Mänskliga rättigheter i gäll rundgång

(Denna text publiceras samtidigt här och på Ilan Sadés blogg.)

Regeringen har nyligen lämnat en skrivelse till riksdagen (Skr. 2016/17:29) om ”strategi för det nationella arbetet med mänskliga rättigheter”. Skrivelsen bygger i mycket på ett slutbetänkande (SOU 2010:70) från Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige. Det mest konkreta förslaget är – vad annars? – en ny statlig institution direkt underställd riksdagen med ett samlat ansvar för Sveriges efterlevnad av de mänskliga rättigheterna. Pengar avsätts (så måste man rimligen tolka det) för granskning av hur de mänskliga rättigheterna efterlevs i offentlig verksamhet, till utbildning och till involvering av ”civilsamhället”. Läs: väletablerade organisationer med offentligt stöd som lever i symbios med statsmakten.

Det bästa riksdagen kan göra med skrivelsen är förmodligen att lägga den i malpåse och ta sig en ordentlig funderare. Pratet om mänskliga rättigheter går i gäll rundgång och har blivit sin egen motivering. Helt grundläggande, praktiska, ting, som att någon måste vidmakthålla rättigheterna, har hamnat i skymundan. Den enes rättighet är den andres skyldighet. Det bekommer inte Alice Bah Kuhnkes kulturdepartement att det är stor skillnad mellan negativa rättigheter, där staten ska hålla sig borta och iaktta restriktioner vid ingripanden i enskildas liv och positiva rättigheter, där det allmänna förbinder sig att erbjuda, framtvinga och betala.

Mänskliga rättigheter har fått en kvasireligiös ställning i det politiska språkbruket. Ifrågasättande ses med misstänksamhet. Det viktiga, sansade samtalet om skillnaden mellan negativa och positiva rättigheter omöjliggörs. Man kan ju inte vara emot en mänsklig rättighet!

De mänskliga rättigheterna är normer för förhållandet mellan staten och den enskilde, som världens stater förpliktat sig att följa. Vissa av principerna är djupt förankrade i de civiliserade samhällenas historia, såsom oskuldspresumtionen och rätten till en rättvis rättegång. Äganderätten och rätten till privatliv har ett starkt stöd i den liberala idétraditionen från 1600-talet och framåt. Sedan 1700-talets upplysning har stegvis samvets-, yttrande- och religionsfriheten samt skyddet mot tortyr och orimliga kroppsstraff flyttat fram sina positioner, trots tillfälliga och stundtals ohyggliga bakslag. Som synes rör det sig här om negativa rättigheter, som blivit helt grundläggande i vår civilisation.

Positiva rättigheter, däremot, är en senare uppfinning. Inför FN:s deklaration år 1948 hade det dåvarande kommunistiska östblocket varit drivande för att arbete, dräglig levnadsstandard och viktiga välfärdstjänster skulle föras in under MR-paraplyet (MR för mänskliga rättigheter). Under de senaste årtiondena har fokus i Sverige, liksom i många andra länder, riktats mot diskriminering och tillgänglighetsfrågor. Motverkande av diskriminering kan både föra med sig negativa och positiva rättigheter, medan tillgänglighet för funktionshindrade nog enbart kan höra till den positiva sidan.

I kulturdepartementets skrivelse erkänns ingen inbördes prioritering, och ingen rättighet tänks kunna inkräkta på en annan. Inte heller förstår man att det kan vara missvisande att över huvud taget tala om en mänsklig rättighet när det gäller vissa allmänna välfärdstjänster och tillgänglighet för personer med handikapp. MR-aktivismen glömmer bort att den enes rättighet är den andres skyldighet. Trots att mänskliga rättigheter bara kan ha skydd inom ramen för den demokratiska, liberala staten, berörs frågan om dess fortbestånd inte med ett ord i regeringsskrivelsen, ej heller i det drygt 500 sidor långa slutbetänkandet från Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige.

Det moderiktiga talet om mänskliga rättigheter sammanfaller i tid med den offentliga sektorns tilltagande misslyckanden. Utbildningsväsendet klarar sin uppgift allt sämre. Polismakten är på reträtt och förmår inte skydda medborgarna. Bidragsfusk har blivit en näringsgren för den organiserade brottsligheten. Sverige har en etniskt betingad underklass som inte kommer in på arbetsmarknaden. Arbetsmiljön inom stat och kommun tycks ha försämrats, med allt större personalomsättning och kompetensförluster som följd.

