dem, utan för att de ska förstå att det bakom alla dessa ”stereotyper” finns kännande och tänkande människor precis som de själva. Temperament genom vilka världen skådats!

Jag vet inget annat sätt att låta kulturen förstora deras värld, att visa mångfalden! En såg det så, en annan på ett annat sätt. Så uppstår frihet och tolerans!

I annat fall riskerar konstförståelsen att bli till en frågelek: ”Hitta rasismen!”, ”Hitta normerna!”. Sådant passar för enkla bokhållarsjälar, för duktiga flickor, som bekymrar sig mer om att göra rätt än att växa i anden. I deras händer blir världen snart en stor konspiration, som de själva kan brösta sig över att avslöja.

Men barnen då? Yasmin Hussein skriver på vänstersajten Politism 9 maj 2016 på tal om Lööf och Bonniers:

Det handlar inte om n-ordet, om nidbilderna på svarta eller censuren. Det handlar om barnen. För de kommer snart få veta sitt värde i den stora världen. De kommer inte undgå oavsett hur mycket föräldrarna försöker skydda. De kommer få veta vad det innebär att vara svart i Sverige.

Man kan ju förstå Husseins ilska. Hon skriver om hur hon, som själv är mörkhyad, sedan barndomen blivit tråkad för sin härkomst och hur ont det gjorde att få ”n-ordet” kastat efter sig.

Men vad är det egentligen hon vill? Hennes barn kommer att märka att de blir sedda med andra ögon än ljushyade barn, hur man än gör. Ändå menar hon att vi ska sätta till alla klutar för att dölja detta faktum för dem. Skulle det verkligen stärka dem?

Hur förståeligt det än är gör Hussein samma tankevurpa som de obscent naiva föräldrar som försöker dölja sitt barns kön för omvärlden och tona ned dess betydelse för barnet självt. Ett sådant barn kommer att bli helt besatt av kön. Den som aldrig tillåtits konfronteras med vad hans yttre väcker för associationer går ut i livet med ett infekterat tomrum i livsförståelsen.

Jag var nyligen på skolkonsert. Under rubriken ”Pop och politik” sjöng en nästan hundrahövdad kör av mellanstadiebarn musik av Lennon, Timbuktu, Michael Jackson, Zarah Larsson med flera.

Det var fint så när som på inramningen. Textbladet handlade nästan bara om rasism. Ingen plats lämnades åt de erfarenheter av det senaste halvseklets populärmusik som barnen skaffat sig. Genrer och influenser var tydligen ointressanta. Allt kokades ned till svartvit politik.

Artisterna framstod inte som de konstnärer de är, utan som politiker. De vuxna applåderade inte barnen för att de gjort fina musikaliska framsteg, utan för att de tagit ställning och stått upp mot rasismen.

Tänker inte lärarna på hur förminskande detta är?

Är det inte just i en sådan här skola som ordningsmännen på Bonniers gått? Det här är ju ingenting nytt. Även om det inte var lika uttalat då känner jag igen tendenserna från min egen skoltid. Är hit Bonniers’ småskurna attityd ska spåras?

Man blir inskränkt av att serveras triviala moraliska problem och hyllas  när man valt det enda möjliga. (Grattis, du har stått upp mot rasismen!) När man är ung behöver man utmanas och testa olika perspektiv. Nu ges istället barnen utan ansträngning domsrätt över en hel kultur. Kan de hitta rasismen är de i hamn och har löst uppgiften.

Det är mycket glädjande att reaktionen mot Bonniers blivit så stark. Skulle det fortsätta så här kan stora delar av kulturen rensas bort på ett barbariskt godtyckligt sätt.

Så nästa gång du ser en tveksamhet i en underbar barnbok, måste du inte tala om strukturell rasism! Säg istället till barnen: Detta är ett hörn av skapelsen, sett genom ett temperament. Och förklara sedan för dem vad du menar med det.

