En gång blev de svenska politikerna galna. De psykologiska mekanismerna bakom detta kan man fundera över, men med berått mod var de faktiskt beredda att ge bort Sverige till en liten rännil av människor från tredje världen – en liten rännil i världen – men en mäktig flodvåg i förhållande till Sverige. Någon egentlig nytta skulle det inte vara med det. Ville man hjälpa fattiga och betryckta fanns betydligt effektivare sätt. Trots att den enda tydliga effekten skulle bli att det en gång rika Sverige blev ett tredje världen-land mitt i Europa, insisterade politikerna på att de av höga moraliska skäl var tvungna att göra som de gjorde. De som protesterade avsnoppades som lantliga bakåtsträvare som inte fattar hur man beter sig i stora världen.

Nej, det där var förstås inte riktigt sant. Det har inte hänt. Det händer just nu.

Eller? Jag kan ju egentligen inte veta om det är en överdrift. Vissa säger att det är så. Alla går inte hela vägen till att säga ”tredje världen-land”, men att det våra folkvalda just nu verkar helt beredda att kasta oss in kan stå oss dyrt menar de definitivt. Andra påstår att oron är starkt överdriven.

För att lista ut vem som har rätt går jag, som man gör i vissa brottsfall, på trovärdighet, och saken är då faktiskt inte så svår att avgöra.

I tevedebatten i SVTs Agenda 11 oktober fick Gustaf Fridolin gå tjugo år tillbaka i tiden, till bosnienflyktingarna, för att hitta exempel på invandrargrupper där integrationen lyckats någorlunda. (Han drämde också till med chilenarna för mer än fyrtio år sedan.) Hans ton var mästrande. Han kunde inte nog understryka vilken förolämpning det var mot de invandrare som går till jobbet varje morgon att en antyda att det kunde finnas problem. Talar man så om man innerst inne tror på vad man säger?

Att läsa hans partikamrat, Josefin Utas, kommunalpolitiker för Miljöpartiet i Sollentuna, är som att vända på en hand:

Sverige är satt under press genom den stora flyktingtillströmningen. Många som bor här är oroliga för hur det kommer att påverka landet. I detta läge framställs det svenska välfärdssystemet – både i stora delar av media och från politiskt håll – som om det vore en aldrig sinande källa. Inställningen speglar en bristande förståelse och respekt för både systemet och för dem som upprätthåller det.

Märk väl: Detta är skrivet av en miljöpartist! Utan svavelosande eder beskriver hon en befogad oro hon vet att människor känner. Det är klokt skrivet. Det modigt och respektingivande, eftersom hon inte fegar ur på minerad mark.

ETC, organ för Twittervänstern, har skrivit en migrationsbilaga, där mycket tunna argument används för att försöka leda i bevis vilken vinst invandringen skulle vara för Sverige (som om ett så komplext fenomen som invandring kunde vara entydigt bra eller dåligt!). Men låt oss för den här gången skippa vederläggningen av detaljer! För mig räcker det att jag på de glest skrivna trettio sidorna hittar olika varianter på orden ”rasism” och ”rasist” trettiotre gånger. Så skriver inte den som tror att argumenten håller.

Summa: 3-0 till lag ”Det kommer att bli problem”, där två av poängen förtjänats genom självmål av lag ”Det här blir hur bra som helst”.

Jag kunde fortsätta, men budskapet har väl gått fram. Jag är knappast ensam om att se det på det här viset. I varje parti, utom möjligen V, är jag säker på att det finns desperata gräsrötter som ser samma sak, särskilt om de råkar ha ansvaret för kommunal ekonomi.

Våra valda ombud leker med elden. Något dramatiskt har hänt de senaste månaderna. Europas yttre och inre gränskontroller har brutit samman. All världens fattiga kan i princip komma hit och göra anspråk på välfärdssystemens tjänster. Alla kommer inte att ta sig just till oss och alla kommer inte att släppas in, men det blir tillräckligt många för att det ska vara en omöjlig ekvation.

I princip kunde man ju tycka att vi i namn av alla människors lika värde borde bjuda in alla dessa fattiga till vårt land, oavsett konsekvenserna, men varför har vi i så fall inte gjort det tidigare? Borde inte ett så extremt steg föregås av demokratisk debatt och allmänt val?

Men jag hade en tanke med att skriva inledningen i förfluten form. Det här kommer faktiskt att bli historia – förmodligen snarare än många tror. Sådana här processer ser ju alltid så märkliga ut i efterhand. Fattade de verkligen inte? Hur kunde de vara så dumma? Tänk på hur Decemberöverenskommelsen en dag bara försvann! Eller tänk på tulpansvindeln!

Logiken talar för att de kommer att ta sitt förnuft tillfånga. Jag tror Widar Andersson i Folkbladet har helt rätt när han menar att knasigheterna sjunger på sista versen.

Sannolikt väntar regeringen i ett par veckor tills Migrationsverket kommer med nästa prognos. Har inte volymen minskat märkbart då så kommer nästa batteri av åtgärder. Då tror jag inte vi ska utesluta att regeringen använder sig av Utlänningslagens möjlighet att meddela stopp för uppehållstillstånd för i praktiken alla som inte kan klassas som konventionsflyktingar.

Så visst finns det hopp. Förnuftet segrar oftast till slut.

Vänta, jag är inte riktigt färdig än.

Även om det bara kan sluta på ett sätt har vi fått se våra politiker, och en del andra kollaboratörer, från deras absolut sämsta sida. De borde skämmas riktigt ordentligt för att de dragit landet ut i det här – som den som kört i hundrafemtio utanför ett dagis!

Innan de slutgiltigt insett vartåt det barkar, rekommenderas att tala med dem på följande sätt, inspirerat av Kjell Bergqvist:

Tänk på väljare som hänger löst på sina jobb eller redan är arbetslösa! De ser hur politiker sprätter iväg pengar som i inget annat EU-land – till förmån för något som ändå bara är en pytteliten rännil av dem som behöver det. De andra får minskade anslag. Det verkar inte finnas någon gräns för denna så missriktade välvilja. Kommer det att finnas några pengar kvar för inhemska arbetslösa? För pensioner?

Om dessa väljare röstar på Sverigedemokraterna, ska man då kalla dem rasister?

Gör så här istället: Gå ner på boulebanan en torsdagskväll i Munkfors och… 

… ja, ni vet ju vad han sa, Bergqvisten.

Det vore lika empatiskt men ärligare.