Samtidigt som situationen har förvärrats har antalet formella rättigheter utökats – i synnerhet när det gäller motverkandet av diskriminering. Vi har allt svårare att bekosta personliga assistenter på grund av bristande kostnadskontroll, men den butiksinnehavare vars tröskel är för hög ska i alla fall löpa risken att bli stämd. Elever far psykiskt illa i skolorna och lär sig allt mindre, men barnkonventionen ska de åtminstone kunna på sina fem fingrar. Är det för att ge sken av handlingskraft som man gör på detta vis? Är det för att mänskliga rättigheter inte omedelbart fordrar ett budgetanslag? Dras vi inte in i en MR-inflation?

Eller, ännu värre, ser vi politiker som börjat misströsta om att få folkligt stöd för sin politik när dess praktiska konsekvenser är så nedslående? Hoppas Alice Bah Kuhnke i sitt stilla sinne att kunna binda fast landet vid den egna politiken oavsett vad som händer i valen? Är det därför hon skriver: ”Strategins innebörd är att efterlevnaden av Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättigheter inte kan tas för given, vare sig på kort eller lång sikt.”

Vi bör ta ett nytt grepp om mänskliga rättigheter. Den förnuftiga, liberalkonservativa rösten i debatten har länge saknats. De olika rättigheterna kan och ska vägas mot varandra. Negativa rättigheter måste i regel ha företräde och en del av det som nu gjorts till positiva, oförytterliga rättigheter bör snarare ses som önskvärda mål att vägas mot annat. Det är krass verklighet att även om vissa rättigheter må anses vara universella och tidlösa, så garanteras de ytterst av de avgränsade, demokratiska rättsstaterna, vilka bygger på samhörighet i form av nationer och historisk utveckling.

Vi behöver inte ytterligare en myndighet som ska driva MR-politik. Vad vi behöver är politiker som kan bryta sig loss från rättighetsrundgången för att lugnt och sakligt ägna sig åt analys och prioriteringar.

Ilan Sadé

Partiordförande, Medborgerlig Samling

Oskar Hagberg

Partistyrelseledamot, Medborgerlig Samling

Medlemmar i Borgerlig Framtid, så ger vi Markus Uvell fel om oss

Jäääääääääääääääääääääääävlar!!!!

Markus Uvell, borgerlig opinionsbildare, sågade vårt parti Borgerlig Framtid (BF) i en längre text den 29 augusti: Nej, Borgerlig Framtid har ingen framtid.

Vi blev så nedslagna, så nedslagna.

Nej, det blev vi förstås inte. Sågning eller ej, vi är fortfarande så små att vi blir riktigt glada när någon uppmärksammar oss, särskilt en så inflytelserik person.

Förmodligen vilar de andra partierna på hanen när vi skriver debattartiklar. Hur välformulerat ett svar än är, är fortfarande bästa taktiken att ignorera oss.

Så tack Markus Uvell! Du visade att vi börjar betyda något.

Men, i alla fall, texten innehöll en del matnyttigt. Den kritik vi bör ta allvarligast på är att vi saknar vad man kan kalla en ”sälfråga”.

Sälfråga är något ett gammalt parti kan ha men inte behöver. Men ett nytt parti nästan måste ha en. Det handlar om att ta sig ut ur det Moment 22 som alla mycket små partier sitter fast i: För att folk ska vilja rösta på en måste man vara så stor att man är ett realistiskt alternativ. Men för att vara ett realistiskt alternativ måste folk vilja rösta på en.

Det sker genom en snöbollseffekt: Folk upptäcker plötsligt att det i deras omgivning finns folk som säger att de ska rösta på de lilla partiet. Om partiet just då har svaret på en fråga som många tycker är viktig, sälfrågan alltså, så är det stor sannolikhet att man själv börjar göra samma sak, och så är det igång. Vem som helst som räknat på kedjereaktioner i skolan vet att det funkar om varje ny röstare i genomsnitt övertygar mer än en till. Då blir effekten explosiv. Annars dör allt som en brasa i sur ved.

Miljöpartiet kom ju in i riksdagen 1988 för att det då råkade gå dödlig sälepidemi, som man först trodde var orsakad av miljögifter. Det engagerade folk. SD:s sälfråga är som bekant invandringen, Centerns på sin tid kärnkraften, Moderaternas skatterna och fonderna, men vilken är vår sälfråga?