Så gör du deras värld lite större istället för tvärtom.

 

Annonser

Kan vi inte sluta skriva om migration?

Två vänner uttryckte irritation igår. De tyckte det jag skriver är banalt. ”Allt det där du skriver, det vet alla redan. Jag håller med om vartenda ord, men det är långtråkigt.”

De var trötta på den evinnerliga migrationskrisen. ”Varför skriver du inte om något annat?”

”Ibland tror jag att du skriver om något annat, men sedan ramlar du dit igen. Till slut handlar alla texter om migration.”

Mitt svar är att jag också är trött på migrationskrisen, men att den dragit fram så mycket ruttet i ljuset att jag bara inte kan släppa taget.

Tag det inte som en fixering vid invandring! Det handlar om anständighet. Låt mig citera Gustav Fridolin inför valet 2014:

Att säga till kvinnor som flyr ISIS’ terror, homosexuella som lämnar länder där ens kärlek är belagd med dödsfara och barn som söker trygghet från krypskyttar att de ska tillbaka till de helveten de flytt ifrån, det är rasism.

Det gick ett år och lite till, och sedan blev hans egen regering tvungen att byta till den politik han själv kallat rasism.

Varken jag, Fridolin eller SD för den delen är okänsliga för dödshot mot homosexuella eller för krypskytte mot barn. Det var bara det att problemet inte kunde lösas med bara känsla. Det krävs erfarenhet, måtta och intelligens i politiken också – inte bara slagord!

Rasism är en allvarlig anklagelse. Jag tycker det är ett anständighetskrav att Fridolin ber om ursäkt. Vore jag hans rådgivare skulle jag säga åt honom att göra just det. Jag undrar om han förstår hur mycket hans arroganta och sårande attityd mot politiska motståndare kostat honom i förtroende. Politik är en förtroendebransch.

Jag betvivlar att de flesta politiker och journalister i Sverige vill förstå hur djupt deras förtroende skadats först av att de tog sig vatten över huvudet i migrationsfrågan och sedan av att de vägrade erkänna misstagen. (”Ingen kunde förutse det här …”)

Sakligt är det pinsamt enkelt: Bygger man en välfärdsstat som garanterar uppehälle för alla i landet, kan inte gränserna gradvis ställas på vid gavel. Det var försöket att göra det som havererade i höstas.

Våra folkvalda har prövats och befunnits för lätta. Sådant skapar ett vakuum. Vakuum fylls så småningom av något.

Det är därför man ska fortsätta att tala om migrationskrisen. Det är vårt val vad som ersätter det som prövats och befunnits för lätt. Vi måste grundligt förstå vad som orsakade misstagen och hur vi kommer härifrån på ett anständigt sätt.

Jag tycker inte det är ett banalt problem.

Hjälp, min fru läser hatsajter!

Riiiiing!

Radiopsykologen: Hallå!

Pelle W: Har jag kommit till Radiopsykologen?

RP: Ja, det har du. Vad är ditt ärende? Och så kan vi väl ta namnet, om du inte vill vara anonym. Bara förnamnet brukar funka.

PW: Jo, jag heter Pelle … och jag tror att min fru är otrogen.

RP: Hmmm, känsliga saker, Pelle … Varför tror du det?

PW: Hon beter sig så underligt. Hon har idéer som hon knappast kan ha fått från mig.

RP: Jaha …

PW: Jo det finns några här i byn som jag brukar kalla hatare. Jag är med i byalaget, men hatarna säger att det mesta vi gör är fel. Fel, fel, fel! säger de. Och jag vet inte vad jag ska göra med det.

RP: Jag hör vad du säger, Pelle … men vad har det med otrohet att göra? Tror du att det är någon av de här ”hatarna” som hon har fått ihop det med?

PW: Mmm … jag är lite rädd för det.

RP: Kan du utveckla det?

PW: Jo min fru säger saker som bara kan komma från dem. Som att inte lekplatsen sköts rätt.

