Puberteten, friheten, moralen och taxen

Don’t apologize, heter det ju, men jag gör ett undantag. Jag tror nämligen att mitt misslyckande att förklara en sak i förra bloggposten, den om Chronschough, var beklagligt. Det handlade om något viktigt – inte minst för den som har barn att uppfostra och funderar över vilka moralkakor de ska få med sig ut i livet.

Härmed ber jag alltså om ursäkt för att följande rader blev svamliga:

En tanke: Människan mognar som fri varelse i två steg. Alla djur genomgår den första fasen, för människan fullbordas den ungefär vid tioårsåldern. Lyssna på en tioåring som talar om miljö! Så skulle en tax ha talat om den kunde. Det som behövs för att gå vidare är det för människan speciella bad i irrationalitet som inträder i puberteten. Först därefter har hon, i bästa fall, uppnått det djup som krävs för att vara andligt fri.

Med sådant man gått och grunnat på länge blir det lätt att man hoppar över tankeled som den som råkar ha tillbringat sin tid någon annanstans än i ens huvud missar. Vafalls? frågar sig sådana, är det barnen som är de rationella och vuxenblivandet består i att bli irrationell? Och vad gör taxen där?

Jo, jag tänkte så här. Alla djur mognar till sin nivå. Taxen förstår förstås inget om global uppvärmning, men den blir klok till sin nivå. Om människan hade varit ett djur bland andra, som inte byggde pyramider eller jämnade Karthago med marken, utan levde i enkla hyddor, jagade, bråkade med grannbyar och förde släktet vidare, men inte strävade längre än så, då hade en tioårings förstånd räckt, precis som taxens begränsade förstånd räcker för den.

Men det är något med människan som gör att hon spränger gränserna. Som det heter om Syndafallet i Bibeln: på gott och ont. Min tes var att detta har att göra med människans frihet och att detta på allvar börjar i puberteten. Om vi verkligen visste vad som var gott och ont, vore det ju inga problem, men så enkelt är det inte. Låt oss se på några exempel.

Världslig kärlek består både av att ge och att ta, ta den kärlek man får, men också, mer brutalt, att ta den älskade från någon annan. Dessutom avstår man ibland från att ge det någon annan längtar sig fördärvad efter. Moralen: ”Du skall icke skada” fungerar inte! Enda sättet att inte skada är att lägga ned hela kärleksgrejen och lite lojt smågilla varandra, ha kompissex med vem som helst, men akta sig noga för att blanda in känslor.

Men kan vi då inte bara acceptera att vi skadar varandra i just kärlek? Det handlar ju ändå om ett rus, ett specialfall – ”jag var så full” ungefär. I allt annat är det lättare.

Men vänskapen då? Det är för all del möjligt att leva med samma gamla tråkiga vänner år efter år. Men kommer inte den som längtar efter mer efterhand att känna att han gör våld på sig själv och till slut inte vara rolig för någon – vare sig för sig själv eller för vännerna? Även i vänskap finns nödvändigheten av att såra och avvisa.

Eller i krig? All världens gränser ser ut som de gör för att några har dödat, skövlat och plundrat. Om man nu gillar det land man råkar vara född i, ska man då göra det trots allt det där hemska i historien? Eller bör man vara tacksam?

Tioåringar tror att det finns rätta svar på de där frågorna. Det är därför de inte har rösträtt.

Vi som genomgått puberteten tar inte lätt på de här frågorna men har förhoppningsvis lärt oss umgås med det motsägelsefulla i vår karaktär. Det finns inga genvägar. Moral är nämligen inte, som tioåringen tror, en fråga om bud utan om mödosamt förvärvad erfarenhet. Det som inte förstår det blir fyrkantig, ofri och, faktiskt, Chronschoughig.

Jag tror det är viktigt att vi som har barn att uppfostra ser det så. Det finns inga ”värderingar” vi kan marinera dem i, och så går de som målstyrda robotar rakt på rätt saker i livet. Vi kan inte ”vaccinera” dem mot det onda. Det vi kan lära dem är att gå genom livet som moraliskt medvetna individer på gott och ont. Resten kan de göra vad de vill med, för efter puberteten är de lika fria som vi.