Frågan har diskuterats fram och tillbaka inom partiet. Vi skiljer faktiskt ut oss genom att vilja ha frivillig sambeskattning, men, noga räknat, det är nog lite för tekniskt. Och när folk väl förstår vad det betyder, kan vi få många emot oss … Vi är grönblå, dvs. både borgerliga och miljövänliga … njae, det tar liksom inte fyr … zzz …Vi vill ha ordning och reda i skolan … zzz zzz … och hårdare straff … zzz zzz zzz… Hört det förr?  zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz zzz  …

Vakna BF-are! Sälfrågor är som kärlek. De kommer om de kommer – om man inte verkar för desperat. Och tänker ni efter, så har det redan kommit flera stycken!

Ser ni där borta, hon med den trötta men intensiva blicken! Hon som står framför den där väggen med så konstfullt formade L! Ser ni hur hon bråkar med sin partiledare? Han tycker man ska tala med SD. Det tycker inte hon.

Trots att det reella innehållet är noll genomfars hennes lilla parti av konvulsioner. Landet må brinna och alla dess invånare kastas ut i ekonomisk kris, det är ingenting. Kriget må komma, här är det principer som gäller. SD ska isoleras!

Allt i detta land kretsar sedan valet runt SD – paradoxalt nog för att de andra partierna försöker låtsas som att partiet inte finns.

Det är så provocerande dumt att det räcker som sälfråga: Börja tala med SD! Sluta med sandlådan! Väljer du BF får du resultatinriktad,  verkligt borgerlig politik som inte låter sig skrämmas till passivitet av vänsterns illistiga bannbullor. I en demokrati bemöter man åsikter genom debatt, inte genom listor över misshagliga partier och sajter.

Migrationskostnaderna skenar. Hushållens skuldsättning bara ökar och ökar. Mörka moln tornar upp sig för svensk ekonomi. Det brinner allt fler bilar i förorterna. Ryssland har utvecklat en ny aggressivitet.  Vi kommer att behöva vuxna politiker.

Det är gastkramande att föreställa sig att dagens politiker, opposition likaväl som regeringen, skulle leda landet i svåra tider. ”Feministisk utrikespolitik”? Hjälp!

Sälfrågan ”behandla SD nyktert” är, trots att den kan verka perifer, faktisk outtömlig. Tag vilken fråga som helst som regeringen driver – särskilt om den bakas in i budgeten! Vad gör Alliansen? Platt intet! När vi skulle behöva en ansvarskännande, borgerlig politik, hukar C, KD, L och M, fast de kunde ta rodret och styra med hjälp av SD, precis som de gjorde 2010-2014!

Ställ bara frågan om och om igen: ”Ni kan ju ta över! Varför gör ni det inte?” Medborgarna ställer den varje dag. Kan vi kanalisera deras frustration har vi redan en högaktuell roll i svensk politik.

Faktum är att BF redan ifrågasatt SD-nojan i en debattartikel av Josefin Utas och Ilan Sadé  (Expressen 16 september 2016). Bra! Vi är på väg. Dagen efter publicering var det Expressens mest delade artikel. Det här engagerar folk.

Men kan man verkligen ha behandlingen av ett annat parti som en sälfråga? Isolerat är det dömt att misslyckas. Vi måste förstå att härdsmältan kring SD är del i en djupare sjuka. Och då står sälfrågorna faktiskt som spön i backen. Läs bloggen Det Goda Samhället! Eller läs Thomas Gür, Alice Teodorescu, Johan Westerholm och Anna Dahlberg! (Valda delar av Lena Anderssons DN-skriverier går bra de också, men bara valda delar.)

Alla har de stått och med förfäran sett hur politikerna ägnar sig åt sektbeteende och symbolfrågor och missar det viktiga. Förutom att man genomdrivit och misslyckats med en migrationspolitik från någonstans ovan regnbågen, har genus, identitetspolitik, normkritik och liknande av oklar anledning börjat genomsyra hela samhället. Ett och ett kan fenomenen verka välmenande och liksom snälla. Till exempel kan vi nog leva med en ny jämställdhetsmyndighet. Men tillsammans avtecknar sig en infantiliserad kultur, oförmögen att skilja ut väsentligheterna.

Man får bilden av l’ancien régime (”den tidigare regimen”), som man kallade styrelseskicket i Frankrike före franska revolutionen, alltså ett stelnat styre som inte längre löser aktuella problem – det gäller alliansen såväl som de rödgröna. Likt polischef Dan Eliasson med sina tafsa-inte-armband står de alla och viftar med hopplöst irrelevanta svar på tidens frågor.