RP: Gör den inte det då?

PW: Vad?!!!

RP: Hon kanske har rätt. Det kanske finns saker som ni kunde ha gjort bättre i byalaget?

PW: Nej, vad i allra glödhetaste helvete!!! Att påstå att hatarna skulle ha rätt, det är en sådan jävla förbannad brist på respekt för barnen! Om du inte aktar dig, skrynklarjävel, så lägger jag på. Och tar bort dig från alla sociala och asociala nätverk du bara kan tänka dig. Och anmäler dig till psykologförbundet och kvackare utan gränser och fan och hans moster!

RP: Pelle?

PW: …

RP: Pelle?

PW: Grrrrr…

RP: Pelle, står du upp nu?

PW: Ja … hur så?

RP: Har du en knytnäve i luften?

PW: Jo, det har jag. Men hur fan kan du veta det på telefon?

RP: Ja, du Pelle … Hur känns det i dig när hon säger så där?

PW: Jag blir så jävla besviken …

RP: Ser du framför dig en av de här ”hatarna” som talar med henne och som förstår henne så bra? Kanske bättre än du någonsin gjort?

PW: Kan jag sätta mig?

RP: Ja, men svara på frågan! Känns det som om det finns någon där som betyder mer för henne än du gör?

PW: Jag vet inte. Vi har alltid undvikit att tala med hatarna. Till och med att se på dem. Och det enda jag säkert vet är att hon varit inne på deras hemsida, deras hatsajt. Jag har sett det flera gånger när jag använt datorn och den föreslår sökningar. Jag har naturligtvis inte läst på sidorna. Det skulle jag aldrig göra.

Men det blev så tydligt nu i somras. Vi i byalaget står för öppenhet och vill att alla barn ska få använda lekplatsen, även de från andra byar. Hatarna började då säga att det från de andra byarna också kom vuxna, som de menade gjorde det omöjligt för de så kallade riktiga barnen att vara där.

”Riktiga barn”! Bah! Som om det fanns något som hette ”falska barn”! Där ser du deras människosyn! Och de föreslog att barnen skulle legitimera sig för att få komma in. Kan du tänka dig?! Som i Nazityskland: ”Papieren, bitte!” Det handlar om barn!

Men vi i byalaget stod fast och sa att vi vägrade göra skillnad på barn och barn. På den tiden stödde min fru oss också helhjärtat.

Jag tror det var när vår lilla Maja hittade en kanyl i sandlådan som min fru började säga konstiga saker. Jag sa åt henne att vi inte kunde veta att det var de där andra barnen, de hatarna kallar vuxna, som gjort det. Det kunde vara vem som helst. En sjuksköterska som haft bråttom, till exempel. Och vi kom överens om att det nog kunde vara så.

RP: Men det kändes ändå inte rätt? Som om du vunnit slaget men samtidigt startat ett krig som du aldrig kan vinna?

PW: Precis! Jag fattar inte hur du kan läsa mig som en öppen bok sådär. Hon började bli otillgänglig. Teveprogram vi brukade se tillsammans bara stack hon ifrån. Hon åt demonstrativt fort och reste sig sedan för att plocka av. Och så fick jag sitta där med min tallrik på ett renplockat bord. Förut kunde vi prata om lite ditt och datt – om hur hopplösa hatarna var, till exempel, men nu klippte hon av varje diskussion.

RP: Och då kände du dig ensam?

PW: Ja, tacka fan för det.

Men inte en enda gång fick jag bevis för att hon svek vår gemensamma värdegrund …

RP: Vad är det för något? Er värdegrund?

PW: Ja, du kanske tror att det här med otrohet har något med sängkamrater att göra. Nej, vi har ett fritt förhållande. Men när vi gifte oss svor vi på att aldrig svika vår värdegrund.

RP: Och vad är er värdegrund?