Annonser

Vem är Chronschough idag?

Vad man kan lära av nästan bortglömd litteratur? Låt mig dra en sedelärande historia!

Gymnastikläraren sa åt oss att hoppa höjdhopp med ”sax”-stilen, där man i en pendelrörelse svänger benen över ribban, som man kunde se i gamla journalfilmer. På teve ”floppade” de med ryggen före, men det var inget för oss, fick vi veta. Tydligen fungerande det för eliten, men vi var ju motionärer. De andra killarna struntade i det. Vad har en gymnastiklärare att sätta emot när barn uppfattar det ena som mossigt och det andra som coolt? Själv gjorde jag som läraren sa och se: det funkade. Jag hoppade högre än de andra – till att börja med! Men snart fick jag se hur de kom i kapp och gick om. Utan att vara så slängd i idrottspsykologi tror jag det var för att de fattat ett självständigt beslut, ville ”spela tuffa”, som man sa. Själv hade jag bara lyssnat på de vuxna.

En som skulle ha gjort likadant när han var barn är den ökände skolmästaren från August Bondessons fiktiva självbiografi: Skolläraren John Chronschoughs memoarer från 1897. Det handlar om en uppåtsträvande man ur enkla förhållanden man som gör allt rätt, som har papper på att han gjort rätt, men som just därför ställs utanför gemenskapen – för att han fattat allt med ett för fyrkantigt förstånd. Han har ingen kärna att knyta an till och blir därför hopplöst och löjligt ensam. Men han kommer aldrig att förstå sin egen tragedi. Han inleder sina uppblåsta memoarer med ett anslag värdigt en helgonberättelse:

Min moder har ofta omtalat, att medan hon ännu bar mig under sitt hjärta, så hade hon en dröm, hvilken hon sedan tillämpade på mig. Hon drömde nemligen om natten, straxt före min födelse, att ur hennes hjerta rann upp ett ljus. Dess veke tändes utaf sig sjelf, och det brann till en början med allt klarare och klarare sken.

Det som följer är banalt. Det börjar i Glimminge socken i Halland, där den lille Johannes Perssons håg för studier upptäcks. Han blir tidigt faderlös och är enda barnet till en fattig men beundrande mor. Efter att ha gått i skola på två ställen finner han för gott att bedriva sina studier själv, lite senare under ledning av kyrkoherden själv. Han undervisar barnen i bygden i några år innan han åker till den stora staden Göteborg för att med naiv vördnad insupa lärar­seminariets lärdom. Det är också här han tar sig namnet med den tillkrånglade stavningen (uttal: ”Kronskog”). Själv tror han sig beundrad av kamraterna för sina studieframgångar, men det skiner igenom att de tycker han är mallig och dryg. Han förstår sig inte på kamraternas nöjen. Flickor tittar han vanmäktigt på. Riktigt illa går det när han i svartsjukt moraliskt nit avslöjar rumskamraten Tegnéhr i säng med pigan. Hyrestanten kör ut de älskande att irra husvilla i natten, men Chronschough har ingen aning om vilken förrädare han gjort sig till. Tvärtom förväntar han sig tacksamhet för sin insats för moralens höjande. En period efter det kan han njuta av sin värdinnas särskilda gunst, men det visar sig vara orsakat av att hon, som är femtio år äldre än han, vill gifta sig. Han körs omedelbart på dörren när hon förstår att han inte är intresserad. Han gör militärtjänst under delar av två sommarlov innan han är beredd att anträda lärarbanan.