Det här har genererat en bred strömning vars kraft ännu inte kanaliserats i ett parti. Och här finns utmaningen för Borgerlig Framtid. Om partiet ska fylla den rollen beror på Borgerlig Framtid. Platsen är ledig.

Och sälfrågor finns. Man skulle kunna sammanfatta dem som:

Att få Sverige till sans igen.

Det betyder inte alls att borgerlig miljö- eller familjepolitik är ointressanta. Men allt har sin tid. Vi måste ha riktigt bra svar på det också om vi inte ska bli en dagslända. Men politik är kommunikation, och det alla tänker på måste man tala om. Om man vill ha någon framtid, vill säga.

Att återuppfinna en borgerlig självförståelse: Ilan Sadés Frommare kan ingen vara

Det måste vara närmast förnedrande att vara vänsterjournalist idag. Kartan stämmer ju inte med verkligheten! Kanske värmer det lite att yla om ”brunblå” fiender, men det börjar väl ändå att eka tomt? Det är ju uppenbart att en avsevärd och växande del av väljarskaran inte är med på noterna. Nya perspektiv behövs. Det går inget gammalt nazispöke genom Sverige, utan borgare – borgare som faktiskt har en del att säga.

För visst ser man i Sverige idag konturerna av en ny borgerlig rörelse? Som ser med förskräckelse på hur de gamla borgerliga partierna tappat greppet? Det är förstås frestande att förminska dessa till medelålders, bittra, kränkta, vita, heterosexuella, ja, ni vet, men det vore orättvist. Kanske stämde det där med bitterheten för ett år sedan, när Gudrun Schyman fick hela etablissemanget att dansa efter sin pipa, med en politik som till slut lyckades samla 2,9 procent av väljarna. Det såg ut som om det aldrig skulle ta slut. Men nu, när hon tappat initiativet, vädrar den nya borgerligheten morgonluft, och varför inte i alla fall för ett ögonblick överväga möjligheten att den har ett angeläget ärende? Om det ska finnas någon vänster kvar till slut gör den nog klokt i att lyssna. De frågor den ställer borde inte bara bekymra högern.

En värdig representant för denna nya borgerlighet är Ilan Sadé, som givit ut essäsamlingen Frommare kan ingen vara – texter om blågul renlärighet (Mummelförlaget 2014). Han börjar i en religiös feministisk extas på centerstämman 2005, där han var med i egenskap av studentförbundets ordförande:

Talarlistan var lång. Vad som hände nu var att manliga ombud stod i kö för att inför ett allt mer uppeggat auditorium avlägga något slags bekännelse av strukturernas existens och ombudets egen påtvingade roll i spelet. Alla var strukturernas offer. En överväldigad herre brast till och med ut i gråt i talarstolen, till stämmans stora bifall. Bekänn och kom in i värmen!

Om vi inte är försiktiga, menar Sadé, styr vi rakt mot ny medeltid, där den enskilde är rättslös mot kollektivet, där suggestiva myter om offer och förtryckare ersätter tanken om människan som en fri individ. Man behöver inte ta det där med medeltid som en elakhet. Sadé är mycket sansad. Men de som varnar för de ”brunblå” har väl inte monopol på att slå larm när de ser obehagliga tendenser?

Den borgerlighet jag syftar på här kanske kan sammanfattas som respektfullhet: Ha respekt för att kapitalismen är den enda system som lyckats producera ett anständigt samhälle! Ha respekt för att människor inte bara är statens undersåtar utan också är del av ett civilsamhälle som är något annat än stat och kommun! Ha respekt för att bildning är något djupare än vad som kan sammanfattas med slagord och värdegrunder!

Vad har hänt, när ”journalister” rotar igenom människors privata, anonyma elektroniska spår, på jakt efter förgripligheter? Skulle en John F. Kennedy eller Churchill haft en chans i politiken idag? Tron att den som säger hemska saker privat också måste bli en hemsk politiker är omänsklig. Mänskligt är att vilja leva på flera plan. Mänskligt är också att längta till fristäder bortom gott och ont.