PW: Vi har valt att leva efter den allomfattande kärleken i anslutning till Mo Ti. Det är den hatarna inte vill skriva under på.

RP: Och enligt Mo Ti kan man inte begära legitimation för att kontrollera att någon är barn?

PW: Det var ju själva förbannade helvetes jävlar! Psykogubbe, kan du fatta att ett barn är ett barn är ett barn. Bara hatare vill göra barn illa. Din jääää…

RP: Pelle, står du upp? Var har du din näve?

PW: Om jag kunde fatta hur du kan se det där!

RP: Pelle, du ska nu få en övning av mig. Sätt dig först ned och pusta ut. Jag vet hur ditt hjärta slår. Adrenalinet är på topp. Det är bra, Pelle, det finns många känslor som vill komma ut där. Tänk dig att varje hjärtslag är någon eller något som vill komma ut. Se för din inre blick hur de kämpar om att få komma ut.

Pelle, tänk dig att du är sju år. Vad ser Pelle sju år när han ser den vuxne Pelle och ser in i hans hjärta?

PW (får en gråtattack men säger sedan:) Det är suddigt.

RP: Du kan kalla mig Henrik.

PW: Det är suddigt, Henrik, men jag tror det börjar klarna. Det är så ömt, det där bröstet. Så sönderbultat från insidan. O nej, det är hatare! Mitt hjärta är fullt av hatare. Gör det även mig till hatare?

RP: Nej, du är ingen hatare, men är du så säker på att någon annan är det? Du kanske klistrar på etiketten för lättvindigt?

PW: Grrrr… De har gjort mig så mycket ont, de där hatarna.

RP: Men vad har de gjort dig för ont?

PW: De har gjort hatsajter, till exempel. Hatsajter som min fru börjat läsa.

Och så var det det här med kostnaderna. Vi har valt att behandla barn som barn. Men det blir förstås problem när så många av barnen väger över nittio kilo. Barngungor håller så dåligt för tyngden. Så vi måste köpa nya hela tiden.

Hatarna tycker att det stjäl pengar från vägunderhållet. De menar att vi borde använda pengarna till att göra vägstumpen fram till ålderdomshemmet farbar igen. Människosynen, återigen människosynen! De tycker vi måste göra ett val, men det går ju inte. Det handlar om människor!

RP: Kan ni inte skaffa vuxengungor?

PW: Grrrr! Barn, barn, barn! Ditt lågpannade jävla as! Det här handlar om barn.

RP: Kära Pelle, jag kan nog inte hjälpa dig mer. Du vet faktiskt vad du behöver veta. Du ska bara våga lägga ihop två och två. Mitt råd är att lyssna på dig själv som sjuåring. Det skulle inte heller skada om du lyssnade på din fru – om du klarar det utan raseriutbrott. Hör av dig när du förstått. Vi kommer inte längre idag.

PW: Det är fel att hata. Det kommer jag aldrig att kompromissa med. Vad hatarna än säger!

RP: Adjö på ett tag!

PW: Snälla Henrik, lämna mig inte!

RP: Adjö!

PW: Heeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeenrik!

 

 

Öppet brev till Dan Korn: Tag inte vårt mörka förflutna ifrån oss!

Bäste Dan Korn!

Din bok Rasister är vi allihopa (Carlssons 2016) är en intressant genomgång av svensk rasism, eller snarare av hur lite rasistiskt Sverige egentligen varit. Du riktar till att börja med in dig på själva juvelen i kronan: Rasbiologiska institutet. Detta fem man starka institut, som fanns mellan 1922 och 1958, har framställts som det rasistiska folkhemmets bultande mörka hjärta. Man kan knappast övervärdera dess symboliska betydelse – till exempel för att argumentera mot medicinsk åldersbestämning av asylsökande eller för att bevisa att Socialdemokraterna har lik i garderoben.