Det är i grova drag allt. (Det kom en fortsättning 1904 men jag begränsar mig här till den första boken.) En modern läsare kan glädja sig åt en fin rundmålning av en tid: några decennier efter den allmänna folkskolans införande, där skolläraren vördas och smörjs med kalvstek och kyrkans män är kontakten med överheten. Men det är som satir av en människotyp man måste läsa den om inte enformigheten ska ta över. I den lite äldre litteraturen finns åtskilliga satirer över halvbildade besserwissrar,  ”Chronschoughar”: Grönköpings diktare A:lfr-d V:stl-nd, ingenjör Planertz i Kvartetten som sprängdes och bodbetjänten/skalden i Fridas visor är de jag kommer på. I en tid då bildningen stod högt i kurs intresserade man sig naturligtvis mer för dess avarter. Orsaken till att vi inte några Chronschoughar i dagens litteratur är väl densamma som att artonhundra­nittotals­­litteraturen saknade en Percy Nilegård.

Generöst läst är boken helt enkelt en varning: Låt hjärtat va’ med, skulle man kunna säga, tro inte att lärdom klarar sig utan självständighet. Se till att du växer som människa när du bildar dig! Ytligt prål avslöjar bara din omognad. Den varningen skulle i så fall vara riktad till den vid tiden ganska nya folkskollärarkåren, som ofta kom ur folkets djup.

Ingen bra satir saknar helt sympati med sitt föremål, men visst är boken hånfull. Det är rörande att läsa recensionen i Läraretidningen 1897, som formar sig till ett sårat självförsvar:

Att rätt många lärares lif i det yttre kunna gestalta sig så som Chronschoughs, kan dock ingalunda förnekas. Från fattiga hem och med torftig underbyggnad komma många till seminariet. […] Det gäller […] framför allt att säkert ”slå i sig” de bestämda kurserna, så att man med heder kan bestå examina. Hvarken den strängt upptagna tiden eller deras ekonomiska förhållanden tillåta dem för öfrigt att begagna sig af de bildningstillfällen, som eljest kunde stå dem till buds. Ej heller erbjudes dem något uppfriskande samlif med bildade personer, hvarigenom deras möjligen frambrytande själfkärhet kunde stäckas, och där de kunde erhålla andliga väckelser och vidgade vyer.

En tanke: Människan mognar som fri varelse i två steg. Alla djur genomgår den första fasen, för människan fullbordas den ungefär vid tioårsåldern. Lyssna på en tioåring som talar om miljö! Så skulle en tax ha talat om den kunde. Det som behövs för att gå vidare är det för människan speciella bad i irrationalitet som inträder i puberteten. Först därefter har hon, i bästa fall, uppnått det djup som krävs för att vara andligt fri. Det är det steget Chronschough aldrig tar. Allt han gör gör han för att imponera på sin mor eller på någon annan. Han berättar aldrig om något intressant han lärt sig på en kurs, bara vilket betyg han fått. De få gånger han försöker ta ett självständigt steg återförs han motståndslöst till den rätta vägen av någon auktoritet. Han har hittat ett sätt att leva, men han förstår inte att det fjärmar honom från livet. Han blir evigt lillgammal.

Men vad ska vi sentida med boken till? Kanske kan vi ha den till att förstå att vi behöver komma närmre vår aggressivitet. Som alla vet, sedan Hans Rosling och Steven Pinker började undervisa oss om det, blir världen allt fredligare, trots uppenbara bakslag. Det är naturligtvis i stort sett bra, men det lämnar något ofullgånget i oss. Jag förklarar vad jag menar med Chronschoughs hjälp.

Vi får läsa om den lille Johannes’ barnsliga kärlekshistoria med en grannflicka, som bara möts av tråkningar av skolkamraterna. Paret retas för ”Krontorpafar och Liatorpamor”, och barnen slutar inte ens när flickan dör utan börjar kalla Johannes ”Änkemannen”. Johannes konstaterar bara att det hände, med en viss ledsnad. Han saknar naturlig aggressivitet. Fredrik Böök kunde i Storskolan låta ett helt livs upprorsanda börja med att stolt trotsa pennalism. För att inte tala om Jan Guillou! Hos Chronschough händer ingenting.

Jag blef intet ond, ty jag hade redan då en känsla af, att menniskornas oförstånd och lust att förlöjliga äfven det heligaste är långt större än deras grymhet. Men jag ville gråta. Och det var endast med den allra största möda i verlden, som jag kunde återhålla mina tårar, för att ej göra mig löjlig i barnens ögon. Men det var ej nog med denna första elakheten. Snart kommo flera barn omkring mig. Och så var der ett, som ropte:

”Se der ha vi Enkemannen!”