Det är något som har hänt med vuxenheten. I domstolsprövningar av lagstiftningen som i princip gör allt sex med någon under femton till våldtäkt blottas en tidstypisk schizofreni. Det här är landet där å ena sidan public service gör ungdomsprogram om analsex och å andra sidan ungdomar som haft sex trots att en av dem varit under femton avkrävs ett gammaldags, stadigt förhållande för att inte den äldre ska dömas för våldtäkt. Sadé skriver:

Normer om trofasthet och kyskhet dyker plötsligt likt blixtar från en klar himmel upp som avgörande faktorer i brottmål. Vad vi ser i dessa domskäl är förmodligen ett samhälle som hastigt och godtyckligt drar i nödbromsen när det finner att sexualliberalismens tåg dundrar fram alltför snabbt mot en skarp kurva. Först full kraft i skepnad av fri könsutlevelse, sedan nödbromsning i form av straffdomar. Att några tågresenärer som har sprungit ovanligt ledigt mellan kupéerna får skador för livet på grund av nödstoppen rör inte de styrande i ryggen.

Omognad ger den hänsynslösa ryckigheten i de moraliska bedömningarna. Sex är ett svårt ämne. Olika tabubeläggningar gör det frestande välja enkla vägar. Vem vill säga emot den som skriker ”Ett nej är ett nej är ett nej!”? Samtidigt vet ju alla att det där med ja och nej är betydligt svårare än så – och att rättssäkerhet är något viktigt.

Låt mig ta ett eget exempel, som Sadé inte ska lastas för. I september förra året fick en chockad kvinna på ICA ett kvitto där det stod: ”Heil Hitler, kom aldrig tillbaka!” Någon verkar ha mixtrat med funktionen som producerar text på kvittona. (Aftonbladet) Osmakligt! Om det till slut reddes ut vem som var ansvarig borde någon eller några ha fått en rejäl avbasning, kanske rentav avsked. Ändå blir jag närmast bestört över den reaktion det väckte. Det sades att ”klimatet har blivit hårdare” och: ”Rasismen har normaliserats.” Nej! Det vi fick se var en liten hälsning från människans lust till trots, som för bara tio år sedan inte hade väckt någon uppmärksamhet alls i tidningarna. Dumt, men den intressanta samhälls­tendensen var att nyheten spreds över hela landet.

Den som är någorlunda bildad, eller bara fri från självbedrägeri, vet att bråddjup döljer sig i människan. Vad är det att skriva ”Heil Hitler!” på en kvitto mot vad en Kurtz eller en Raskolnikov skulle kunna göra? Jag försvarar verkligen inte handlingen, men om den utmanar en så att man måste identifiera den med den bottenlösa ondskan för att lappa ihop sin rämnade världsbild, då kan man undra om man har den mognad som krävs i ett land där den offentliga makten utgår från folket.

Sadé tar i sina essäer upp företeelser där brist på vuxenhet att se problemen i vitögat kan ses som den gemensamma nämnaren: pedagogforskare som hellre gräver ned sig i identitetspolitiskt blame game än att fundera över hur elever kan lära sig mer och ett system för sjukskrivningar som skyddar den enskilde från den hårda insikten att det är dags att byta jobb. Kostnaderna läggs på skattebetalarna. Det moraliska ansvaret läggs på abstrakta agenter, som patriarkatet och rasismen, vilkas existens är omöjlig att bevisa, men som fråntar den enskilde ansvaret.

Sadé nämner invandringsfrågan bara i förbigående. Men visst är det samma sak där. Mogna, övervägda perspektiv har givit vika för meningslösa, välmenande mantran: Att ytterligare inskärpa ”principen om allas lika värde” ger ju inte ett enda jobb till i fattiga förorter.

Det är egentligen inte någon optimistisk bok, även om Sadé försöker hålla modet uppe. Som dystrast blir det om skolan. Återförstatligande, höjda lärarlöner, ännu större personaltäthet – det är inte där skon klämmer. Bildning är vad som behövs, mänsklig självförståelse på djupet, och då är dagens floskelmaskiner rena giftet – så må det vara värdegrundsarbete eller likabehandlings­planer.

Man skulle önska att Sadés bok kunde bli en hjälp för de vänster­journalister som tröttnat på att titta ut och bara se ondskan torna upp sig. Det finns allvarliga skäl till den anti­etablissemangsvåg som sköljer över landet. Det är inte bara, inte ens dominerande, så att mörka krafter håller på att ta över. Det handlar om längtan efter en vuxenhet som en gång kallades borgerlighet. När man väl förstått det kan man kanske börja tala allvar igen. Man måste ju inte hålla med varandra för det, och den som tycker ordet borgerlighet är för partipolitiskt kan ju istället säga medborgerlighet.