Självklart, Dan, är det vällovligt att undersöka hur det egentligen var: wie es eigentlich gewesen, som historikern Leopold Ranke lite naivt uttryckte det. Men Du saknar ett perspektiv: maktperspektivet.

Du har kanske hört talas om ”kulturkoftor”. Man hör ju redan på den nedsättande tonen vilka som är underordnade. Du har åtskilliga böcker bakom dig och går som barn i huset på Timbro. Kulturkoftorna gör sällan sin röst hörd, trots att de är förutsättningen för att mycket av svensk kultur ska få någon publik alls.

Jag ska berätta för Dig om när jag och en massa ”kulturkoftor” såg Maja Hagerman på Stadsbiblioteket. Hon har skrivit boken Käraste Herman (Norstedts 2015) om Rasbiologiska institutets grundare Herman Lundborg. Du skulle ha känt vreden!

När det var frågestund bedyrade de alla med en mun att Sverige har det svartaste av samveten. Dessa kvinnor, som vanligtvis reduceras till en passiv publik, kunde nu inte nog betyga hur mycket de vämjdes över det Rasbiologiska institutet, denna nazismens vidriga utpost i Uppsala! Men de såg klarare än så. De visste att detta inte var vårt enda brott.

Vi sålde järnet i slavarnas bojor.

Till oss vände sig Hitler för sin järnmalm.

Genom våra skogar dundrade permittenttrafiken medan steriliseringsknivarna skar i ickeariska kroppar.

Sveriges historia är ett enda långt – fortfarande pågående – brott. Skulden bär vi alla.

Och så skriver Du i din bok att Rasbiologiska institutet var en marginell företeelse i Sverige! Du menar att rasbiologin och rasismen aldrig fick något riktigt fäste. Tvärtom, påstår Du, förlöjligades de som pseudovetenskap nästan från början. Du har rent av samvete att förringa rasismen överhuvud taget i vårt land och påstå att det var bättre här än i många andra länder.

Jag tycker inte om den nedlåtande attityd till ”kulturkoftor”, som Du visar genom att skriva din bok. Är Du lika arrogant mot oss ”kulturknuttar”?

Jag var på vernissage i Malmö. En oljemålning föreställde en man i brun skjorta, brun slips och brunt koppel. På armen väntade man sig ett hakkors, men det var ersatt med Norrbottens landskapsvapen. En vitlysande dödskalle av ren hade ersatt huvudet, som han riktade en pistol mot. Och visst var de där i bakgrunden, fotona med människoansikten från Rasbiologiska institutet! Du kan inte ana hur viktig den här symbolen är för svenska konstnärer.

En annan tavla bestod av blyertsteckningar av Hitler i blöjor. Han kröp runt och heilade.

Under tiden knaprade Malmös ”kulturknuttar” chips och drack lådvin. Det är lätt, alltför lätt, att yla över de ”politiska klichéerna”, om man är näringslivsstödd författare av debattböcker, men varifrån tycker Du egentligen att våra konststuderande ska få sin politiska förståelse, om det sås tvivel om det faktum att Sverige före 1968 var ett inferno av rasism? Och egentligen fortfarande är det! Man kan ju inte begära att de ska ta pol. mag. när studiemedlen för länge sedan sinat!

Du myser när Du konstaterar att de flesta av de 63 000 steriliseringar som utfördes fram till och med tvångssteriliseringslagens avskaffande 1975 faktiskt var frivilliga – vanliga människor som helt enkelt inte ville ha fler barn. Jo, det är lite knasigt att, som faktiskt många gjort, hänvisa till den siffran när de vill beskriva tvångssteriliseringarnas omfattning. Men det är inte det jag vill tala med Dig om.

Dan, om Du bara visste hur mycket Du avslöjar om dig själv genom att skriva så här! Det är tydligt att Du inte hängt med. Du tror Du är djup men är i själva verket ytlig.

Låt mig hjälpa dig på traven i förståelsen genom att citera journalisten Petter Larsson i Sydsvenskan 23 oktober 2015.