Enkemannen, Enkemannen skorrade det nu i mina öron från alla kanter. Och barnen skrattade, som om de lyckats hitta på det roligaste ord i verlden.

Se avståndet mellan orden och känslorna! ”Lust att förlöjliga även det heligaste” – bah! Far åt helvete ni grymma jävlar! borde han ha sagt. Här är den trista kärnan i Chronschoughs karaktär: fegheten. Det är visserligen synd om honom ändå, eftersom fegheten oftast drabbar honom själv, men hela hans liv har formats av ett ständigt undvikande av livets besvärligheter – oftast genom att gömma sig bakom sin lättköpta identitet som lärd. Helt ofarlig för sin omgivning blir han ju heller inte. Den där pigan och rumskamraten som han såg till att de blev utkörda i natten fick ju klart för sig vad den kan göra som inte vågar kärlek men hjälpligt kan ersätta förlusten genom att förstöra för andra.

Men allt detta är ju allmängiltigt: Man ska tänka självständigt. Puberteten behöver få utlopp. Man måste vara modig. Hur blir Chronschough relevant idag?

Ett annat skolminne: ”SÖ-stilen”, skolöverstyrelsens egna, opoetiska handstil lärdes ut på min tid. Man skulle inte göra sig till, binda ihop bokstäver och ha onödiga snirklar. Många barn reagerade genom att hitta på egna sätt att binda ihop fast de inte fick och skriv lilla ”r” som de sett sin mormor göra. En barnslig skönhetslängtan sprängde funkisskolans betong! Vem var Chronschough då?  Det är förvirrande att leva i postmoderna tider. Okritiska duktiga flickor skriver examensarbeten om normkritik! Vore det inte mer rebelliskt att bli en riktig Chronschough? Vem vet, kanske är det upprorsman han blivit. Det vore ju en revansch!

Så ärligt talat vet jag inte om jag var en liten Chronschough när jag ville hoppa höjdhopp som på Sven Jerrings tid. Rebeller och anpasslingar går i varandra. Jag tror jag avslutar med det chronschoughigaste jag läst de senaste åren, så får läsaren avgöra om det passar. Det är av en viss Alexander Pettersson:

Jag inser att jag måste bli någon annan. För jag vägrar att leva med skuld och skam. Jag famlar efter handlingskraft. Jag letar efter strategier för att transformera förtryckarens kropp. Jag målar naglarna röda, läpparna lila och ögonen svarta. Jag bär klänning eller färgglada leggings med för stor skjorta. Jag ber min flickvän penetrera mig. Jag försöker känna mig bekväm i sexuella situationer med andra män. Jag söker homoerotiskt fredagsmys. Jag tränar mig för att en dag kunna ligga med dem. Det handlar inte om att vilja ”bli homosexuell” eller ”bli kvinna”. Jag önskar inte att jag vore en kvinna. Jag behåller skäggstubben. Jag vill bara vara mindre heterosexuell. Jag vill bara sluta att vara man.

Övning: Finn osjälvständigheten! Finn den oförlösta puberteten och livsfegheten! Gör, i mån av tid, samma sak med Katti Hoflins artikel om tysthetsnormen på bibliotek.

Ulf Grans nya roman om fälttåget i Tyskland ur romantikerns Clas Livijns synvinkel

Ämnet är Ulf Grans roman: Ett fall för krigsrätten: en berättelse om det svenska fälttåget i Tyskland 1813-14 ur Clas Livijns synvinkel, Monitorförlaget, 2014. Boken fick jag ur författarens hand för drygt en vecka sedan. Vi är alltså bekanta. (Så är det där med lojaliteter utrett.)

