Ett konstverk är ett hörn av skapelsen, sett genom ett temperament.

Émile Zola skrev denna klassiska formel i en text i Paristidningen L’Evénement 11 maj 1866  på tal om några målningar på Parissalongen. Han uppehåller sig vid den realistiska skolan, som han dock har ett svalt intresse för.

Det där med att avbilda som det verkligen är, som realismen ville, intresserar honom föga. Den verklige konstnären ger uttryck för sin personlighet, sitt temperament, genom det sätt han avbildar skapelsen, så må han bekänna sig till vilken skola han vill. Zola skriver om sitt besök på Salongen:

[…] den målning som jag uppehöll mig längst vid är Camille av monsieur Monet. Det är en målning med energi och liv. Jag hade genomströvat dessa kalla och tomma salar, trött på att inte stöta på några nya talanger, när jag såg denna unga kvinna, som drar med sig sin långa klänning och rör sig in i väggen, som funnes där ett hål. Man kan inte tro hur skönt det är att stå och beundra en liten stund efter att bara ha skrattat trött och ryckt på axlarna.

 

Jag känner inte till monsieur Monet; jag tror inte ens att jag någonsin tittat närmre på någon av hans målningar. Men nu känner jag mig som en gammal vän till honom. Det beror på att denna målning berättar en historia om makt och sanning.

 

Ja! Detta är ett temperament, det finns en man i mängden av eunucker. Se på de omgivande tavlorna, se vad ömkliga de verkar bredvid detta fönster mot naturen! Här finns det mer än realism, det finns en känslig och stark konstnär som har fångat varje detalj utan att förfalla till torrhet.

Man skulle vilja vända sig direkt till de ”normkritiska” duktiga flickorna och pojkarna på Bonniers. Tänk om de kunde läsa ovanstående innan de fäller sin dom över Jan Lööf!

För den som missat det som stått i tidningarna de senaste dagarna: I Jan Lööfs populära barnserieböcker ser araber ut som Usama bin Ladin i turban och bär kroksabel, medan svarta ömsom bär bastkjol, ömsom är coola jazzmusiker i solglasögon (i den mest omdiskuterade bilden båda två på en gång). Detta, menar Bonniers, är ”förlegat”, rentav rasistiskt (SvD 8 maj 2016.), och ifrågasätter den framtida utgivningen.

Vilket utlöst en livlig debatt, där, glädjande nog, de flesta tycks vara på Lööfs sida.

Men för dem som fortfarande håller på Bonniers: Läs Zola! Förstå att Lööf inte sysslar med avbildning. Han har aldrig påstått att verkliga araber och svarta ser ut som på bilderna. Istället ska de ses som ett hörn av skapelsen sett genom ett temperament.

Just detta temperament råkar vara starkt influerat av en svensk femtiotalspojke, som bytt filmisar med sina kompisar, sett indianfilmer och läst Min far är kannibal, men det är väl ett temperament så gott som något?

Hade jag mörkhyade barn, skulle jag förutom Jan Lööf för dem läsa Pyttans ABC och Pippi Långstrump i Söderhavet i original – precis som jag gjort med den ljushylta avkomma jag har! Inte för att härda dem, utan för att de ska förstå att det bakom alla dessa ”stereotyper” finns kännande och tänkande människor precis som de själva. Temperament genom vilka världen skådats!

Jag vet inget annat sätt att låta kulturen förstora deras värld, att visa mångfalden! En såg det så, en annan på ett annat sätt. Så uppstår frihet och tolerans!

I annat fall riskerar konstförståelsen att bli till en frågelek: ”Hitta rasismen!”, ”Hitta normerna!”. Sådant passar för enkla bokhållarsjälar, för duktiga flickor, som bekymrar sig mer om att göra rätt än att växa i anden. I deras händer blir världen snart en stor konspiration, som de själva kan brösta sig över att avslöja.

Men barnen då? Yasmin Hussein skriver på vänstersajten Politism 9 maj 2016 på tal om Lööf och Bonniers:

Det handlar inte om n-ordet, om nidbilderna på svarta eller censuren. Det handlar om barnen. För de kommer snart få veta sitt värde i den stora världen. De kommer inte undgå oavsett hur mycket föräldrarna försöker skydda. De kommer få veta vad det innebär att vara svart i Sverige.

Man kan ju förstå Husseins ilska. Hon skriver om hur hon, som själv är mörkhyad, sedan barndomen blivit tråkad för sin härkomst och hur ont det gjorde att få ”n-ordet” kastat efter sig.

Men vad är det egentligen hon vill? Hennes barn kommer att märka att de blir sedda med andra ögon än ljushyade barn, hur man än gör. Ändå menar hon att vi ska sätta till alla klutar för att dölja detta faktum för dem. Skulle det verkligen stärka dem?

Hur förståeligt det än är gör Hussein samma tankevurpa som de obscent naiva föräldrar som försöker dölja sitt barns kön för omvärlden och tona ned dess betydelse för barnet självt. Ett sådant barn kommer att bli helt besatt av kön. Den som aldrig tillåtits konfronteras med vad hans yttre väcker för associationer går ut i livet med ett infekterat tomrum i livsförståelsen.

Jag var nyligen på skolkonsert. Under rubriken ”Pop och politik” sjöng en nästan hundrahövdad kör av mellanstadiebarn musik av Lennon, Timbuktu, Michael Jackson, Zarah Larsson med flera.

Det var fint så när som på inramningen. Textbladet handlade nästan bara om rasism. Ingen plats lämnades åt de erfarenheter av det senaste halvseklets populärmusik som barnen skaffat sig. Genrer och influenser var tydligen ointressanta. Allt kokades ned till svartvit politik.

Artisterna framstod inte som de konstnärer de är, utan som politiker. De vuxna applåderade inte barnen för att de gjort fina musikaliska framsteg, utan för att de tagit ställning och stått upp mot rasismen.

Tänker inte lärarna på hur förminskande detta är?

Är det inte just i en sådan här skola som ordningsmännen på Bonniers gått? Det här är ju ingenting nytt. Även om det inte var lika uttalat då känner jag igen tendenserna från min egen skoltid. Är hit Bonniers’ småskurna attityd ska spåras?

Man blir inskränkt av att serveras triviala moraliska problem och hyllas  när man valt det enda möjliga. (Grattis, du har stått upp mot rasismen!) När man är ung behöver man utmanas och testa olika perspektiv. Nu ges istället barnen utan ansträngning domsrätt över en hel kultur. Kan de hitta rasismen är de i hamn och har löst uppgiften.

Det är mycket glädjande att reaktionen mot Bonniers blivit så stark. Skulle det fortsätta så här kan stora delar av kulturen rensas bort på ett barbariskt godtyckligt sätt.

Så nästa gång du ser en tveksamhet i en underbar barnbok, måste du inte tala om strukturell rasism! Säg istället till barnen: Detta är ett hörn av skapelsen, sett genom ett temperament. Och förklara sedan för dem vad du menar med det.

Så gör du deras värld lite större istället för tvärtom.