I sin enklaste form: ett antal personer söker asyl i Sverige. Det är ett sakförhållande.

Ett ”samhällsproblem” blir det när politiker, medier och andra offentliga aktörer börjar tala om det som en utmaning, en kris, en belastning.

I denna till synes enkla journalistprosa döljer sig djupa visdomar, som kan tillämpas i helt andra sammanhang än asyl. Smaka på friheten i dessa rader! Ändra lite till: ”Ett antal personer saknar arbete i Sverige. Det är ett sakförhållande. ‘Arbetslöshet’ blir det när politiker börjar tala om det som ett problem.”

Tro inte att jag vill förringa arbetslöshet! Men man måste se att vi, Du, alla bestämmer! Sakförhållanden är, om man läser texten rätt, totalt ointressanta. Det är vad man gör med dem som betyder något.

Ditt så kallade avslöjande om Rasbiologiska institutet är just ett sådant ointressant sakförhållande. Ett sakförhållande som ändå alla redan egentligen kände till. Vem har inte blivit besviken när han gått på jakt efter snaskiga fördomar i en gammal uppslagsbok? Faktum är om man slår på ”neger” eller ”jude” även i gamla lexika, så får man oftast alldeles utmärkta, ickerasistiska förklaringar, om man bara undviker uggleupplagan av Nordisk familjebok.

Käre Dan, läs nu riktigt ordentligt, för nu handlar det om smärtpunkten, det riktigt pinsamma Du ofrivilligt avslöjar genom att skriva en sådan här bok.

Tag detaljerna metaforiskt, men jag kan faktiskt inte tänka mig att Du någon enda gång i Ditt liv druckit te en sen natt på en folkhögskola och känt suget i blicken hos en vacker rödhårig flicka som går skrivarkursen, när ni tillsammans förstått djupet i den svenska skulden och ruttenheten!

För om Du ens varit i närheten av något liknande hade Du aldrig skrivit sådana där näsvisa böcker!

Ha! Detta var alltså pudelns kärna!

Till och med den oskuldsfulle Nietzsche förstod att man inte skulle fråga efter sanningen utan efter sanningens värde.

Dags att växa upp Dannegubben!

Du visar din oskuldsfullhet genom att låta chanser gå Dig förbi. Tag bokens charmerande kapitel om Negern i Mölnlycke! Jo, alla fattar, Du tycker det är intressant att de få svarta som ändå levde i Sverige fram till andra världskriget inte alls bemöttes rasistiskt. Du vill ha det till ett bevis för att vi som står upp mot den historiska rasismen är ute i ogjort väder.

Men, snälla Du, ser Du inte? Detta är ju smashläge! Föreställ Dig den där historien i en bok som Sven Lindqvists samling av uppbyggliga historier: Antirasister! Du behöver ju bara göra provinsialläkaren till fullfjädrad nazist och låta en lite undanskuffad vegetarian och lärarinna ta den rasifierades parti – och Du får föreläsa på varenda humanistisk institution i gamla Svedala! Så skulle jag ha gjort, och många, många ”kulturknuttar” (som vi nedsättande kallas) med mig.

Känner Du till Maja Essebo, kulturgeograf i Lund? Jag såg henne på Akademiska föreningen i ”Debatt i Lund”, ett arrangemang av Sydsvenskan. Medan övriga paneldeltagare utmärkte sig för tråkig klädsel satt hon insvept i en stor senapsgul sjal och utstrålade att hon förstått spelets regler.

Under debatten framkom att det finns dårar som sprider ut myter om att journalisten på Sydsvenskan Andreas Ekström, som var moderator, inte har full koll på läget i landet och världen. Maja visste genast hur man skulle bemöta dem:

Inom mytteori kämpar man med det här jättemycket. Då säger man att jamen myter, de bygger inte på sanning. Det är irrelevant. De är immuna mot faktapresentationer… Vad gör man då? […] man ska [inte] bemöta de här myterna eller övertygelserna med motstridiga fakta, utan att man måste erbjuda en alternativ saga.