Det sägs ibland att svenskar är fredsskadade.Två sekel av sammanhängande fred har gjort oskuld till en del av vår nationalkaraktär. Vi förstår inte hur lyckligt lottade vi är, utan går på om futiliteter som vore de brott mot mänskligheten: könskodade leksaker till exempel – eller namnet på chokladbollar…

Nåja, alla håller kanske inte med om det, men man kan väl slå fast att den långa freden är en viktig förutsättning för svenskheten som den blivit. Därför är det lite märkligt att det inte uppmärksammades mer att det förra året var exakt tvåhundra år sedan Sverige var i med i sitt sista (?) krig. Fälttåget i Tyskland, med en epilog i Norge, slutade 1814 med freden i Kiel. Den svenske kronprinsen, Karl-Johan Bernadotte, sedermera krönt till Karl XIV Johan, deltog i alliansen mot Napoleon och skaffade oss på så sätt Norge som ersättning för Finland.

Men Ulf Gran har uppmärksammat saken. I romanen berättar han om det tyska fälttåget, och faktum är att framställningen gör det lättare att förstå glömskan. Detta krig är inte sådant stoff legender vävas av. Medan sjuttonhundratalets stora kungar, Carl XII och Gustaf III, var egensinniga fantaster, var Bernadotte ett headhuntat proffs som kallats till det stympade Sveriges tron för sin diplomatiska skicklighets och sina kontakters skull. Till skillnad från sina illustra företrädare gav han sig inte ut på ogenomtänkta krigsäventyr mot bättre vetande utan ägnade sig åt realpolitik. Osentimentalt, likt en ny VD som satsar på ”kärnverksamheten”, släppte han de sista tyska besittningarna och satsade allt på Norge. Karl-Johan hade en genomtänkt strategisk plan men ville spara sina mannar till striden mot danskarna. Därför deltog han som befäl på den mot Napoleon allierade sidan, men lät tyskarna stå för det egentliga krigandet.

För att beskriva skeendet har Ulf Gran tagit hjälp av en brevsamling: Bref från fälttågen i Tyskland och Norge 1813 och 1814 av överauditören Clas Livijn. (Överauditör är ett slags militärjurist.) I vår underbara tid finns den ett klick bort. Sagde Livijn är också romanens huvudperson och den vars blick och öra vi får låna. I förbigående sagt verkar brevsamlingen vara en veritabel guldgruva: en på respektlöst vardagsspråk författad rapport från det ännu inte enade Tyskland för tvåhundra år sedan. Skulle man, mot förmodan, inte ha någon annan behållning av läsningen av Ett fall för krigsrätten… får man i alla fall en väldig lust att läsa Livijns brev. Men låt oss återvända till romanen!

I materialet från förlaget talas om pacifism: ”Krig är barbari. Att hetsa arméer emot varandra är lika efterblivet som att fösa samman människor för att de ska knäfalla och ropa till Gud.” säger Livijn. Han föredrar alltså Karl-Johans kyliga nyttomaximeringstaktik. Men det har ett pris: Feghet, eller hellre skam att anses feg, är vad jag kan se ett viktigare tema i boken. Det var inte lätt att se sina bundsförvanter i ögonen när man stått och sett på medan de lät sig mejas ned. En scen med enklare soldater:

– Mach uns Kaffee. Wir wollen auch Kaffee. Den ene tysken knackade på en kopparflaska.

– De tror alltid att flaskorna är kaffekittlar, mumlade Dunder. Flink drog fram en brännvinsplunta och bjöd. Den ene preussaren drack och langade över pluntan till den andre, som höll i den och sa:

– In unserer Truppe sind alle verreckt [döda, min anm. för den med skraltig tyska]. Han illustrerade det. Nur wir beide nicht. Alle!

Flink förstod ungefär och svarade med en åtbörd som betydde: ”beklagar, men vi rår inte för det”.

– Feiglinge. Feiglinge. Feglinge.

– Die feigen Schweden, sa den andre och kastade pluntan så hårt han kunde mot Flinks fot.

Slaget vid Leipzig 1813 gås i romanen som hastigast förbi, en hastighet som förefaller motiverad när det gäller den svenska insatsen: Några hundra svenskar stupade – mot ryssarnas 22 800, preussarnas 16 600 och Habsburgarnas 14 400 (Wikipedia).