Jo du Danne, där fick du en lektion i modernt tänkande! Eller postmodernt, skulle man väl egentligen säga. Vad gör din saga till ett intressant alternativ? Och var inte så förtvivlat faktafixerad! Tänk på den rödhåriga skrivarkursflickan! Där har du Ditt sagolika sanningskriterium!

Du tror kanske inte att jag menar det, men jag föreslår på fullt allvar att du går över till vår sida, till ”kulturknuttarnas” sida.

Du kan ju skriva. Se all världens universitet! Fullt av rödhåriga, tankfulla flickor. (Blivande kulturkoftor!) Allt detta kan bli Ditt om Du bara kastar Dig ut i det okända och släpper taget om din gubbstruttiga, skolmästaraktiga sida.

Inte sanningen, Dannegubben, sanningens värde!

Eller, som det heter i Disneys Djungelboken:

Det svänger, katten!

——————————-

(Hade jag varit yngre hade jag kanske satt en smiley här, som skulle klargöra att det var ironiskt, men det föreföll mig övertydligt.)

I väntan på islossning eller Vem urinerar på vem i migrationsdebatten?

En gång blev de svenska politikerna galna. De psykologiska mekanismerna bakom detta kan man fundera över, men med berått mod var de faktiskt beredda att ge bort Sverige till en liten rännil av människor från tredje världen – en liten rännil i världen – men en mäktig flodvåg i förhållande till Sverige. Någon egentlig nytta skulle det inte vara med det. Ville man hjälpa fattiga och betryckta fanns betydligt effektivare sätt. Trots att den enda tydliga effekten skulle bli att det en gång rika Sverige blev ett tredje världen-land mitt i Europa, insisterade politikerna på att de av höga moraliska skäl var tvungna att göra som de gjorde. De som protesterade avsnoppades som lantliga bakåtsträvare som inte fattar hur man beter sig i stora världen.

Nej, det där var förstås inte riktigt sant. Det har inte hänt. Det händer just nu.

Eller? Jag kan ju egentligen inte veta om det är en överdrift. Vissa säger att det är så. Alla går inte hela vägen till att säga ”tredje världen-land”, men att det våra folkvalda just nu verkar helt beredda att kasta oss in kan stå oss dyrt menar de definitivt. Andra påstår att oron är starkt överdriven.

För att lista ut vem som har rätt går jag, som man gör i vissa brottsfall, på trovärdighet, och saken är då faktiskt inte så svår att avgöra.

I tevedebatten i SVTs Agenda 11 oktober fick Gustaf Fridolin gå tjugo år tillbaka i tiden, till bosnienflyktingarna, för att hitta exempel på invandrargrupper där integrationen lyckats någorlunda. (Han drämde också till med chilenarna för mer än fyrtio år sedan.) Hans ton var mästrande. Han kunde inte nog understryka vilken förolämpning det var mot de invandrare som går till jobbet varje morgon att en antyda att det kunde finnas problem. Talar man så om man innerst inne tror på vad man säger?

Att läsa hans partikamrat, Josefin Utas, kommunalpolitiker för Miljöpartiet i Sollentuna, är som att vända på en hand:

Sverige är satt under press genom den stora flyktingtillströmningen. Många som bor här är oroliga för hur det kommer att påverka landet. I detta läge framställs det svenska välfärdssystemet – både i stora delar av media och från politiskt håll – som om det vore en aldrig sinande källa. Inställningen speglar en bristande förståelse och respekt för både systemet och för dem som upprätthåller det.

Märk väl: Detta är skrivet av en miljöpartist! Utan svavelosande eder beskriver hon en befogad oro hon vet att människor känner. Det är klokt skrivet. Det modigt och respektingivande, eftersom hon inte fegar ur på minerad mark.