Vad gör man då när man är i krig som strategiskt placerad, men icke förd, schackpjäs? Man går på teater, insuper den blomstrande tyska romantiken och förälskar sig. Livijn gör detta med liv och lust, mer intresserad av att starta en romantisk rörelse i Sverige än av att utmärka sig på slagfältet (vilket man får förmoda att överauditörer ändå sällan gjorde). Han lyckas av en slump träffa ärkeromantikern och målaren Caspar David Friedrich, som lägger ut texten om hur hatet mot Napoleon är drivkraften i hans konst. Han studerar en bättre skådespelarkonst än den han sett i Sverige genom att göra aktrisen Amalias bekantskap och se alla hennes föreställningar.  En romans spirar. Det blir till ett chosefritt mönstrande av vem som har något att lära den andre:

De var för första gången i hans rum. De hade kopulerat något hastigt och var fortfarande halvklädda. Han sträckte ut sig av lättnad. Såg hennes ömma – väl inte medlidsamma? – blick.

– Blev det fel?

– Du är aptitlig. Men du vet ingenting om gudomlig lek. Du tömde din säd. Du brukar nog göra det i mörker. I portgångar.

– Han kunde inte förneka att det i stort ett förhållit sig så. Han förde långsamt handen över hennes sköte för att markera att han inte förväxlade henne med ett luder.

– Du har aldrig gjort det med kvinnor du älskat?

– De jag ”älskade” var alltid trogna hustrur. Eller okränkbara jungfrur.

– Stackars….

Men Amalia försvinner och lämnar en förkrossad Livijn. Hon, den i kärlek klokare, behövde honom mindre än han henne. Hon blir en av två förluster som driver Livijn till vansinnets och självmordets rand. Den andra är förlusten av den unge idealistiske hetsporren löjtnant Fredrik Silversparre, som han kommit i faderligt förhållande till. Med sorg i hjärtat försöker Livijn övertala honom att inte oombedd ge in i stridshandlingar, som visserligen ger ära men som, precis som Livijn befarar, blir hans död. Silversparre talar med Livijn:

– Jag tar över Ströms jägarpluton. Recognoscering. Han har diarré, han har ätit för många äpplen. Han avstod gärna sin plats. (Föraktet hördes.)

– Straffet för tjänstebyte är avsked! försökte den lagkunnige, djupt besviken över att det faktiskt fanns en order.

– Det är du som lärt mig att lita på en vän och att respektera hans beslut vilka de än månde vara. Om jag nu sagt för mycket och du utnyttjar det och försöker hindra mig, slår jag ihjäl dig.

– Nå, det ska inte behövas.

Medan Siversparre gjorde sig klar, ansträngde han sig för att komma ifrån situationen patos och ”normalisera” den, han pratade på:

– Lycka till! Men det är inte du personligen som ska vinna kriget. Ta det lugnt, lite professionellt. För de kommande stora drabbningarnas skull.

– Dina svar var otillräckliga. Men jag tyckte om dem. Du ljuger inte. Han tog Livijn i famn: På återseende. Om du vill.

Han drog sig ur, bagatelliserade: I morgon kommer du också att skratta åt det här samtalet, Fredrik.

Men så blir det förstås inte. Fredrik Silversparre ljuter hjältedöden i ett krig utan behov av hjältar.

Så är det ”fallet för krigsrätten” från romanens titel. Alldeles i början av boken uppsöks Livijn av en förorättad, degraderad militär från det förlorade Finland, en viss Wallmo. Denne har tydligt rättshaveristiska drag och vill sätta dit två korrumperade befäl som fuskat med mannarnas mat. Brännvin har de tydligen fått, men potatisen har varit rutten. Den tjänliga maten har försnillats. Livijn är till att börja med tveksam. Man får lätt för sig att han tänker som Captain Willard i Apocalypse Now:

Shit… charging a man with murder in this place was like handing out speeding tickets in the Indy 500. [Racertävlingen Indianapolis 500 alltså.]

Varför ägna sig åt just detta brott, av alla…? Men han tar på sig uppgiften att genomföra undersökningar, trots att han vet att de anklagade har vänner högre upp i hierarkin, och ingen egentligen vill att han fortsätter. Wallmo själv dör så småningom och kan alltså inte längre ha någon åsikt. Den av förlusterna stukade Livijn börjar alltmer börjar leva i en drömvärld. Han hemsöks av bilder av Silversparre som riddaren i Sankt Göran och draken. Amalia figurerar som prinsessa. I denna själsuppösning blir den oönskade brottsutredningen något fast att hålla sig vid och kanske ett sätt att protestera.

Vi vet det ju så här efteråt, att den långa freden skapade ett helt nytt Sverige. Kanske är det att fel- eller övertolka, men Livijns konvulsioner tillsammans med ett halsstarrigt fasthållande vid moraliska principer blir en gestaltning av övergången till det nya, från härskarmakten till det fattiga gamla sill- och brännvinslandet, som så småningom blev ett industriland. Livijn åkte hem till Sverige, motarbetade den föregående litterära generationen och skrev romaner i romantikens anda, det mesta ofullbordat. Endast brevromanen Spader Dame, om omöjlig kärlek och galenskap, blev färdig. (I förbigående sagt blev den till radioteater 2005, dramatiserad av Torbjörn Elensky , i en föreställning som finns tillgänglig på Youtube. Själva romanen finns här.) En hel del översättningar verkar han också ha hunnit med. Parallellt med detta gjorde han ämbetsmannakarriär och blev generaldirektör för Fängelsestyrelsen 1835, där han verkade i humaniserande anda.

Ganska mycket, som jag inte har återgivit här, har tydlig klangbotten i Ulf Grans långa karriär som påfallande intelligent teaterregissör, men det får man läsa boken för att se. Han gör det så mycket bättre än jag någonsin skulle kunna. Efter läsningen av Ett fall för krigsrätten… kommer jag att ha rätt mycket mer kött på benen när jag tänker på Bernadottes första tid i Sverige. Utöver en kyligt kalkylerande (ehuru till kynnet sangvinisk, underströk Ulf för mig när han läst den här texten – sen redigering) kronprins finns där numer också en vital och nyfiken men grubblande konstnärsnatur vid namn Clas Livijn.

Istället för Facebook

Så blev jag till slut färdig att öppna eget. Jag fick piska mig till att komma så här långt. Att det blev hagbergoskar.wordpress.com är förstås bara en teknikalitet. oskarhagberg var upptaget.

Inget fel på Facebook som sådant, men för min del blev det för provokativt. Därför detta: mer undersökande, bredare i ämnesval, mindre aggressivt men inte snällare, ungefär sådant jag skulle vilja läsa, och stundtals också läser, på tidningarnas kultursidor. Att det är självsäkert av en statistiker att skriva så bryr jag mig inte om. Om självförtroendet är befogat avgörs av inläggens kvalitet.

Ett längre inlägg är redan klart och kommer som bloggpost nummer två, men sedan är det tills vidare slut. Post nummer två är dessvärre lite på samma tema som jag redan skrivit om på Facebook, SD, vänstern och så, men jag har ansträngt mig för att göra den djupare. (Inget fel i de ämnena, men lite mer variation lovar jag för framtiden.) Jag har rentav bara för denna bloggposts skull läst en hel bok, den av Maria-Pia Boëthius som nämns i texten. Jag tyckte det var nödvändigt, ehuru de slutliga avtrycken i texten är förhållandevis få.

Framöver tänkte jag skriva om Birger Sjöberg, John Chronschough och halvbildningen, Bellman och humorn, Eddie Meduza och Folkhemmet och om Erik Wellander och språkriktigheten. Politik och så blir det alldeles säkert också. Det är i alla fall vad jag tänkt plus en hel del annat som jag inte kommer på i hastigheten eller som jag vill låta mogna utan att avslöja något. Nåja, man vet aldrig vad som bär frukt till slut, så det är en målsättning, inte ett löfte.