ETC, organ för Twittervänstern, har skrivit en migrationsbilaga, där mycket tunna argument används för att försöka leda i bevis vilken vinst invandringen skulle vara för Sverige (som om ett så komplext fenomen som invandring kunde vara entydigt bra eller dåligt!). Men låt oss för den här gången skippa vederläggningen av detaljer! För mig räcker det att jag på de glest skrivna trettio sidorna hittar olika varianter på orden ”rasism” och ”rasist” trettiotre gånger. Så skriver inte den som tror att argumenten håller.

Summa: 3-0 till lag ”Det kommer att bli problem”, där två av poängen förtjänats genom självmål av lag ”Det här blir hur bra som helst”.

Jag kunde fortsätta, men budskapet har väl gått fram. Jag är knappast ensam om att se det på det här viset. I varje parti, utom möjligen V, är jag säker på att det finns desperata gräsrötter som ser samma sak, särskilt om de råkar ha ansvaret för kommunal ekonomi.

Våra valda ombud leker med elden. Något dramatiskt har hänt de senaste månaderna. Europas yttre och inre gränskontroller har brutit samman. All världens fattiga kan i princip komma hit och göra anspråk på välfärdssystemens tjänster. Alla kommer inte att ta sig just till oss och alla kommer inte att släppas in, men det blir tillräckligt många för att det ska vara en omöjlig ekvation.

I princip kunde man ju tycka att vi i namn av alla människors lika värde borde bjuda in alla dessa fattiga till vårt land, oavsett konsekvenserna, men varför har vi i så fall inte gjort det tidigare? Borde inte ett så extremt steg föregås av demokratisk debatt och allmänt val?

Men jag hade en tanke med att skriva inledningen i förfluten form. Det här kommer faktiskt att bli historia – förmodligen snarare än många tror. Sådana här processer ser ju alltid så märkliga ut i efterhand. Fattade de verkligen inte? Hur kunde de vara så dumma? Tänk på hur Decemberöverenskommelsen en dag bara försvann! Eller tänk på tulpansvindeln!

Logiken talar för att de kommer att ta sitt förnuft tillfånga. Jag tror Widar Andersson i Folkbladet har helt rätt när han menar att knasigheterna sjunger på sista versen.

Sannolikt väntar regeringen i ett par veckor tills Migrationsverket kommer med nästa prognos. Har inte volymen minskat märkbart då så kommer nästa batteri av åtgärder. Då tror jag inte vi ska utesluta att regeringen använder sig av Utlänningslagens möjlighet att meddela stopp för uppehållstillstånd för i praktiken alla som inte kan klassas som konventionsflyktingar.

Så visst finns det hopp. Förnuftet segrar oftast till slut.

Vänta, jag är inte riktigt färdig än.

Även om det bara kan sluta på ett sätt har vi fått se våra politiker, och en del andra kollaboratörer, från deras absolut sämsta sida. De borde skämmas riktigt ordentligt för att de dragit landet ut i det här – som den som kört i hundrafemtio utanför ett dagis!

Innan de slutgiltigt insett vartåt det barkar, rekommenderas att tala med dem på följande sätt, inspirerat av Kjell Bergqvist:

Tänk på väljare som hänger löst på sina jobb eller redan är arbetslösa! De ser hur politiker sprätter iväg pengar som i inget annat EU-land – till förmån för något som ändå bara är en pytteliten rännil av dem som behöver det. De andra får minskade anslag. Det verkar inte finnas någon gräns för denna så missriktade välvilja. Kommer det att finnas några pengar kvar för inhemska arbetslösa? För pensioner?

Om dessa väljare röstar på Sverigedemokraterna, ska man då kalla dem rasister?

Gör så här istället: Gå ner på boulebanan en torsdagskväll i Munkfors och… 

… ja, ni vet ju vad han sa, Bergqvisten.

Det vore lika empatiskt men ärligare.